Why stay on land…

…when you can be on the ocean? Really. Happy friday everyone! 🙂

20140530-180636.jpg

Annonser

cars and kittens.

…Aaaaand guess who passed her learners license?! 😀 Hihi! Så nu kan man köra omkring här nere igen. Och LAGLIGT dessutom!! Oh happy day.

Oh, jag måste lägga upp en bild på någon som jag glömt visa för er. Säg hej till lilla Ninja, Jackys nya familjemedlem. Har ni sett någon sötare kattunge? Någonsin?! Nej just det.

20140524-204120.jpg

Rich people.

Hej hej. Jag har varit så seg på sistonde, men nu börjar det ta sig igen. Har seglat en massa i alla fall, himla härligt att kunna vara ute på havet så där. Sist var jag ute på natten, stjärnklar himmel, delfiner som jagade båten och varma vindar..! Nice.

Det är lite spännande det här med vilka sorts människor det är som äger dom här enorma båtarna. Vissa är väldigt jordnära, underbara, snälla och fina. Och andra..! Inte för att någon är direkt otrevlig, men det blir en liten annan stämning när ägaren till ett av de största företagen i Sydafrika kliver på båten. Nog för att det är HANS båt, men ändå. Jag blir ofta lite ställd när det kommer till framgångsrika, jagharmycketpengar människor. Kan liksom inte relatera till det! Vad pratar man om?

Maja: Joråsåatt… Hur känns det att ha så mycket pengar att du skulle kunna ge bort mer än hälften till välgörenhet? Och får du någonsin dåligt samvete över att du inte gör det?

Rik snubbe: …

Men det måste ju känas rätt så konstigt att kunna köpa en enorm båt och bo ”in a mansion”? Han öppnade tydligen 400 KFC:s över hela Afrika förra året. Och det var ett sidoprojekt. En annan kille jobbar som miljökonsult. För ett oljebolag. Heheee. Var VÄLDIGT svårt att inte ställa högst olämpliga frågor kring hur de två uppgifterna går ihop.

Okay, nu ska jag ta med min filt, göra lite poppcorn och sätta mig framför en film. Hoppas ni har en härlig lördag!

20140524-203509.jpg

life and failure.

När jag vaknade upp imorse kände jag mig glad. Nyfiken på livet och med ett leende på läpparna gick jag upp ur sängen för att göra i ordning dagens första kaffe. Men de senaste dagarna har varit svåra, jag har känt mig nere och tom. Ingen energi, ingen ork, inget driv. Så jag satte mig ner och funderade på varför. PMS? Absolut. Inga rutiner? Javisst. Träning? Inte särskillt mycket. Saker att göra? Massor.

Jag är i ett vakum. Väntar på att min uppsats ska rättas så att jag kan få ut min utbildning, så att jag kan söka jobb. Eller vänta lite nu, det där var inte helt sant. Jag har ju faktiskt inte tänkt att söka något jobb överhuvudtaget. Inte just nu i alla fall. Det är som att jag har två röster i mitt huvud som desperat försöker göra sig hörda. Två viljor som motsäger varandra till den punkt att det inte längre går att lyssna. Den ena vill vara duktig, söka ett riktigt jobb nu nu nu! Den andra vill ta vara på livet, ge sig ut i världen och se sig om – vilket alltid är lättare innan man fastnar i de rutiner ett jobb innebär. Så mitt i alla valmöjligheter, alla alternativ, så fastnar jag. Jag sitter still. Sjunker nedåt istället för att försöka ta mig uppåt eller frammåt. Men varför?

Svaret på den frågan är enkel. Jag måste ta tag i de viktiga beslut och uppgifter jag skjuter framför mig. Varje gång jag stöter på ett vägskäl i livet är det som att jag stannar upp, väntar och försöker till varje pris undvika att ta det avgörande steget som beslutar min framtid. Gör man detta tillräckligt länge så avgörs tillslut valet åt dig. Valmöjligheterna försvinner, deadlines rinner ut och framtiden blir en nutid som fortsätter utan dig.

Denna ständiga flykt gör mig utmattad.

Men vad är själva orsaken till detta beteende? Är det rädslan att misslyckas? Inte riktigt. Snarare att jag skulle misslyckas för att jag är otillräcklig. Det är det som håller mig tillbaka. Hemskt att erkänna, men djupt inom mig så vet jag att jag förstör för mig själv. För om jag inte försöker så är det inte riktigt mitt fel om jag misslyckas. Då var det inte mig det var fel på. Inte mitt nederlag.

Och att inte försöka, mina vänner, är mycket lättare att hantera än att misslyckas för att man är otillräcklig.

Så det är nog inte så konstigt trots allt, att jag beter mig som jag gör vid livets alla vägskäl. Men en sak är säker. Allt blir lättare…när PMS:en avtar.

Så hello world, lets forget yesterday and make the best of today.