Nya sätt att umgås

Jag har så svårt att anpassa mig till att inte träffa folk. Känner mig trögtänkt och nere. Har även upptäckt att jag numer blir konstig i sociala möten; ler tvångsmässigt hela tiden och vill bara gosa fast jag står två meter bort och stirrar på folk med desperat blick. *GE MIG NÄRHET*

Reagerar dessutom starkt när jag ser på film att folk kramas? Herregud, sånt håller man väl inte på med!? *Kommer sedan ihåg att det inte finns corona i filmen och återgår snabbt till chipspåsen*

Tycker också att det är så ORÄTTVIST att vi har en så liten familj. Har därför valt ut ca.8 vänner som jag får träffa av den enkla anledningen att jag SER dem som min familj. För vi som inte har så stora familjer – varför ska vi bara få umgås med varandra? Har typ EN person att hänga med i så fall? Inte rimligt.

Hade därför haft en (relativt) säker coronafika med vänner förra helgen, vänligen se de åtagna skyddsmetoderna på bilderna nedan.

Har även försökt motverka tristessen genom att träffa folk utomhus, bland annat genom att starta en beachvolleyboll grupp med vänner. Så. Roligt.

Ett annat sätt jag har aktiverat mig själv på är att söka upp grupper på fb, kanske gamla nyheter för vissa – men ”nytt” för mig! Har alltid föredragit att träffas IRL (i verkligheten), men nu när det inte går på samma sätt har det verkligen blivit ett uppsving för diverse fb grupper med olika särintressen. Själv har jag startat upp en skrivgrupp där vi ska stötta varandra i olika projekt. SPÄNNANDE. För mig.

Annars då?

Jo visst, senast träffade jag en ny vän när jag var ute och promenerade i Stabby.

Man får tänka nytt nu helt enkelt. Han heter Steve (fortsättning följer).

Hoppas att det är bra med er där ute i sommarvärmen! (Eller regnet, sommarregnet).

Fjällnora och Påsk.

Har börjat få problem med ena handen igen, jag opererades nyligen och nu är värken tillbaka. Ovärt.

Något som ÄR värt är ju solen! Så himla härligt det har varit att kunna vara utomhus utan jacka igen, barbent i det gröna gräset lyssnandes på fåglarnas kvitter. UnderBART helt enkelt.

Jag och Shaun åkte till Fjällnora och hyrde en stuga över påsk, var helt otroligt härligt att få komma bort lite. Tänkte att en stuga i skogen måste vara helt rätt ställe att befinna sig på mitt i en kris. Tog bil dit också för att undvika kollektivtrafiken. Tycker just den delen är så svår dock, vi har ju ingen bil – och man blir så låst i detta. Man kommer inte ut. Så likt två rikemansbarn tog vi en TAXI dit. Känner hur jag sviker mina rötter med och mer. Mina hoods som de också kallas. Eller jag vet inte. Vad ska man göra då? Alternativet att sitta hemma hela tiden blir så tråkigt… Eller tråkigt är fel ord. För min mentala hälsas skull var jag tvungen att komma ut.

Jag arbetar hemifrån, tränar i vardagsrummet och går ibland till affären. Det är allt. Så om man då lägger absurda pengar på en taxi för att komma ut i skogen så får man väl göra det. #FörsökerRättfärdigaMinaNyaVanor.

Det var i alla fall otroligt vackert. Hej från mig och Shaun!

Solnedgången skiftade från rött…

Till Blått…

Till svart. Helt sjukt vackert var det!

Vi bodde här, i stuga nummer 6. Man kunde ju tro att det skulle vara helt fullt, men vi var ensamma. Det är i och för sig aldrig fullt i Fjällnora, det är en av anledningarna till att jag älskar det så mycket.

Okay, en avslutningspuss så ska jag fortsätta drömma om hur man kan ”resa” inom Uppsala nu när man inte kan vara någon annan stans. Kanske kan man börja låtsas att man har blivit turist i sin egen stad? Försöka ta sig ut till olika naturreservat man inte har varit i tidigare. Jo men jag tror att vi gör det.

Kram på er!

 

 

Corona och växterna.

Jaha, så satt man här. Mitt i en coronakris. Så himla overkligt. Min sambo Shaun arbetar också hemifrån nu, så det är ju mysigt iaf. Så slipper jag fortsätta prata med växterna. (Även om Peter också behöver sällskap – han svarar inte så ofta men ser både piggare och grönare ut efter ett längre samtal).

