winter wonderland.

Det. Är. Så. Kallt. Ute.

Gaaaaah!! Suck.

Men vi har så mycket fint här i Sverige ändå, det finns ingenting jag tycker är så mysigt som att sitta innomhus med en varm kopp kaffe och titta ut på snöslasket! Skönt att känna att man inte måste gå ut och vara aktiv bara för att det är soligt ute. Ja, jag vet att jag riskerar att bli bränd på bål pga detta uttalande. Still worth it.

Förutom brist på sol så finns det andra saker med det här landet som är rätt så bra:

– Man kan dricka kranvattnet,

– Gå ut själv efter att det har blivit mörkt,

– Behöver inte gömma undan dator och andra värdefulla föremål innan man lämnar sitt hem,

– Inte se sig om eller vara vaksam när man tar ut pengar ur automaten,

– Och man behöver inte oroa sig för att diverse män ska springa fram och hålla upp dörrar/erbjuda sig att bära väskor för att hjälpa den unga svaga kvinnan etc.

Det sistnämnda låter kanske rätt så trevligt? Nja, inte i längden. Jag kan klara mig själv tack så mycket. Inte för att jag är otrevlig när någon erbjuder sig, men det där klarar jag mig gärna utan. Å andra sidan så hade det ju varit trevligt om någon på Stockholmspendeln kunde erbjuda sin sittplats till den haltande tjejen med ett skadat knä..! Men man kan inte få allt här i livet.

Så det kommer ta ett tag tills jag kan vänja mig av med mina Sydafrikanska vanor – senast idag slängde jag en ond blick mot en äldre dam inne på ICA – hon tittade nämligen inte bort när jag slog in min kortkod.

Ja men hon kanske tänkte sno mina pengar?! Det vet man aldrig serru.

Vi hörs,

//maja, the paranoid one.

Annonser

swedes and vanilla sauce.

Jag har alltid älskat mat, så mycket att jag får tårar i ögonen om något är extra gott eller jag bara tänker på en riktigt god maträtt när jag är hungrig. Något som fick mig att inse exakt HUR mycket jag har saknat just Svensk mat, inträffade när jag satt och väntade på flyget i Johannesburg för några dagar sedan.

—————–

Stressade människor sprang förbi mig i hög fart: småbarnsfamiljer där barn skrek efter glass, en gammal dam som motade bort väskbärarkillarna med handväskan hårt tryckt mot bröstet och den obligatoriska turistgruppen som i panik irrade iväg till helt fel gate.

Själv hade jag satt mig på ett café, det var gott om tid och jag hade precis beställt in en äppelkaka med kanel. Lite svensk feeling så där tänkte jag.

Servitören kommer fram och ställer ner brickan: ”Here is your apple pie.”

Jag tittar glatt upp men stirrar sedan misstroget på tallriken: ”And the vanilla sauce..?”

Servitör: …

Jag: ”Oh sorry, custard I mean!”
Rättar jag mig själv och fyrar av ett leende för att hjälpa situationen på traven.

Servitören tittar oförstående på mig och säger: ”No, there is no custard with the apple pie.” Och springer sedan vidare till nästa bord.

Förvirrad sitter jag kvar på min plats, hans ord ringer i mina öron samtidigt som jag börjar känna mig mer och mer ledssen. ”No custard…Apple pie…” Mumlar jag förtvivlat för mig själv medans jag stirrar på tallriken framför mig.

Herregud. Själva anledningen till att man beställer paj är väl för att det finns sås?!

Jag lugnar ner mig och börjar äta den torra pajen. Den var ju trots allt rätt så god.

——————

Så efter att ha varit i Sverige ett par dagar, måste jag säga att jag uppskattar de små sakerna i livet just nu. Uppskattar att vara tillbaka i landet där det finns en obegränsad tillgång till mejeriprodukter, Kalles Kaviar och hårdbröd.

Landet där äppelpaj ALLTID serveras med vaniljsås.

Its good to be back.

Sweden.

Landade i Sverige för en timme sedan och har precis hämtat upp min väska. Det första som slår emot mig när jag går in på arlanda är lukten av kanelbullar och stearinljus. Så himla härligt!

Det andra kom som en shock: Det är ju kallt här?! Hehe, vet inte vad jag förväntade mig av VINTER Sverige. Galet kallt är det dock. Som tur är så kommer söta ciccie att möta upp mig med vinterkläder på centralen. Himla tur att man har så fina vänner, annars så hade jag nog förfrusit en och annan tå. Och kanske några fingrar.

