Sitter på ett cafe och tittar på en grävskopa som tar upp skräp från en arbetsplats, det ser ut som en enorm klo som sakta lyfter upp betongbitarna från marken. Lite som en hand fungerar. Som min hand ska fungera. Jag har lyckats skada mig igen, genom en målarolycka föll en tung stege ner över mina händer och slet av det ligament som håller ihop de två stora benen i handen. Så kanska komma jag att röra mig så långsamt snart, som den där grävskopan. Vi får se.

Hoppas allt är bra med er, mina vänner.

En bild från förra sommaren, när Shauns bror Michael och Minke var och hälsade på (de två längst till höger). Hoppas att den här sommaren blir lika härlig ändå, trots allt.

Jag har startat ett krig här hemma, ett krig mot fienden som sakta försöker döda mina barn. Mina söta, underbara, oskyldiga små vänner. De jag pratar med varje morgon och säger god natt till varje kväll.

Jag har aldrig dödat någon förut, inte med mening i alla fall. Visst, en mygga har jag nog råkat slå ihjäl någon gång, men mest för att jag blev överraskad eller attackerad. Annars försöker jag blåsa bort dem så att de ska få leva. Men nu. Jag dödade tre av fienden ute i hallen alldeles nyss, kallblodigt men bestämt.

Jag har även riggat dödsfällor bestående av vatten blandat med vinäger och honung, sedan toppat med en droppe diskmedel så att ytspänningen bryts – allt för att deras små kroppar tungt ska sjunka ner i vattnet. Jag antar i och för sig att jag HAR dödat förut eftersom dessa fällor har prövats ut tidigare, men aldrig så här direkt, inte med mina bara händer. Men jag försökte först med samma fälla, ställde ut tre stycken tefat med den dödliga vätskan runt om i lägenheten. Väntade, vankade av och an och slängde oroliga blickar på faten. Men ingenting hände. Det var då jag förstod; det här är inga vanliga bananflugor.

Som alla vettiga människor gör vände jag mig till Google med min fråga och sakta förstod jag vad som har hänt. Vi har fått blomflugor. Dessa ”Sorgens Myggor” som de också kallas, dödar långsamt blommorna inifrån. Det var då jag insåg allvaret. Jag spärrade in de infekterade blommorna i badrummet och delade in lägenheten i så kallade ”Safe Zones” där icke-infekterade växter får vara inne i den första slussen, sovrummet, den andra zonen är toaletten där själva ”the contamination area” är och vi bara får gå in i nödfall (vilket är ganska jobbigt eftersom man behöver använda toaletten ibland men nöden har ingen lag som man säger).

Sedan återstår zon tre, vardagsrummet. Där härjar de nu fritt, verkar vara desorienterade sedan jag tog bort deras nyfunna bostäder, förvirrade och vilsna, som zombies innan gryningen virrar de nu runt och söker skydd, letar efter en ny plats att sätta upp Uppsalas ”Välkommen hit, Välkommen hem” skylt på dörren. Men det är NOG nu. Mäklaren tackar nej till högstbjudande och slänger ut packet. Attackerar du de mina så kommer jag efter dig.

Nu är det krig.

*Plockar sakta upp en gymnastiksko från golvet, höjer den över huvudet och smyger ut från toaletten*

It.Is.On.

(Bild från i somras som porträtterar nuvarande känsla).

Jag antar att jag måste förklara vad som har hänt i mitt liv på senare tid eftersom jag inte har tittat in här på ett tag. När jag flyttade från Sydafrika tillbaka till Sverige under 2015 så gav jag mig själv ett mål på två år, under två år skulle jag leka vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb, börja på botten och få erfarenhet, RIKTIG arbetslivserfarenhet den här gången och inget himla gratisjobb, eller volontärarbete. På så sätt så kunde jag sedan leta mig utomlands efteråt, med två års erfarenhet i ryggen.

Jag började med pendling till Stockholm och kände mig konstant trött, tre timmar fram och tillbaka varje dag gjorde att jag inte hann med annat än att arbeta och slutade till och med träna under en period. Fina kollegor till trots så kände jag att kontorslivet och pendlingen inte var något för mig men tänkte att om jag bara slutar pendla så blir det nog bra. Nästa kontorsjobb jag fick var i Uppsala, vilket bjöd på mer intressanta arbetsuppgifter och innebar att jag slapp pendlingen, men samma oflexibla 9 till 5 arbete. Två år och tre veckor senare tog jag tjänstledigt för studier, och här är jag nu, utan en riktig konkret plan, men med en känsla av välbefinnande och lycka. Livet är aldrig enkelt, men med mer tid så känns det så mycket mer som… Mitt liv. Mina tider. Min framtid.

Och även fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu när mina gamla planer med utlandsjobb inte lockar lika mycket längre, eftersom det skulle innebära samma sorts kontorsjobb, så har jag insett hur urbota lurade vi är. Att vi föds in i ett systen där vi går i skolan hela dagarna vilket tränar oss till att få ett jobb där vi tjänar pengar för att ha råd att leva och som tack får vi ledigt på lördagen och spenderar söndagen med söndagsångest inför jobbet på måndagen.

Så jag checkar nu ut. Säger hej då till tidiga morgnar, team-möten och produktionsstress.

