Att ta en dusch…

Att ta en dusch kan vara det värsta som finns. Under fel förhållanden kan det vara rent ut sagt förjävligt.

Här om dagen chekade vi in på ett lite finare hotell. Jag gick in på hotellrummet och slogs av den fina standarden. Vilken lyx! Stor dubbelsäng, fin balkong och rena handukar. Jag ställde ner min väska efter den långa resan, det enda jag ville var att svalka av mig – ta en riktig dusch.

Jag gick in på den KAKLADE toaletten och tänker att det här kan ju inte vara sant! När såg jag en riktig toalett senast?! Herregud så underbart. Lyckokänslan steg i mitt bröst och jag kom på mig själv med att le mot min egen spegelbild. Livet, så himla underbart det kan vara ändå. Jag tog fram min necessär, ställde upp det nyinköpta shampot och tänkte att idag ska jag minsann kosta på mig att använda balsam också, och tog fram en flaska till.

Jag skalade av de smutsiga kläderna från min varma kropp och kände hur de klibbade fast mot min hud.

Jag ryckte ner den fluffiga rena handuken från handuksstället och virade noga in mig själv, gick fram till duschen och vred på strålen. Lycka! Den fungerar! Och det är VARMT vatten. Jag ställde mig under strålen, här ska jag bli kvar länge, tänkte jag.

Plötsligt blir vattnet iskallt och jag skriker till där jag står. Snabbt justerar jag duchen och två sekunder senare är allt bra igen. Min nu spända kropp börjar sagta slappna av, jag andas ut.

Det är då helvettet bryter ut på riktigt.

Ett dödsvrål kommer ur min strupe då jag upplever hur min kropp skållas av det stekheta vattnet som forsar ner över min nakna hud. Desperat snubblar jag åt sidan, drar i panik ner värmen och vattnet blir istället iskallt under loppet av en sekund.

Förtvivlat stänger jag av kranen, och med ett hår som fortfarande är löddrigt står jag där och hyperventilerar mitt på toalettgolvet.

Schampot rinner ner för ansiktet och in i ena ögat, det svider till. Jag tittar upp mot min egen spegelbild och den rödsprängda blicken jag möter tillhör inte mig. Det är en blick av en åldrande kvinna.

Det här är inte ett värdigt liv.

Kanske ska det bli lite kul att komma tillbaka till Sydafrika trots allt.

Då kan jag i alla fall ta en riktig dusch.

20150227-091358.jpg
Ett försök till att slapna av, efter vad som nu kallas Döds(dusch)incidenten.

Annonser

Vi var med om en…

Vi var med om en helvetesfärd för ett tag sedan. Hade tänkt åka motorsykel till några grottor, bara det att det visade sig vara dubbelt så långt bort som vi trodde. Allt skulle ha gått bra, om det inte hade varit för att en i sällskapet kände att han ville åka till ytterligare en grotta som låg ännu längre bort. Machokillen ville inte vika sig och vi ville inte lämna de andra ensamma mitt ute i ingenstans.

Lärdom: Det är inte alltid så bra att vara snäll.

Tre timmar senare, i regn, blåst och på mörka stigar, kom vi äntligen fram till vårt hostel. De vi ville hjälpa hade för länge sedan övergivit oss och åkt mot sitt tåg, själva var vi vilse i över två timmar. När jag steg av scootern kunde jag inte räta på mina fingrar. Kunde inte känna mina händer. Blå om läpparna stapplade jag in på rummet, tog mig in i duchen och satte på varmvattnet. Inte trode väl jag att man kunde bli så kall av lite regn och blåst? Vi är ju inte i Sverige, tänkte jag.

Men det värsta var trafiken. Lastbilar och kor på vägen om vart annat, cyklar utan ljus och barn utan reflexer. Det är ett under att vi inte var med om en olycka.

Men var lite äventyrlig, kanske ni tänker nu. Och absolut, det var spännande. Men min definition av att göra roliga saker innefattar definitivt inte slutet på mitt eget liv.

Jag hade en hel del tid på mig att fundera över detta, när jag satt där bak på motorcykeln. Eftersom det var viktigt att jag inte spände mig varje gång en lastbilen ven förbi (då det kunde få Shaun att tappa balansen), försäkte jag tänka lugnande tankar. Så när jag såg strålkastarna komma mot oss där i mörkret, tänkte jag: Slappna av när döden kommer. Triumf! Det fungerade. Även om jag inte vet när ”min tid är inne” eller när jag kommer att ”cheka ut” (in?), så kan man ju i alla fall försöka styra över hur man HANTERAR själva dödsÖGONBLICKET.

Lite som när man får en spruta tänker jag. För när man sitter där hos läkaren, på en kall britts med skjortärmen upprullad och ser en stor nål närma sig ens axel, så gör det mindre ont om man slappnar av. Denna insikt gav mig styrka. Efter varje mötande lastbil och/eller ko, blev jag mer och mer säker på min tes. Döden? Ha! Jag vet nog hur man gör serru, tänkte jag självsäkert där jag satt och frös i mörkret.