Jag märker hur svårt det är att möta människor just nu, så fort jag går på ICA börjar skräcken komma. Och aggressionen. HERREGUD så nära människor ska stå hela tiden, förstår de inte att man blir nervös?! Jag kan känna deras klibbiga andedräkt i nacken så att håren på armarna reser sig upp i en rysning som fortplantas från fingertopparna ner mot ryggraden och allt jag vill göra är att vända mig om och skrika att dom för i HELVETTE måste ta ett STEG TILLBAKA!! Ser dom inte klistermärkena på golvet, det är ingen rekommendation, det är på riktigt nu.

Så ja, bra med sällskap i hemmakontoret, tror att det är viktigt för min mentala hälsa. Uppenbarligen.

Jag vid mitt ”skrivbord”, lagom stökigt på min sida av rummet.

971fa354-838c-42c6-ba07-ec1acd724221

Shaun vid hans sida, något mer organiserat (och lite mer fancy). Ni kan även se Peter högst uppe på hyllan.

16318c9e-d521-48ef-a3b6-2f8210a8a08a

När man ber Shaun le på en bild…

611f54c1-079d-4d82-b93f-d780dd4b28cc

Vi var ute på en promenad i Stabby under dagen, en av fördelarna med att bo i Luthagen.

1062b13b-21e3-4fee-9e37-8905135dcee2

Så! Ska försöka skaka liv i den här bloggen igen, ett bra tidsfördriv när man ändå bara sitter hemma. Tänker att jag ska lägga upp lite bilder från våra resor genom åren, en liten tillbakablick – för att fokusera på bättre tider.

Gud så deppigt det där lät, men med föräldrar i riskgrupper och en farfar uppe i Luleå som är så kallad ”äldre äldre”, så kan man ju inte annat än oroa sig.

Men, har tänkt försöka fokusera på roliga saker. Så som att skriva och annat. Kram på er, hoppas allt är bra med er där ute i cybervärlden. ❤

Skador.

Sitter på ett cafe och tittar på en grävskopa som tar upp skräp från en arbetsplats, det ser ut som en enorm klo som sakta lyfter upp betongbitarna från marken. Lite som en hand fungerar. Som min hand ska fungera. Jag har lyckats skada mig igen, genom en målarolycka föll en tung stege ner över mina händer och slet av det ligament som håller ihop de två stora benen i handen. Så kanska komma jag att röra mig så långsamt snart, som den där grävskopan. Vi får se.

Hoppas allt är bra med er, mina vänner.

En bild från förra sommaren, när Shauns bror Michael och Minke var och hälsade på (de två längst till höger). Hoppas att den här sommaren blir lika härlig ändå, trots allt.

This menas war. 

Jag har startat ett krig här hemma, ett krig mot fienden som sakta försöker döda mina barn. Mina söta, underbara, oskyldiga små vänner. De jag pratar med varje morgon och säger god natt till varje kväll.

Jag har aldrig dödat någon förut, inte med mening i alla fall. Visst, en mygga har jag nog råkat slå ihjäl någon gång, men mest för att jag blev överraskad eller attackerad. Annars försöker jag blåsa bort dem så att de ska få leva. Men nu. Jag dödade tre av fienden ute i hallen alldeles nyss, kallblodigt men bestämt.

Jag har även riggat dödsfällor bestående av vatten blandat med vinäger och honung, sedan toppat med en droppe diskmedel så att ytspänningen bryts – allt för att deras små kroppar tungt ska sjunka ner i vattnet. Jag antar i och för sig att jag HAR dödat förut eftersom dessa fällor har prövats ut tidigare, men aldrig så här direkt, inte med mina bara händer. Men jag försökte först med samma fälla, ställde ut tre stycken tefat med den dödliga vätskan runt om i lägenheten. Väntade, vankade av och an och slängde oroliga blickar på faten. Men ingenting hände. Det var då jag förstod; det här är inga vanliga bananflugor.

