Jaha, så satt man här. Mitt i en coronakris. Så himla overkligt. Min sambo Shaun arbetar också hemifrån nu, så det är ju mysigt iaf. Så slipper jag fortsätta prata med växterna. (Även om Peter också behöver sällskap – han svarar inte så ofta men ser både piggare och grönare ut efter ett längre samtal).

Jag märker hur svårt det är att möta människor just nu, så fort jag går på ICA börjar skräcken komma. Och aggressionen. HERREGUD så nära människor ska stå hela tiden, förstår de inte att man blir nervös?! Jag kan känna deras klibbiga andedräkt i nacken så att håren på armarna reser sig upp i en rysning som fortplantas från fingertopparna ner mot ryggraden och allt jag vill göra är att vända mig om och skrika att dom för i HELVETTE måste ta ett STEG TILLBAKA!! Ser dom inte klistermärkena på golvet, det är ingen rekommendation, det är på riktigt nu.

Så ja, bra med sällskap i hemmakontoret, tror att det är viktigt för min mentala hälsa. Uppenbarligen.

Jag vid mitt ”skrivbord”, lagom stökigt på min sida av rummet.

Shaun vid hans sida, något mer organiserat (och lite mer fancy). Ni kan även se Peter högst uppe på hyllan.

När man ber Shaun le på en bild…

Vi var ute på en promenad i Stabby under dagen, en av fördelarna med att bo i Luthagen.

Så! Ska försöka skaka liv i den här bloggen igen, ett bra tidsfördriv när man ändå bara sitter hemma. Tänker att jag ska lägga upp lite bilder från våra resor genom åren, en liten tillbakablick – för att fokusera på bättre tider.

Gud så deppigt det där lät, men med föräldrar i riskgrupper och en farfar uppe i Luleå som är så kallad ”äldre äldre”, så kan man ju inte annat än oroa sig.

Men, har tänkt försöka fokusera på roliga saker. Så som att skriva och annat. Kram på er, hoppas allt är bra med er där ute i cybervärlden. ❤