Gunilla.

Jag hade en lärare på gymnasiet, Gunilla hette hon. Som student var jag aldrig särskilt duktig, struntade i läxor och var helt ointresserad av kemi och mattematik. Men svenskan, den gillade jag. Kände att jag kanske inte var helt dålig på vissa saker ändå.

Gunilla var så snäll, hon stöttade mig, sa att jag skulle fortsätta skriva. Att jag skulle skriva varje dag så att jag kanske kunde göra något med allt det där skrivandet tillslut.

Jag kommer särskilt ihåg ett samtal vi hade. Vi gick i mörkret på en grusväg någonstans, antagligen på väg till busshållplatsen. Jag berättade att jag nog aldrig ville ha barn. Att det inte intresserade mig. Hon skrattade, men på ett vänligt sätt, och sa att jag skulle ringa henne när jag precis hade fött mitt första barn. Att jag skulle tänka på henne då. Så log hon, klappade mig på armen och så gick vi vidare i höstmörkret.

Jag har ofta tänkt på det samtalet. Hur hon kunde ha varit så säker på sin sak. Och jag sa till mig själv att om jag någon gång föder det där barnet, då ska jag ringa henne. Ringa och säga att hon hade rätt. Och jag kunde se hennes leende framför mig där på andra sidan luren, hur glad hon hade blivit för min skull.

Men så för två år sedan så åkte jag tillbaka till mitt gamla gymnasium. Behövde väl ett intyg tror jag. Hade tänkt att jag skulle hälsa på Gunilla när jag ändå var där. Frågade några av hennes kollegor som besvärat tittade ner i marken, skrapade med foten mot asfalten och sa att hon tyvärr inte var där. Att hon hade dött.

En hjärntumör. Flera år tidigare hade det hänt, men jag visste inte. Ingen hade sagt något till mig och vi hade inte hållit kontakten, man gör ju sällan det.

Men jag tänker ofta på henne. Även om jag kanske inte kommer att få några barn så kommer jag alltid att komma ihåg hur fin hon var mot mig.

Livet, så himla ömtåligt det är ändå.

Annonser

Mosquitoes and life.

Vi bor i en bungalow med ett stort nät över sängen. Rummet är så litet att det är svårt att få plats med väskorna och varje morgon vaknar jag med 15 extra myggbett.

Man skulle kunna tro att nätet över sängen håller myggorna fångna istället för att försöka hålla dem utanför. Desperat letar de efter en väg ut från sitt fängelse, kämpar, slänger sig mot nätet i vredesmod! Jag vill inte döda mygg, så istället ger jag särskilt närgångna individer en lätt smäll över nosen. Kan man säga så? Nosen. Det känns som att jag gör så i alla fall.

De verkar först bli bestörta, myggen. Förvirrat sätter de sig ner mot en vägg. Hämtar igen sig, undrar var fasen det var som hände egentligen?! Så sitter de där ett tag. Och skäms.

Men dom fick i alla fall leva tänker jag.

Så vaknar jag nästa morgon. Med 15 nya myggbett.

Och så håller vi på, jag och myggorna.

Men det är vackert här, det måste jag säga.

20141128-173131.jpg

20141128-173244.jpg

Merry merry.

Sitter på en strand i Kambodja och översätter diverse dokument för en översättningsbyrå. Det spelas Julmusik i högtalarna:

”…Last Christmas, I gave you my heart..!”

Jag kan inte annat än le. Vad då Jul? Det finns ju ingen snö?! Nej herregud, någon måtta får det vara.

Ingen Jul i år heller alltså. Lite tråkigt är det ändå. Okay, väldigt tråkigt då. Jag älskar Julen..! Men jag gillar värme också så klart. Svårt det där. Nej, om man kanske skulle gå och fråga efter en till Kokosnöt..? Ja, jag tror faktiskt att jag gör det.

Det kanske inte är så illa det här i alla fall.

Ja, okay då. Det där var väl lite att ta i. Lite taskigt kanske. Det är ju inte min dators fel att jag uppenbarligen har så kallade ”hoarding” problem när det gäller att spara bilder. Inte en raderar jag. Inte en enda! Suddig? Nopp. Mörk? Inte den heller. En helt otydlig: ”tills man inte kan se vad det är för bild” -bild? Njaaa..! Kanske.

Ja ni ser ju. Katastrof. Nej, hädanefter lovas bot och bättring. Jag kan ju inte ägna all min tid åt detta. Så från och med nu skall alla foton varsamt sorteras, bokmärkas och framför allt – raderas.

Några i alla fall.

The computer from hell.

De senaste två timmarna har jag försökt ladda över mina foton från mobilen till datorn. Jag har så många bilder att datorn fryser, den VÄGRAR låta mig kopiera över det jag vill. Den hånar mig. Talar om att jag minsann inte ska få som jag vill. ICKE!

Så nu sitter jag här. Snopen. Ledssen. Besviken. Men så kom jag på något. För två minuter sedan copy paste:ade jag hela inehållet till datorn. Triumf!

…Tills det visade sig att det är tre timmar och 20 minuter kvar till att överföringen är klar. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Datorn vs Maja, 1 – 0.

You can decide.

Jag är ganska så snål. Eller snål kanske är fel ord, jag… Okay, ni kan få bestämma. Vänligen läs exemplet nedan.

Sladden till min dator glappar, vilket har resulterat i en fem minuter lång ritual varje gång jag vill använda den. Jag måste alltså:

1) Prata med datorn,

2) Skaka på sladden för att få den lösa piggen i uttaget att ramla fram,

3) skaka ännu hårdare så att jag tillslut TVINGAR ut den djävulen,

4) försiktigt föra uttaget till datorn utan att av misstag trycka in den lösa piggen (detta steg utförs ibland med diverse svordomar och kvävda skrik från min sida),

5) upprepa steg 2 – 4 x antal gånger,

6) vid lyckad insättning tar jag tag i sladden, röra den i cirklar och hoppas på att den gröna lampan på laddaren börjar lysa,

7) när det gröna ljuset visat sig (likt guds sken från ovan), måste jag sitta blickstilla med sladden i handen och samtidigt leta efter något att vila den på.

8) Om detta sista steg lyckats; Börja jobba.

Upprepa annars steg 1 – 7.

Det skulle alltså ha kostat mig 1000 kr att köpa en ny sladd i Sydafrika. Men gjorde jag det när jag hade chansen? Neeej då. Det är ju inte som att jag behöver använda min dator ganska så ofta och är helt beroende av dess funktionalitet. Inte alls.

//En snål djävul.

Stuff.

Konversation med en vän:

– Jag har fått en partner..! Vad gör man med en sån? Behöver dom mat? Hur länge klarar dom sig själva?

Mitt svar:

Partner, förhållningsregler del 1:

– Tid: Kan lämnas ensam upp till två dagar i taget, sms och eller samtal kan dock förlänga denna tidsfrist.

– Mat: Behöver mat men ibland även uppfostran. Skulle det framkomma att hen inte vill/kan laga sin egen mat så bör en tillsägelse utdelas (varpå en stekpanna sätts i hens hand), samtidigt som hen får till uppgift att googla fram recept.

– Aktiviteter: Det finns många användningsområden, men de mest populära verkar vara; bio, fika, middag (med vin), kramas och/eller hångla, samt diverse aktiviteter i sovrummet (för de som har åldern inne).

Så, jag tänkte att jag skulle dela med mig av dessa förhållningsregler även till er, hoppas att denna information skall komma till nytta. Del 2 publiceras inom kort.

Och här är en bild på en katt (‘cause I can):

20141111-082059.jpg