Det sjuka är också att efter att jag slutade jobba i augusti så har jag HALVERAT mina omkostnader. Hur jag har gjort? Jag har bara fått mer tid. Vilket har gjort att jag har ork att göra matlådor, vilket i sin tur gör att jag äter hälsosammare och därför har lust att träna mer. Plötsligt känner jag mig glad och stark. Som i en handvändning har all ryggont försvunnit, jag har inga migränanfall längre och magontet kommer mer och mer sällan.

Jag tror inte att jobbet i sig har fått mig att må dåligt, utan själva föreställningen att jag MÅSTE göra detta. Måste vara så himla duktig heltiden. Måste få ett bra jobb och, såklart, vara tvungen att använda min juristutbildning. För det måste jag ju, klart att jag ska ta vara på den. Eller? Jag har aldrig känt att jag har passat i rollen som ”Juristen”, den backslickade, perfekta kostymnissen har helt enkelt inte varit jag. Och det är klart att man inte måste vara så för att arbeta som jurist, det är bara det att jag ibland har känt mig som en rund kloss som försökt pressa ner sig i ett fyrkantigt hål. Hahaha, eh… Ja, ni fattar.

Just nu vill jag inte arbeta mer på kontor med oflexibla tider. Kanske i framtiden, kanske inte. Problemet är bara att det är svårt att arbeta som jurist om man inte… har ett kontor.

Så vad jag ska göra nu? Jag vet faktiskt inte. Och för en gångs skull är det så jävla skönt.

Min mobil har gått sönder och jag inser plötsligt att jag inte kan göra någonting utan den. Överföra pengar? Nej. Kolla vad klockan är? Icke. Hålla koll på min ekonomi med appen Tink? Nope.

Så, frågan är vad jag gör nu. Tomheten som infinner sig är brutal. Jag stod på stadsbiblioteket och skulle hämta upp en reserverad bok alleles nyss när jag insåg att jag inte kan kolla upp serienumret, eftersom det står i min mail som jag bara kan kolla via min telefon. Jag är så LÅST (Får be om ursäkt för dåligt skämt då min mobil inte kan låsas upp. Inser när jag skriver detta att endast jag kan förstå detta skämt eftersom att jag inte har berättat att mobilskärmen har fryst i låst läge. Orkar inte ta bort texten. Vad är meningen med livet? Suck).

Annars då? Jomen tackar som frågar, Det ordnar sig nog med mobilen tillslut, killarna på reparationsstället ville ha lika mycket pengar för att fixa den som det kostar att köpa en ny, bättre telefon. Jä*la konsumtionsSAMHÄLLE säger jag bara. Får nog ta att återgå till att ta ut kontanter för att hålla koll på min ekonomi, köpa en klocka för att hålla koll på tiden, samt gräva fram den gamla blå Nordea-dosan för att överföra pengar. Som att plötsligt befinna sig i år 2010 igen.

Jag köpte förresten krav-ägg igår, det gör jag i och för sig alltid men varje gång gör texten mig så konfunderad. De frigående hönsen har TILLGÅNG till utevistelse. Vad betyder det? JAG FÖRSTÅR INTE.

Betyder det att de får gå ut en gång i veckan, att de får gå ut genom en liten hunddörr men för höns så att de själva får bestämma när de vill ut, att de kan säga till personalen på bondgården när de vill ut genom att vifta med vit flagg, att de får ringa till en växel och tala med en receptionist och sen vänta i telefonkö till trist hissmusik innan de i vrede slänger på den lilla telefonen med dödsångest inför detta evinnerliga väntan när de ändå aldrig kommer att få ett svar eftersom höns inte kan tala i telefon?! JAG VET INTE.

Och det gör mig galen. Så snälla, någon där ute, vet ni vad det innebär? Varför står det tillgång till och inte bara att de får vara ute? SNÄLLA SVARA MIG!

Så. Nu hoppas jag bara att jag hittar min blå Nordea-dosa, håll tummarna.

Jag sitter på Norrlands café och jobbar, ingen överraskning i och för sig eftersom jag alltid sitter här nuförtiden. Så från och med nu kan ni utgå att det är här jag befinner mig om jag inte säger något annat.

Men det jag ville berätta om är att mittemot mig sitter två tjejer som verkar studera inför en tenta. Den ena verkar inte kunna sluta prata om ovidkommande saker, så som hur hemskt det är att studera inför ovan nämnda tenta, vilket dåligt väder det är och hur hemskt livet i övrigt är. Allt är negativt med andra ord. Jag kan på riktigt se hur ångesten sakta kväver tjej nummer två som inte verkar vilja gör något annat än att fortsätta plugga, men hon kan inte undkomma sin klagande vän.

Jag LIDER med henne. Sådana som hennes ”vänner” borde alla avrättas och hängas upp utanför stadsbiblioteket som varnande exempel. Skojar. Eller? Herreguuud kan hon inte sluta?! Tur att jag kan lyssna på musik iaf.

Men detta har alltså pågått de senaste två timmarna, så det börjar bli svårt att undvika. Kanske ska jag starta en krisgrupp för tjej nummer två och bjuda in henne till ett ”study protection programme”, där hon kan få tillgång till undangömda studieplatser så att denna ”vän” inte kan hitta henne och fortsätta förstöra hennes liv.

Kanske läser jag in lite för mycket i detta. Antagligen. Men som sagt, något kommer att ske snart.

Frågan är bara vad.

När jag försöker ta en bild av mig själv. Varje gång.