Men så hände det. Ögonblicket som jag hade väntat på var plötsligt där. Mitt framför mig ser jag hur två strålkastare kör över i vår körbana. Två sekunder kändes som en livstid, krampaktigt kramade jag mig fast vid Shauns ryggtavla, samtidigt som jag knep ihop ögonen och bad till högre makter.

Så mycket för min teori om att slappna av.

Det gick ju bra såklart, eftersom jag bevisligen sitter här och skriver detta.

Men vad trode jag egentligen? Varje gång jag ska få en spruta tänker jag ”slappna av,” och lik förbannat spänner jag mig. Får fundera ut ett annat sätt att tackla döden på helt enkelt.

Återkommer med en ny tes snarast.

Jag insåg precis…

Jag insåg precis en sak. Efter 6 månader av sol, bad och rastafari-hår (en trasslig bieffekt av sol och saltvatten), så måste jag återigen börja ”ta hand om” mitt utseende.

Säga hej till maskara och kajal, plattång och kostym. Att tidiga morgonar behöva sätta mig framför spegeln och lägga smink på ett ansikte som inte vill ha smink, ett ansikte som är trött efter att bara ha fått 6 – 7 timmars sömn. Som bara vill somna om.

Ser inte fram emot denna del av att jobba på kontor igen måste jag säga, inte alls.

Ibland önskar jag att jag vore en man. Det vore något enklare då. Så sjukt himla orättvist.

20150222-120231.jpg
Vill se ut så här jämt. Det är Shaun som har hippiebyxor i bakgrunden.

Jag tar förövrigt ALL credit för hans hippiefiering under den här resan.

*stolt*

Det känns nu…

Det känns nu, att vi börjar närma oss verkligheten igen. Stressen pockar på, även utan WiFi och mobilteckning så viste vi att den närmade sig. Tillbaka till Sydafrika, jobba nio till fem.

Även om jag verkligen tror (och hoppas) att det här jobbet (vilket det nu blir) kommer att bli bra. Att det kommer bli spännande och intressant, jobba med något som jag brinner för. Men ändå. Måsten kommer att visa sig på ett annat sätt, rutiner kommer att ticka igång, förr eller senare.

Inte för att det är något fel med att leva så. Det är ju snarare normen, vad som är normalt. Att livnära sig och resa omkring samtidigt är väl det som är udda. Men ändå, vi har kommit över en gräns nu, med det här resandet. Det är som att vi någonstans slutade resa och började leva istället. Att det liksom slog om. Jag tror inte att man kan ”resa” särskilt länge utan att det blir så, att man formar en tillvaro och vill ha en fast punkt, på ett positivt sätt.

Jag har träffat många som är på en ”round the world trip” och har tagit ”a year off”. Jag tror inte att jag skulle kunna göra något sånt, inte på det sättet. De här mäniskorna verkar så besatta av att GÖRA saker hela tiden. Man kan se stressen i deras ögon: Här ska UPPLEVAS, man ska ORKA så mycket som möjligt och det är som att de går från sin stressiga vardag i europa för att finna någonting nytt, men istället finner de sig i en annan situation (visserligen ny), där de har andra sorters deadlines att klara av. Två veckor i Vietnam följt av ett flyg till Thailand, stanna tre veckor för att flyga vidare till Nya Zeland, snabbt följt av 5 veckor i Australien. Vem orkar med det tempot? Herregud, jag skulle vara sönderstressad efter ett par månader.

Men visst, vi började på det sättet, kastade oss in i detta RESANDE och förväntade oss att bli lyckliga och avslappnade på kuppen. Det var roligt i början, men höll inte i längden – särskilt inte när man arbetar samtidigt.

Jag insåg också att man upplever mer när man saktar in och stannar upp. Det var då jag började känna mig lyckligare och mer tillfreds. Klart att det finns toppar och dalar med det här också, det finns det med allt. Men jag skulle nog kunna leva på det här sättet länge. Känner egentligen ingen längtan efter att åka hem, om det inte vore för det här med jobb, karriär och hitta rätt – och vänner och familj så klart.

Egentligen skulle jag vilja ha allt, fast jag inser att en kringresande jurist-luffare nog skulle få rätt svårt att få jobb/kunna arbeta överhuvudtaget.

Kanske kan man hitta någon kombination? Vi får se.

Men just nu: Suit up.

20150222-114839.jpg
Kommer sakna färsk frukt. Och stranden.

Efter att ha varit utan internet…

Efter att ha varit utan internet ett tag känns det nästan konstigt att ta del av vad alla gör hela tiden. Lite ”information over load” som man säger.

Fast det…verkar ju inte ha hänt så myket? Jag förväntade mig att öppna upp en överfull mail, hundratals missade samtal från vänner och familj som undrar vart jag har tagit vägen egentligen? Läsa om hemskheter på nyheterna och förfäras över att jag missade tsunamivarningen vid Myanmars sydliga kuster. Men icke.

Jaha jaha.

Annars då?

