Jag gick ner…

Jag gick ner väldigt mycket i vikt när vi var ute och reste i Myanmar. Att mata en massa små hundar som inte får tillräckligt mycket mat tar ganska mycket på krafterna. Att äta så lite som möjligt, bara för att man ska kunna ge dem så mycket som man bara kan..! Då blir det så. Särskilt om de är 6 stycken.

Bra ide inför nästa gång jag ska deffa – placera mig på en strand med en massa utsvultna valpar så går det av sig själv. Stackars sötisarna..! Jag saknar dom orimligt mycket faktiskt. Medans vi var där så döpte jag dom till:

Snuggy, bitey, scary, hairy, scare face och number two.

Här kommer ett bildregn:

Snuggles
Snuggles
Scarface
Scarface
Bitey
Bitey
Mys på stranden
Mys på stranden (Bitey och snuggles)

Önskar att dom mår bra. Skulle åka tillbaka och hämta hem dom allihop, om jag bara kunde. Men var är hemma egentligen? Suck. Är lite lätt less på mina egna funderingar just nu. Förhoppningsvis så hinner jag hem till Sverige innan den sommaren tar slut i alla fall, det vore nått!

En mer positiv sak är att jag har hittat KNÄCKEBRÖD här borta i Pretoria!! Herregud så gott det är. Nu är det bara kaviaren som saknas, sen ska det nog bli en skaplig människa av mig också tillslut.

God natt på er! //m.

Annonser

När man jobbar för…

När man jobbar för en enormt stor organisation så är det lätt att känna sig maktlös ibland. Känna sig låst av alla förhållningsregler och standardiserade svarsmallar.

Förra veckan besvarade jag ett mail från någon som verkligen behövde hjälp, någon som var desperat och inte kände att de hade någon annanstans att vända sig. Efter mycket rådfrågande och efter att ha uttömt alla andra möjligheter (som vi kunde erbjuda), så var jag tvungen att ge personen ett nekande besked.

Tung i hjärtat tar jag fram den färdigskrivna svarsmallen för avslag, gjorde några små ändringar och precis innan jag tryckte på skicka hindrade jag mig plötsligt. Jag tittade en extra gång över slutet av mitt mail och såg något, något som jag faktiskt hade makt över. Jag drog ett djup andetag och gjorde en sista ändring i mitt svar.

Istället för ‘Regards’ så står det nu ‘Best Regards’ längst ner på sidan. Det var det enda jag kunde göra. En liten tyst protest mot byråkratin och dess ogenomträngliga regler.

Sedan tryckte jag på ‘send’.

Jag är så…

Herregud. Jag är så trött. Trött och eländig. Eller ja, så hemskt kanske det inte är. Pretoria är mycket mysigare än vad jag någonsin hade trott! Mycket marknader och hemlagad mat, grillkvällar och joggingturer i parken. Bra så.

Det känns inte så farligt heller måste jag säga, själv tar jag mig fram med minibussar (taxis) och går omkring på stan obehindrat. Så klart att jag inte går med mobiltelefonen i högsta hugg eller visar upp min klocka, men jag känner mig ganska så trygg i alla fall. Kanske inte det bästa att ta sig runt som jag gör, men vad gör man när man inte har råd med en bil? Då är det bara till att knata på. Och faktiskt så är det inte så stor skilnad, Pretoria är ju lika fullt av fina mäniskor som Port Elizabeth, så det ska nog gå bra det här.

Hoppas jag.

Men det är roligt det där hur folk stirrar på mig ibland – lite ”white woman valking” hysteri. Men på ett trevligt sätt! Människor kommer fram och pratar, en gammal mama’ kommer fram och frågar om jag har gått vilse..! Jag har ju blivit så van vid det där nu, men idag tänkte jag faktiskt på det när den tredje kvinnan sneglade till på mig där jag gick hem från jobbet. Att det ses som någonting konstigt att jag som vit kvinna går omkring själv på stan. Eller ja, går någonstans överhuvudtaget.

Klart att jag är försiktig, jag har till och med ett system för hur jag ”av-kittar” (egenpåhittat ord) mig själv varje dag kl.17.00 innan jag går hem från jobbet. Av åker alla ringar, min klocka och det blå passerkortet som jag alltid har om halsen. Min kontorsjacka åker ner i min ryggsäck (som blev ett substitut till min alldeles för ”fancy looking” datorväska) och istället drar jag på mig en blå skrynklig regnjacka från Mr Price (värde caR90/30kr).

Så kom inte och säg att jag inte är försiktig! Jag vet nog hur man tar hand om brottslingar serru..!

Eller ja, jag gör mitt bästa i alla fall.

Och i sann Sydafrikansk anda har min chef frågat oss om vi inte vill ta och jobba extra på lördag. För det är ju HELT FRIVILLIGT så klart!! Ingen press här inte. Nej då. Inte alls.

Inte. Alls.

Suck. Ibland saknar jag Sverige och mina rättigheter som kommer med att bo i ett land där det finns… Nej, jag är för trött för att komma på ett bra slut på den där meningen.

Måste sova nu så att jag kan vara pigg på lördag.

God natt på er!

20150409-235041.jpg

Bifogar en bild från världens bästa marknad. Bee yourself.