Två år och tre veckor.

Jag antar att jag måste förklara vad som har hänt i mitt liv på senare tid eftersom jag inte har tittat in här på ett tag. När jag flyttade från Sydafrika tillbaka till Sverige under 2015 så gav jag mig själv ett mål på två år, under två år skulle jag leka vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb, börja på botten och få erfarenhet, RIKTIG arbetslivserfarenhet den här gången och inget himla gratisjobb, eller volontärarbete. På så sätt så kunde jag sedan leta mig utomlands efteråt, med två års erfarenhet i ryggen.

Jag började med pendling till Stockholm och kände mig konstant trött, tre timmar fram och tillbaka varje dag gjorde att jag inte hann med annat än att arbeta och slutade till och med träna under en period. Fina kollegor till trots så kände jag att kontorslivet och pendlingen inte var något för mig men tänkte att om jag bara slutar pendla så blir det nog bra. Nästa kontorsjobb jag fick var i Uppsala, vilket bjöd på mer intressanta arbetsuppgifter och innebar att jag slapp pendlingen, men samma oflexibla 9 till 5 arbete. Två år och tre veckor senare tog jag tjänstledigt för studier, och här är jag nu, utan en riktig konkret plan, men med en känsla av välbefinnande och lycka. Livet är aldrig enkelt, men med mer tid så känns det så mycket mer som… Mitt liv. Mina tider. Min framtid.

Och även fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu när mina gamla planer med utlandsjobb inte lockar lika mycket längre, eftersom det skulle innebära samma sorts kontorsjobb, så har jag insett hur urbota lurade vi är. Att vi föds in i ett systen där vi går i skolan hela dagarna vilket tränar oss till att få ett jobb där vi tjänar pengar för att ha råd att leva och som tack får vi ledigt på lördagen och spenderar söndagen med söndagsångest inför jobbet på måndagen.

Så jag checkar nu ut. Säger hej då till tidiga morgnar, team-möten och produktionsstress.

Det sjuka är också att efter att jag slutade jobba i augusti så har jag HALVERAT mina omkostnader. Hur jag har gjort? Jag har bara fått mer tid. Vilket har gjort att jag har ork att göra matlådor, vilket i sin tur gör att jag äter hälsosammare och därför har lust att träna mer. Plötsligt känner jag mig glad och stark. Som i en handvändning har all ryggont försvunnit, jag har inga migränanfall längre och magontet kommer mer och mer sällan.

Jag tror inte att jobbet i sig har fått mig att må dåligt, utan själva föreställningen att jag MÅSTE göra detta. Måste vara så himla duktig heltiden. Måste få ett bra jobb och, såklart, vara tvungen att använda min juristutbildning. För det måste jag ju, klart att jag ska ta vara på den. Eller? Jag har aldrig känt att jag har passat i rollen som ”Juristen”, den backslickade, perfekta kostymnissen har helt enkelt inte varit jag. Och det är klart att man inte måste vara så för att arbeta som jurist, det är bara det att jag ibland har känt mig som en rund kloss som försökt pressa ner sig i ett fyrkantigt hål. Hahaha, eh… Ja, ni fattar.

Just nu vill jag inte arbeta mer på kontor med oflexibla tider. Kanske i framtiden, kanske inte. Problemet är bara att det är svårt att arbeta som jurist om man inte… har ett kontor.

Så vad jag ska göra nu? Jag vet faktiskt inte. Och för en gångs skull är det så jävla skönt.