Som alla vettiga människor gör vände jag mig till Google med min fråga och sakta förstod jag vad som har hänt. Vi har fått blomflugor. Dessa ”Sorgens Myggor” som de också kallas, dödar långsamt blommorna inifrån. Det var då jag insåg allvaret. Jag spärrade in de infekterade blommorna i badrummet och delade in lägenheten i så kallade ”Safe Zones” där icke-infekterade växter får vara inne i den första slussen, sovrummet, den andra zonen är toaletten där själva ”the contamination area” är och vi bara får gå in i nödfall (vilket är ganska jobbigt eftersom man behöver använda toaletten ibland men nöden har ingen lag som man säger).

Sedan återstår zon tre, vardagsrummet. Där härjar de nu fritt, verkar vara desorienterade sedan jag tog bort deras nyfunna bostäder, förvirrade och vilsna, som zombies innan gryningen virrar de nu runt och söker skydd, letar efter en ny plats att sätta upp Uppsalas ”Välkommen hit, Välkommen hem” skylt på dörren. Men det är NOG nu. Mäklaren tackar nej till högstbjudande och slänger ut packet. Attackerar du de mina så kommer jag efter dig.

Nu är det krig.

*Plockar sakta upp en gymnastiksko från golvet, höjer den över huvudet och smyger ut från toaletten*

It.Is.On.

(Bild från i somras som porträtterar nuvarande känsla).

Två år och tre veckor.

Jag antar att jag måste förklara vad som har hänt i mitt liv på senare tid eftersom jag inte har tittat in här på ett tag. När jag flyttade från Sydafrika tillbaka till Sverige under 2015 så gav jag mig själv ett mål på två år, under två år skulle jag leka vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb, börja på botten och få erfarenhet, RIKTIG arbetslivserfarenhet den här gången och inget himla gratisjobb, eller volontärarbete. På så sätt så kunde jag sedan leta mig utomlands efteråt, med två års erfarenhet i ryggen.

Jag började med pendling till Stockholm och kände mig konstant trött, tre timmar fram och tillbaka varje dag gjorde att jag inte hann med annat än att arbeta och slutade till och med träna under en period. Fina kollegor till trots så kände jag att kontorslivet och pendlingen inte var något för mig men tänkte att om jag bara slutar pendla så blir det nog bra. Nästa kontorsjobb jag fick var i Uppsala, vilket bjöd på mer intressanta arbetsuppgifter och innebar att jag slapp pendlingen, men samma oflexibla 9 till 5 arbete. Två år och tre veckor senare tog jag tjänstledigt för studier, och här är jag nu, utan en riktig konkret plan, men med en känsla av välbefinnande och lycka. Livet är aldrig enkelt, men med mer tid så känns det så mycket mer som… Mitt liv. Mina tider. Min framtid.

Och även fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu när mina gamla planer med utlandsjobb inte lockar lika mycket längre, eftersom det skulle innebära samma sorts kontorsjobb, så har jag insett hur urbota lurade vi är. Att vi föds in i ett systen där vi går i skolan hela dagarna vilket tränar oss till att få ett jobb där vi tjänar pengar för att ha råd att leva och som tack får vi ledigt på lördagen och spenderar söndagen med söndagsångest inför jobbet på måndagen.

Så jag checkar nu ut. Säger hej då till tidiga morgnar, team-möten och produktionsstress.

Det sjuka är också att efter att jag slutade jobba i augusti så har jag HALVERAT mina omkostnader. Hur jag har gjort? Jag har bara fått mer tid. Vilket har gjort att jag har ork att göra matlådor, vilket i sin tur gör att jag äter hälsosammare och därför har lust att träna mer. Plötsligt känner jag mig glad och stark. Som i en handvändning har all ryggont försvunnit, jag har inga migränanfall längre och magontet kommer mer och mer sällan.

Jag tror inte att jobbet i sig har fått mig att må dåligt, utan själva föreställningen att jag MÅSTE göra detta. Måste vara så himla duktig heltiden. Måste få ett bra jobb och, såklart, vara tvungen att använda min juristutbildning. För det måste jag ju, klart att jag ska ta vara på den. Eller? Jag har aldrig känt att jag har passat i rollen som ”Juristen”, den backslickade, perfekta kostymnissen har helt enkelt inte varit jag. Och det är klart att man inte måste vara så för att arbeta som jurist, det är bara det att jag ibland har känt mig som en rund kloss som försökt pressa ner sig i ett fyrkantigt hål. Hahaha, eh… Ja, ni fattar.

