Mobilberoende och höns.

Min mobil har gått sönder och jag inser plötsligt att jag inte kan göra någonting utan den. Överföra pengar? Nej. Kolla vad klockan är? Icke. Hålla koll på min ekonomi med appen Tink? Nope.

Så, frågan är vad jag gör nu. Tomheten som infinner sig är brutal. Jag stod på stadsbiblioteket och skulle hämta upp en reserverad bok alleles nyss när jag insåg att jag inte kan kolla upp serienumret, eftersom det står i min mail som jag bara kan kolla via min telefon. Jag är så LÅST (Får be om ursäkt för dåligt skämt då min mobil inte kan låsas upp. Inser när jag skriver detta att endast jag kan förstå detta skämt eftersom att jag inte har berättat att mobilskärmen har fryst i låst läge. Orkar inte ta bort texten. Vad är meningen med livet? Suck).

Annars då? Jomen tackar som frågar, Det ordnar sig nog med mobilen tillslut, killarna på reparationsstället ville ha lika mycket pengar för att fixa den som det kostar att köpa en ny, bättre telefon. Jä*la konsumtionsSAMHÄLLE säger jag bara. Får nog ta att återgå till att ta ut kontanter för att hålla koll på min ekonomi, köpa en klocka för att hålla koll på tiden, samt gräva fram den gamla blå Nordea-dosan för att överföra pengar. Som att plötsligt befinna sig i år 2010 igen.

Jag köpte förresten krav-ägg igår, det gör jag i och för sig alltid men varje gång gör texten mig så konfunderad. De frigående hönsen har TILLGÅNG till utevistelse. Vad betyder det? JAG FÖRSTÅR INTE.

Betyder det att de får gå ut en gång i veckan, att de får gå ut genom en liten hunddörr men för höns så att de själva får bestämma när de vill ut, att de kan säga till personalen på bondgården när de vill ut genom att vifta med vit flagg, att de får ringa till en växel och tala med en receptionist och sen vänta i telefonkö till trist hissmusik innan de i vrede slänger på den lilla telefonen med dödsångest inför detta evinnerliga väntan när de ändå aldrig kommer att få ett svar eftersom höns inte kan tala i telefon?! JAG VET INTE.

Och det gör mig galen. Så snälla, någon där ute, vet ni vad det innebär? Varför står det tillgång till och inte bara att de får vara ute? SNÄLLA SVARA MIG!

Så. Nu hoppas jag bara att jag hittar min blå Nordea-dosa, håll tummarna.

Annonser

Norrlands

Jag sitter på Norrlands café och jobbar, ingen överraskning i och för sig eftersom jag alltid sitter här nuförtiden. Så från och med nu kan ni utgå att det är här jag befinner mig om jag inte säger något annat.

Men det jag ville berätta om är att mittemot mig sitter två tjejer som verkar studera inför en tenta. Den ena verkar inte kunna sluta prata om ovidkommande saker, så som hur hemskt det är att studera inför ovan nämnda tenta, vilket dåligt väder det är och hur hemskt livet i övrigt är. Allt är negativt med andra ord. Jag kan på riktigt se hur ångesten sakta kväver tjej nummer två som inte verkar vilja gör något annat än att fortsätta plugga, men hon kan inte undkomma sin klagande vän.

Jag LIDER med henne. Sådana som hennes ”vänner” borde alla avrättas och hängas upp utanför stadsbiblioteket som varnande exempel. Skojar. Eller? Herreguuud kan hon inte sluta?! Tur att jag kan lyssna på musik iaf.

Men detta har alltså pågått de senaste två timmarna, så det börjar bli svårt att undvika. Kanske ska jag starta en krisgrupp för tjej nummer två och bjuda in henne till ett ”study protection programme”, där hon kan få tillgång till undangömda studieplatser så att denna ”vän” inte kan hitta henne och fortsätta förstöra hennes liv.

Kanske läser jag in lite för mycket i detta. Antagligen. Men som sagt, något kommer att ske snart.

Frågan är bara vad.

När jag försöker ta en bild av mig själv. Varje gång.

Sitter på stadsbiblioteket

Sitter på stadsbiblioteket och jobbar.

Det är så himla härligt, blir alltid sjukt effektiv när jag sitter och arbetar såhär. Älskar bibliotek överlag faktiskt.

Alldeles nyss hände dock något fruktansvärt.

Jag tog fram resemuggen av metall där jag hade hällt i min goda proteinshake. Alldeles lugn och lycklig i själen tittade jag på behållaren som innehåller dagens vikigaste mål. Jag kände hur ljudet av viskande människor och smygande bibliotekarier som försiktigt stryker längs väggarna fyllde mig med ett lugn som jag inte har känt på mycket länge.

Killen som sitter bredvid mig tittar åt mitt håll och jag föreställer mig att han ser på min mat med avund i blicken. Ha! Tänker jag och lägger ifrån mig datorn. Här delar man inte med sig serru. Tyvärr, lägger jag till och känner ett visst medlidande för mannen som inte har något eget mellanmål.

