shut up please.

Personer som pratar för sig själva medans de jobbar borde inte få sitta på bibliotek. De borde förflyttas till ett rum nere i källaren utan fönster, där en militärklädd man lär dem att hålla tyst med hjälp av en sådan där liten vattenspridare som man vattnar blommor med.

”Varje gång du mumlar för dig själv, kommer jag att spruta vatten på dig!!” Kommer han  att skrika.

Och så sitter dom där.

I tystnaden.

Och väntar.

Annonser

illegal student.

Igår när jag kom fram till biblioteket möttes jag av två män i vaktuniformer. De hade stora svarta gevär och såg allmänt bistra ut. Jag hinner tänka att, aj då – någonting måste ha hänt. Så jag går fram och frågar: 

– Hey, what hapened here?

Bister man nummer 1 vänder sig om, tittar frågande på mig och ryter fram till svar,

– Nothing!

….pressad tystnad medans bister man nummer 1 skakar på huvudet åt bister man nummer 2. Jag fortsätter trevande:

– Okay..! So… Can I go in to the library then..?

– No.

Lång tvekande paus från min sida. Bister man nummer 2 rycker in för att hjälpa till, den här utländska tjejen verkar ju vara helt efter:

– You have to show us your student card, otherwise we can’t let you in. New rules.

Han försöker på sig ett leende som uppenbart tar på krafterna eftersom han ger ifrån sig en djup suck efteråt.

Jag hinner tänka att det här antagligen inte är rätt tillfälle att tala om att jag inte har ett studentkort eftersom jag inte är inskriven vid det här universitetet. Flackar med blicken, får fram ett stammande:

– I…forgot it at home..!

Och går därifrån. Bakom mig hör jag hur de säger någonting till varandra och brister ut i skratt.

Inte visste jag att oregistrerade studenter utgjorde ett sådant hot att det krävs 2 stora vakter för att hålla oss därifrån.

Så om någon letar efter mig sitter jag hädanefter i cafeterian, där folk inte har lika mycket vapen och är väldigt mycket trevligare.

Det finns också en oändlig tillgång till kaffe och glass. So at least I have that going for me, which is nice.

random acts of kindness.

Jag vaknar upp och hela min kropp skriker efter att få somna om, träningsvärken från gårdagens träning ligger tungt kvar i kroppen. Tvingar mig själv upp ur sängen och stiger in i duschen. Inget varmvatten idag heller. Drar en djup suck och väljer att köra en minidusch över handfatet istället. 

Tittar på klockan och inser att min skjuts upp till stora vägen snart kommer hit, så jag slänger på mig kläderna och tittar mig i spegeln. Skrattar till och tänker att, jaja – desto skabbigare jag ser ut, desto mindre är risken att jag bli rånad. Så jag struntar i sminket och sätter upp håret i en slarvig knut. En sista titt i spegeln och jag är nu övertygad om att de flesta kommer att tro att jag är en uteliggare. Bra så.

Tar en snabb vända runt lägenheten för att se om jag har glömt något och häller upp en skvätt kaffe i den lilla resemuggen jag har fått av mamma. Det är inte varmt längre, men jag känner att jag borde få i mig lite kaffe om jag överhuvudtaget ska få någonting gjort idag.

Springer in i Gregs rum och sätter på larmet, kastar mig utanför dörren men ångrar mig i sista sekund och innan jag låser ytterdörren låser jag även min egen sovrumsdörr, bara ifall att.

Går ner till stora vägen och blir upplockad av min skjuts. Hoppar ur hennes bil fem minuter senare och ställer mig vid busshållplatsen för att vänta på minitaxin. Värmen är tryckande, det är 21 grader varmt och klockan är bara 8.00 än så länge. Hinner tänka att jag kanske borde ha tagit den där kalla duschen i alla fall. Taxin kommer och jag ser att den enda lediga platsen som finns är längst bak mellan två stora ”mammas.” Är det en sak sydafrikaner inte har svårt med så är det personligt utrymme – man klämmer ner sig där det finns plats.

Jag börjar inse att idén att ta med kaffe i en taxi kanske kanske inte var helt lyckad, den här chauffören verkar ha väldigt bråttom – och kaffet hamnar mest i mitt knä. Tur att det inte var hett då i alla fall.

Jag hoppar av vid terminalen och folk tittar frågande på den där konstiga vita tjejen som är nerspilld med kaffe. Kanske är hon sjuk på något sätt? Lite efterbliven kanske. Bäst att hålla sig på säkert avstånd.

Jag går snabbt förbi en av de stora mammas som tittar på mig och skrattandes skakar på huvudet.

När jag hoppar in i nästa taxi hamnar jag bredvid en äldre indisk herre utan framtänder, som under hela taxifärden försöker övertyga mig till att antingen:

1) gifta mig med honom, eller

2) köpa några av hans varor som han kommer att sälja vid vägen utanför universitetet.

Två frierier och otaliga försäljningsförsök senare kan jag äntligen lämna den stekheta taxin och gå mot Universitetet. Tänker att jag verkligen borde försöka hitta en lägenhet som ligger närmare havet, en 50 minuters resa med tre byten är inte riktigt värt ett större rum eller tillgång till pol. En pol där döda mullvader flyter omkring med jämna mellanrum kan tilläggas.

Väl framme vid biblioteket märker jag att det inte finns några sittplatser kvar, det är examensperiod och plötsligt är Universitetet översvämmat av studenter som har insett att det är dags att börja studera nu.

I sista sekund hittar jag en plats, men inser snabbt att min datorsladd inte kommer att nå fram till det enda eluttag som finns på den här våningen.

Så står jag där, trött, svettig, full med kaffefläckar och smutsigt hår, två sekunder ifrån att få ett mentalt psykbryt på den här värdelösa dagen – när en tjej i min ålder ställer sig upp och säger: ”you can have my seet if you whant, I’m not going to use my computor today anyway.” 

Kanske såg hon hur nära jag var att bryta ihop. Kanske ville hon bara undvika en scen där en blond, förhållandevis smal liten tjej börjar kasta stolar och bord omkring sig och skrika obscena ord på något obegripligt språk. Vad vet jag. Det enda jag vet är att den här tjejen förtjänar en medalj.

Så tack, anonyma underbara tjej för att du räddade min dag och gjorde världen lite, lite bättre för en stund.

//Kännerlitemerhoppförmänskligheten.

Bifogar en orelaterad bild av en fin solnedgång. Cos I can.