Åh, undrar om det fortfarande finns lussekatter? Och glögg!!! 😀

Det är rätt så härligt att vara i Sverige igen ändå.

flight canceled

Mitt flyg till Sverige blev inställt, så nu sitter jag här i Ethiopien…

…och har fått gratis hotell, gratis mat, Gratis!! 😀 hihi. Hotellet är sååå slitet och nedgånget – This Is So Awesome!

Har till och med fått se delar av Addis igår kväll när vi åkte igenom staden, har aldrig sett så många affärer förut. Verkar som att de flesta äger en liten mini-shop längs med vägen.

Så frågan är vad jag gör idag, har inga pengar i deras valuta, det är inte många som pratar engelska (och de som gör det är väldigt svåra att förstå), vet näst intill INGET om Ethiopien eller hur säkert det är här..! Så jag tänkte ge mig ut o sightsinga lite 😀 haha! Är orimligt glad över detta känner jag.

Men jag ska vara försiktig så klart (oroa dig inte mamma!)

Kram på er, så får vi se när vi hörs igen.

p.s. If there would be a hostage situation and a ransom involved, just sell my surfboard. d.s.

expectations and fear.

Jag är nästan färdig med min uppsats och snart väntar det nya livet. Leta efter jobb, hitta en egen lägenhet och antagligen börja pendla igen. Jag har alltid varit så driven. Jag ÄR väldigt driven. Saker måste alltid följa en plan, se bra och ambitiöst ut. För jag vet var jag vill. Vet vad jag vill göra med mitt liv.

Karriärmässigt alltså.

Med övriga livet…är det lite mer osäkert.

Efter olyckan så har jag (om möjligt) haft ännu mer existentiella funderingar kring hur vi lever våra liv. Jag ifrågasätter mitt eget mer och mer och vad det är jag kämpar så hårt för att uppnå. Att få ett bra jobb. Ett jobb där jag kan förändra något. Göra skillnad. Även om det bara är för några få personer, en liten förändring på något sätt och på något plan, så vill jag verkligen försöka göra världen lite bättre.

Men vad händer om jag inte har samma tur nästa gång jag skadar mig, om jag blir förlamad eller till och med…dör? Jag VET att jag alltid skulle ångra mig. Ångra att jag inte tog fler chanser och reste mer. Att jag inte gjorde det jag ville här i livet och istället oroade mig för vad jag BORDE göra.

Okay, om jag DÖR så är det väl svårt att ångra någonting överhuvudtaget. Och eftersom jag inte tror på Gud så är det även omöjligt för mig att säga vad som händer efter döden. Antagligen ingenting. Kan dra min teori om stjärnstoft någon annan gång.

But you get my point.

Därför har jag beslutat mig för att hoppa allt det där. Försöka komma bort från stress, förväntningar och mitt ”duktighetssyndrom”. Jag ska ge mig ut och resa. Så fort jag har tagit ut min examen ska jag ge mig ut i världen, med minimala inkomster och besparingar tänker jag slänga mig ut och uppleva vad livet egentligen handlar om. Ett tag i alla fall. Under 208 dagar närmare bestämt.

Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå till och om jag gör det störta misstaget i mitt liv. Alla har alltid sagt till mig att så fort du är klar med din utbildning måste du ut och arbeta. Göra hundjobb ett par år tills du har arbetat dig upp och hittat ett fast jobb. Tills du får tillräckligt med ansvar och pengar. Sedan kan du slappna av, då du är etablerad på arbetsmarknaden och vet att du har ett jobb som du kan falla tillbaka på.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag faktiskt rätt så orolig. Vad händer om ingen vill ha mig efteråt? Om jag faktiskt försitter min chans att ta mig ut i arbetslivet och åstadkomma allt det där som jag har kämpat så hårt för att uppnå?

Men motargumentet väger tyngre för mig, i alla fall just nu. Det kanske låter annorlunda när jag kommer hem till Sverige om ett år och finner mig själv utan jobb eller inkomst. Men nu, när jag sitter här med ett trasigt ben och varken kan gå eller träna ordentligt, när varje vardaglig syssla kräver enormt mycket planering och tålamod, så önskar jag mig bara bort. Önskar att jag kunde få vara fri, ge mig ut och resa och leva mitt liv som jag vill.

Så det är precis det jag tänker göra.

Hoppas att ni vill följa med.