living-on-the-edge

Annonser

Det är så härligt med…

Det är så härligt med sol, jag har suttit ute på gården hela dagen och druckit kaffe, sen tagit en påtår och druckit lite till. Jag dricker i och för sig fortfarande kaffe men funderar starkt på att byta upp mig till vin. För det är ju VÅR! Äntligen.

Annars då?

Jag funderade på att plocka upp en gammal kvarglömd cykelkorg från stationen för några veckor sedan, men Shaun påstår att det är stöld. Och det kan ju jag informera er om att det INTE är. Skulle jag eller någon annan plocka upp ett kvarglömt/borttappat föremål där det inte går att lokalisera ägaren är det (moraliskt sätt) inget fel att ta hem den. Tycker jag alltså. Det kan till och med ses som återvinning! En god gärning till fördel för mänskligheten. Och till mig själv. (Jag behöver verkligen en cykelkorg.)

Men men.

Det är så otroligt härligt att ha fint väder igen, jag vet att jag lovade att sluta prata om det men jag har insett att det är helt omöjligt när man bor i Sverige. Allt beror på vädret. Hur man mår, vad man vill äta, om man vill duscha, gå ut,  leva eller dö.

Igår hade jag förresten en utomkroppslig upplevelse där jag kände mig lite som Jesus, så jag tänkte att jag skulle berätta om det nu när det är Påsk och allt.

Det började med att jag gick ner till tvättstugan, släpades på en tung tvättkorg och var allmänt trött och less på grund av att jag har legat sjuk i sängen ett par dagar. När jag äntligen kommer ner till tvättrummet och ska hänga upp den del av tvätten som redan var klar, ser jag att någon har lämnat all sin tvätt i torkrummet. Och då menar jag ALL tvätt. Överallt hänger halvrena småbarnskläder med spyrester varvade med jeans och underkläder från victoria’s secret. Jag ser rött och min första impuls är att riva ner tvätten i ren frenesi och med en ilska som inte har setts till i den här delen av Uppsala sedan urminnes tider slita isär kläderna med tänderna. Jag skulle stampa, slå vilt omkring mig tills jag trött och flåsande sjönk ner längs med väggen. Tillslut ligger kläderna i slamsor på golvet och i en sista våg av ilska skulle jag ställa mig upp och markera mitt revir som en rättfärdigad hund, allt för att visa dom jä#larna var skåpet ska stå så att dom ALDRIG gör om samma misstag.

Detta var alltså min initiala tanke.

Men! Plötsligt händer det. Tanken på att det kanske var en trött småbarnsfamilj som hade glömt sin tvätt och föräldrarna nu låg sovandes där uppe framför teven, matresterna torkandes på tallrikarna samtidigt som deras sex barn länsade kylen på sprit. Något milt och vackert kom över mig och sakta tog jag ner deras kläder och vek försiktigt ihop alla kräktrasor, la stringtrosorna i färgkoordinerade högar och såg till att jeansen var torra innan jag lade dom på bordet bredvid. Med vördnad stod jag och betraktade mitt verk. Må det vara gott, tänkte och och backade långsamt ut från torkrummet.

Ja ni ser, ibland kan det gå bra tillslut. Må Gud vare mer er och låt henne välsigna er. Achmen.

Bifogar en helt obefogad bild på mig själv från när jag var med Shaun på Norrlands och kastade pil.
Bifogar en helt obefogad bild på mig själv från när jag var med Shaun på Norrlands och kastade pil.

Det går bra med…

Det går bra med katterna, dom har lugnat sig och är nu mera de gosigaste fluffbollarna någonsin. Dom styr fortfarande vårat hem, men dom gör det med vänlighet och respekt.

För att tala om något annat så viste jag inte att så små varelser kunde producera så enormt mycket bajs. Helt otroligt! Imponerande till och med. Jag hade ingen aning. Varje kväll när jag tömmer sandlådan så förundras jag över deras produktivitet.

Jag kanske skulle tipsa min nya teamledare om att jag har hittat två varelser som vet hur man producerar.

Att PRODUCERA är annars väldigt viktigt på mitt jobb, särskilt sedan ett par månader tillbaka efter att den ovan nämnda teamledaren började, vilket får mig och mina kollegor att känna oss som maskiner. Klart att man ska jobba på hårt, men detta har helt klart fått nya proportioner på sistonde.

I alla fall så har jag fått… Wait for it…

Nytt jobb!!

I…

Waaaait for it…

UPPSALA!!! 😀

Jag kommer att sakna mina kollegor, men annars är jag så himla lycklig över detta! Inget mer pendlande för min del, bara att hoppa på cykeln och vara på jobbet 20 minuter senare. Lycka.

Så hej då stressade människor på perongen, arga tidningskillen vid trappan, signalfel, tågstopp, byten, ersättningsbuss, trängsel, väskor på sätet, busschafören som börjar köra innan man har satt sig och galna produktionstanten på jobbet.

HEJ DÅ!

img_1545-2
Den numera vänlige härskaren av Luthagen.

 

Vi har blivit med… 

Vi har blivit med katt. Katter rättare sagt. Det är två små saker av rasen ragdolls (om jag har förstått det rätt) och dom är extremt gosiga. Väldigt härligt! 

Om det inte vore för att en av dom gillar att prata. 

Högt. 

På natten. 

Det är som att våran lilla lägenhet har blivit belägrad av en hårig fångvaktare som noga övervakar varje steg vi tar. Vill du vända dig om i sängen? Dra täcket över huvudet? Gäspa? Inget är längre tillåtet i detta fängelse vi förut kallade vårat hem. 

Som i Guantanamo utför hon den värsta tortyr och precis när man tror att hon har slutat så startar det igen. 

Repetitiva ljud som tilltar i styrka desto längre man försöker ignorera det. Mellan klockan ett och fem i natt har detta hållit på. 

Ni kanske tror att jag överdriver? Tänker att den där Maja är allt bra på att skämta hon. Men nej. Jag är nu på väg till jobbet och för första gången i mitt liv ger denna resa mig en känsla av lättnad och lycka. Ett andhål från den tortyr som sker i vårat hem. Stackars Shaun är kvar där borta, men jag måste tänka på mig själv nu. Kvinnor och barn först som det heter. 

There is no looking back.