Så börjar jag försöka få upp locket. Det tar emot. Jag tar i lite till och ser mig frustrerat omkring. Försöker att lägga tjöjärmen mellan min hand och locket. Tar i ännu mer. Tillslut frustar jag som en brunstig älg och ger ifrån mig små kvidande ljud. Svett bryter ut på min panna. Detta kan inte vara sant. Förtvivlat ser jag mig omkring, men det finns inget jag kan göra. Killen intill låtsas som att han inte ser. Men jag vet att han gör det. Jag vet att han nu sitter där i triumf och hånar mig, straffar mig för den belåtenhet jag alldeles nyss känt.

Så nu sitter jag här. Ledsen, besviken. Och väldigt, väldigt hungrig.

En bild från när jag sedan kom hem och tänkte göra en knäckemacka med kalles istället. Så skar jag mig på tuben. Det blev helt enkelt en dag i matrevolutionens tecken.

För att avsluta det här inlägget på ett mer positivt sätt så kan jag dela med mig av en bild på världens mest gosiga hund.

Jag och Shaun var hundvakter för några dagar sedan och hon är så sjukt söt. Och, likt mig, alltid väldigt väldigt hungrig.

Att vara med henne.

Jag träffade Alex Schulman igår. Det var en intervju med honom på Uppsala stadsbibliotek och jag satt med i publiken. Efteråt så blev det signering och jag hade tagit med mitt gamla tummade exemplar av ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. Det här är en beskrivning av vad som hände, vi tar det i nutid:

Jag är där med en vän och vi ställer oss näst sist i kön. Minuterna släpar sig fram, men vi står och talar om annat och jag lyckas fokusera på henne och vår diskussion. Kön rör sig långsamt framåt, men när det bara är några personer kvar framför mig så inser jag plötsligt att alla står med ett nytt exemplar av hans senaste bok i handen. Jag tittar mig runt. Herregud. Det isar till i mig. Här står jag med ett fallfärdigt exemplar av en gammal bok och vill att han signerar den, vad ska han tro? Jag inser att jag måste ge honom en förklaring så att han förstår. Tillslut är jag framme och likt en liten tonårsflicka i mellanstadiet räcker jag blygt fram hans bok och säger:

– Hej, kan du signera den här..?

Han tar emot boken och jag ser hur han tittar till, boken håller på att falla isär i hans händer och vissa delar av bokens rygg har lossnat från inbindningen.

– Alltså, den är väldigt sliten men det finns en förklaring! Säger jag och sätter upp händerna i försvarsställning luften, så där som man gör när man förskräkt försöker skydda sig från en oförberedd passning av en basketboll som kommer farande igenom luften.

– Ja den ser ju väldigt…tummad ut, säger han och tittar fundersamt på boken.

Ja precis, alltså, jag var ute och reste runt i Asien, som översättare, och hittade den här boken långt uppe i norra Thailand. Den fanns längst in i en liten bokandel. Och tanken när man reser omkring sådär är att man ska byta böcker med varandra. Men jag kunde inte byta bort den här. Så den fick följa med mig.

Han hummar och nickar hela tiden och när jag är klar säger han:

– Vilken fin historia. Vad heter du?

– Maja.

Han böjer sig ner för att signera boken.

– Jag har säkert läst den säkert åtta, nio gånger.

– Nej, är det sant?

Han fortsätter signera boken och jag berättar hur jag älskar sättet han uttrycker sig på, att det inte nödvändigtvis är själva berättelsen, det han skriver om som fångar mig, även om det är fantastiskt, utan att det är sättet han skriver på, hur han använder det svenska språket, att det är det som har gjort ett så stort intryck på mig.

– Det är den finaste komplimangen jag kan få, säger han och tittar upp mot mig och ler. Jag kommer ihåg hur det var när jag var yngre, det var de som kunde göra de vassa formuleringarna, de som kunde uttrycka sig, det var de som var de stora hjältarna!

– Ja precis! Säger jag och ler tillbaka.

Han ger tillbaka boken som han har skrivit i och jag tackar.

Tack själv! Säger han, vi ses!

Jag förstår att för er så är detta ingen stor grej. Ni kanske undrar varför jag skriver om det här. Men för mig så är det stort. Särskilt eftersom jag verkligen beundrar hans arbete. Och för mig har det alltid varit så jobbigt att utelämna mig själv på det här sättet, jag skulle ALDRIG i mitt liv gå fram till någon på stan och säga något. Någon jag ser upp till alltså. Herregud.

Det var också en revansch från förra gången jag träffade honom, DET ska vi verkligen inte prata om här. Eller? Nej, lets not.

Men jag är så glad att jag fick träffa honom igen. Och kanske kommer han att komma ihåg den knäppa tjejen med den trasiga boken. I alla fall ett litet tag.

hundvakt
Bifogar en obefogad bild från när jag var hundvakt här om dagen… Fast när är en bild på en hund någonsin obefogad egentligen? Nej, just det.