Just nu vill jag inte arbeta mer på kontor med oflexibla tider. Kanske i framtiden, kanske inte. Problemet är bara att det är svårt att arbeta som jurist om man inte… har ett kontor.

Så vad jag ska göra nu? Jag vet faktiskt inte. Och för en gångs skull är det så jävla skönt.

Mobilberoende och höns.

Min mobil har gått sönder och jag inser plötsligt att jag inte kan göra någonting utan den. Överföra pengar? Nej. Kolla vad klockan är? Icke. Hålla koll på min ekonomi med appen Tink? Nope.

Så, frågan är vad jag gör nu. Tomheten som infinner sig är brutal. Jag stod på stadsbiblioteket och skulle hämta upp en reserverad bok alleles nyss när jag insåg att jag inte kan kolla upp serienumret, eftersom det står i min mail som jag bara kan kolla via min telefon. Jag är så LÅST (Får be om ursäkt för dåligt skämt då min mobil inte kan låsas upp. Inser när jag skriver detta att endast jag kan förstå detta skämt eftersom att jag inte har berättat att mobilskärmen har fryst i låst läge. Orkar inte ta bort texten. Vad är meningen med livet? Suck).

Annars då? Jomen tackar som frågar, Det ordnar sig nog med mobilen tillslut, killarna på reparationsstället ville ha lika mycket pengar för att fixa den som det kostar att köpa en ny, bättre telefon. Jä*la konsumtionsSAMHÄLLE säger jag bara. Får nog ta att återgå till att ta ut kontanter för att hålla koll på min ekonomi, köpa en klocka för att hålla koll på tiden, samt gräva fram den gamla blå Nordea-dosan för att överföra pengar. Som att plötsligt befinna sig i år 2010 igen.

Jag köpte förresten krav-ägg igår, det gör jag i och för sig alltid men varje gång gör texten mig så konfunderad. De frigående hönsen har TILLGÅNG till utevistelse. Vad betyder det? JAG FÖRSTÅR INTE.

Betyder det att de får gå ut en gång i veckan, att de får gå ut genom en liten hunddörr men för höns så att de själva får bestämma när de vill ut, att de kan säga till personalen på bondgården när de vill ut genom att vifta med vit flagg, att de får ringa till en växel och tala med en receptionist och sen vänta i telefonkö till trist hissmusik innan de i vrede slänger på den lilla telefonen med dödsångest inför detta evinnerliga väntan när de ändå aldrig kommer att få ett svar eftersom höns inte kan tala i telefon?! JAG VET INTE.

Och det gör mig galen. Så snälla, någon där ute, vet ni vad det innebär? Varför står det tillgång till och inte bara att de får vara ute? SNÄLLA SVARA MIG!

Så. Nu hoppas jag bara att jag hittar min blå Nordea-dosa, håll tummarna.

Norrlands

Jag sitter på Norrlands café och jobbar, ingen överraskning i och för sig eftersom jag alltid sitter här nuförtiden. Så från och med nu kan ni utgå att det är här jag befinner mig om jag inte säger något annat.

Men det jag ville berätta om är att mittemot mig sitter två tjejer som verkar studera inför en tenta. Den ena verkar inte kunna sluta prata om ovidkommande saker, så som hur hemskt det är att studera inför ovan nämnda tenta, vilket dåligt väder det är och hur hemskt livet i övrigt är. Allt är negativt med andra ord. Jag kan på riktigt se hur ångesten sakta kväver tjej nummer två som inte verkar vilja gör något annat än att fortsätta plugga, men hon kan inte undkomma sin klagande vän.

Jag LIDER med henne. Sådana som hennes ”vänner” borde alla avrättas och hängas upp utanför stadsbiblioteket som varnande exempel. Skojar. Eller? Herreguuud kan hon inte sluta?! Tur att jag kan lyssna på musik iaf.

Men detta har alltså pågått de senaste två timmarna, så det börjar bli svårt att undvika. Kanske ska jag starta en krisgrupp för tjej nummer två och bjuda in henne till ett ”study protection programme”, där hon kan få tillgång till undangömda studieplatser så att denna ”vän” inte kan hitta henne och fortsätta förstöra hennes liv.

Kanske läser jag in lite för mycket i detta. Antagligen. Men som sagt, något kommer att ske snart.

Frågan är bara vad.

När jag försöker ta en bild av mig själv. Varje gång.