training and other drogs.

Har äntligen börjat träna ordentligt igen, MMA den här gången.

Jag förstår faktiskt inte hur man klarar sig utan någon sorts träning. Själv får jag ont i ryggen, blir grinig, trött och får svårare att sova på kvällarna.

Så nu ska jag bara se till att gör det med måtta också. Det är ofta där det blir lite svårt. Jag får en sådan adrenalinkick att det ibland kan bli lite mycket.

Men eftersom mitt måtto i livet är ‘allt eller inget’ så kör vi en all in nu alltså.

So I’ll see you on the dark side. (förhoppningsvis utan några skador).

God natt på er! //m.

Annonser

the hardship of teknologi.

Sitter vid frukostbordet med en halv kopp kaffe som har hunnit bli kall. Försöker samtidigt lära mina föräldrar att använda viber.

Herregud. Man kan ju få högt blodtryck för mindre.

Men dom är söta som försöker. Och jag förstår dom, det är inte så lätt att börja använda helt ny teknik bara så där.

Jag behöver i alla fall en till kopp kaffe.

Nu.

a serious addiction..!

Nu har det gått för långt. Jag har ”crossed the line” som man säger. Beviset?

16 stycken kjolar.

16 kjolar och bara 8 tröjor. Herregud säger jag bara, detta måste få ett slut.

End the madness!!

Så eftersom ingen har varit vänlig nog att påpeka detta för mig (alternativt påkallat en intervention) så sätter jag mig själv i köpstopp. Inga fler kjolar på secondhand. Oavsett kvalité eller fyndpris.

Basta.

Bifogar ett foto från förra sommaren. Ser ni? Just det. Kjol.

young at heart.

Något jag har lagt märke till på sista tiden är att dom flesta jag känner har mycket mer hudvårdsprodukter än vad jag har. Väldigt mycket mer. Faktum är att jag inte äger en endaste hudvårdsprodukt.

Jag pratar nu om mina kvinnliga vänner. (Fast vad vet jag, hälften kanske tillhör deras pojkvänner?). I alla fall.

Så jag satte mig ner med en vännina nyligen och tog upp detta faktum. Hon rykte till, tittade på mig med uppspärrade ögon och satte sakta ner kaffekoppen på bordet. Med osäker stämma sa hon så långsamt hon kunde: ”Du…har…inga…hudvårdsprodukter..?” ”Inga alls?!” Fortsatte hon i något högre röstläge. (Jag önskar att jag överdrev men det gör jag inte. Okay, kanske lite då).

Detta var tydligen så upprörande att hon var tvungen att ropa in vår kompis som stod och lagade mat i köket. ”Har du hört!” Sa hon. Och så samma reaktion om igen.

Jag fick sedan en fem minuters föreläsning om hur viktigt det är att använda mjukgörande varje morgon (med solskyddsfaktor), efter att man har exfolie…exfol…ex…ja nått som skrubbar bort det översta hudlagret. Man skulle även använda någon sorts kräm för att förebygga rynkor innan man går och lägger sig för natten.

Tyst satt jag där och tog in all information med ett bekymmersamt uttryck. Att jag har varit så ovetande? Att jag har missat denna extremt viktiga information så länge?!

Sedan började jag skratta. Här står alltså två väldigt vackra, vältränade och hälsosamma tjejer i 27års åldern och oroar sig för hur man hejdar rynkor/åldrande. Jag bara skakade på huvudet och sa (trots vilda protester) att jag nog skulle fortsätta med tvål och handduk ett tag till.

Lite ledsen blev jag ändå. Varför skulle jag lägga till något ytterligare att göra varje morgon innan jobbet? Är det inte nog att jag som kvinna måste sminka mig? Måste jag börja smörja in mig och oroa mig för att få rynkor nu också?!

Nej, det här måste få ett slut. När vettiga och kompetenta kvinnor känner sig tvugna att lägga hundratals (kanske tusentals?) kronor i månaden på ännu mer produkter (förutom smink, oljor, hårspray, nagelack, smycken – listan kan göras lång) istället för…något vettigt, är det nått som är fel. Väldigt fel.

Fast det värsta är nog ändå att dom oroar sig så mycket för det här. Det känns bara som ett sådant enormt slöseri med tid. Varför oroa sig över något man inte kan ändra? Alla kommer vi att bli äldre. Förhoppningsvis. Och någonting säger mig att vi ju äldre vi blir desto mindre kommer vi att oroa oss för hur vi ser ut. Man har lixom inte tid med det tillslut, familj och allt det där. Om man vill ha det alltså. Själv är jag inte så säker på det här med barn, men det är en annan historia.

Så, äldre och visare – och med det mindre fokus på yta. Det är det vi hoppas på nu alltså.

Jag tror i alla fall att man är så ung som man känner sig.

Så: Hej rynkor. Och välkomna!

//m.