Jo! Jag har fått ett jobb! Eller, jobb och jobb, obetalt arbete som det kallas. Eftersom det är så svårt för mig att få ett riktigt arbetstillstånd i SA (så att jag kan tjäna tillräckligt för att överleva), har jag sökt internship/trainee tjänster istället. De kan jag åtminstånde söka stipendier för. Och nu har jag fått ett! Eller ja, två till och med (vi får se vilket det blir tillslut). Båda är vid internationella organisationer i Sydafrika – och detta TROTS mina väldigt undermånliga kunskaper i Franska. Jag är så obeskrivligt glad över detta!

Så nu åker vi hem till Sydafrika ett tag, ett halvår i alla fall. Sedan blir det antagligen Sverige, för ett (förhoppningsvis) betalt jobb. Sådanna är ju bra att ha, menar jag. Pengar blir ju rätt så nödvändigt tillslut. Fast jag måste säga att jag är imponerad över hur långt man kan sträcka sina pengar, hur lite man egentligen behöver för att leva.

Bra så.

Nej, nu ska jag försöka njuta av mina sista dagar som freelans översättare/skribent/luffare. Borde skaffa ett visitkort: ”Maja, föredetta juriststuderande luffare med utomordentliga kunskaper i att leva alternativt, äta billigt och skapa inkomster ur ingenting.” Det vore nått! Ska trycka upp dom genast. Innan man börjar bli respektabel igen menar jag.

Bjuder på en bild från stranden (som kommer att bli bakgrundsbild på ovan nämnda visitkort):

20150221-081648.jpg
Kram på er! m.
>

Det visade sig att…

Det visade sig att Myanmar blev en påtvingad (men välbehövlig) internetdetox. De små byar vi har rest igenom har inte haft el, än mindre WiFi – fast jag såg en skylt om HiFi i och för sig, vad nu det kan tänkas vara.

För några dagar sedan, när jag låg på stranden och lekte med två söta valpar som sprang förbi (ps. INTE katter), så kom jag på en ide’. Kanske kan man anordna WiFi fria zoner för att få folk att stressa ner? Exalterad såg jag detta framför mig, hur föräldrar skulle vallfärda för att lämna av sina små brats vid ”The Gate.” De skulle få lämna all teknologi vid denna ingång, det skulle säkert bildas en svart marknad, där männiksor kan betala dyra pengar för att, exempelvis, få kolla facebook i fem minuter. Men det skulle man nog kunna sätta stopp för. Fixa med sniffar-hundar och sånt där. Poliser med batånger, stängsel och murar. Man måste ju bibehålla någon sorts ORDNING. Någon måtta får det vara, det får ju inte gå till hur som helst. Ja, en riktig avslappnande lyxresort helt enkelt. Vore inte det nåt?

Så när jag äntligen kom tillbaka till en stad som hade WiFi kollade jag upp detta. Och det fanns redan!? Förstå den antiklimax jag kände då.

Alla tankar har ju redan tänkts? Ingen är unik, livet är en illusion av sammanhang och alla är vi breka kopior av varandra.

*Börjar hyperventilera*

Men men, what to do.

Gosa mer med valpar kanske.

20150220-004846.jpg

Jag har kommit till en punkt…

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där min foto-hoarding inte bara har blivit ett problem, det kan antagligen klassas som någon sorts psykisk sjukdom också. Ett sorts tvång, ett beroende som jag inte kan göra mig av med. Det har gått så långt att jag inte ens orkar kolla igenom bilderna längre. Jag bara laddar upp och sparar ner, kastar omkring och stänger ner – allt medans mapp efter mapp bildas på skrivbordet.

Mina bilder hamnar i ett svart hål som jag aldrig kommer att våga titta ner i igen. Huller om buller ligger dom där och stirrar upp mot mig: ”Men du älskade ju oss, hur kan du bara vända oss ryggen såhär?” Säger deras förebrående små blickar. Men JAG KLARAR INTE AV DET. Vill inte ta itu med det här evighetsgörat. Hur många dagar kan det ta mig att reda ut detta? Hur många veckor?!

Men det ligger alltid i bakhuvet och lurar. Att när jag får tid – då ska jag ta itu med mitt arkiv. Men det kommer aldrig någon tid. Den bara försvinner in i jobb, plugg och resande. Så det där dåliga samvetet gnager på där borta i lill-hjärnan. Detta har även gjort att själva fotandet i sig har dragits ner nämnvärt (vilket kanske kan ses som en bra sidoeffekt i och för sig).

Detta gör dock att jag får existentiell ångest. För om jag inte har ett bildbevis på det jag har gjort, HAR DET VERKLIGEN HÄNT DÅ?! Det är inte så lätt att veta. Särskilt inte med mitt dåliga minne. Var var vi förr förra veckan till exempel? Mitt svar: ”I den där lilla staden, ehm, vad heter den nu igen..!”

Ja, ni ser ju. Katastrof.

Nej, detta måste få ett slut. Jag kan inte vända bort blicken längre. Så, jag vet att jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Jag ska ta itu med mitt arkiv.

Imorgon.

Kväll.

Sådär ja. Nu känns det genast lite bättre.

//Go’natt på er! m.