Två år och tre veckor.

Jag antar att jag måste förklara vad som har hänt i mitt liv på senare tid eftersom jag inte har tittat in här på ett tag. När jag flyttade från Sydafrika tillbaka till Sverige under 2015 så gav jag mig själv ett mål på två år, under två år skulle jag leka vuxen och skaffa mig ett riktigt jobb, börja på botten och få erfarenhet, RIKTIG arbetslivserfarenhet den här gången och inget himla gratisjobb, eller volontärarbete. På så sätt så kunde jag sedan leta mig utomlands efteråt, med två års erfarenhet i ryggen.

Jag började med pendling till Stockholm och kände mig konstant trött, tre timmar fram och tillbaka varje dag gjorde att jag inte hann med annat än att arbeta och slutade till och med träna under en period. Fina kollegor till trots så kände jag att kontorslivet och pendlingen inte var något för mig men tänkte att om jag bara slutar pendla så blir det nog bra. Nästa kontorsjobb jag fick var i Uppsala, vilket bjöd på mer intressanta arbetsuppgifter och innebar att jag slapp pendlingen, men samma oflexibla 9 till 5 arbete. Två år och tre veckor senare tog jag tjänstledigt för studier, och här är jag nu, utan en riktig konkret plan, men med en känsla av välbefinnande och lycka. Livet är aldrig enkelt, men med mer tid så känns det så mycket mer som… Mitt liv. Mina tider. Min framtid.

Och även fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra nu när mina gamla planer med utlandsjobb inte lockar lika mycket längre, eftersom det skulle innebära samma sorts kontorsjobb, så har jag insett hur urbota lurade vi är. Att vi föds in i ett systen där vi går i skolan hela dagarna vilket tränar oss till att få ett jobb där vi tjänar pengar för att ha råd att leva och som tack får vi ledigt på lördagen och spenderar söndagen med söndagsångest inför jobbet på måndagen.

Så jag checkar nu ut. Säger hej då till tidiga morgnar, team-möten och produktionsstress.

Det sjuka är också att efter att jag slutade jobba i augusti så har jag HALVERAT mina omkostnader. Hur jag har gjort? Jag har bara fått mer tid. Vilket har gjort att jag har ork att göra matlådor, vilket i sin tur gör att jag äter hälsosammare och därför har lust att träna mer. Plötsligt känner jag mig glad och stark. Som i en handvändning har all ryggont försvunnit, jag har inga migränanfall längre och magontet kommer mer och mer sällan.

Jag tror inte att jobbet i sig har fått mig att må dåligt, utan själva föreställningen att jag MÅSTE göra detta. Måste vara så himla duktig heltiden. Måste få ett bra jobb och, såklart, vara tvungen att använda min juristutbildning. För det måste jag ju, klart att jag ska ta vara på den. Eller? Jag har aldrig känt att jag har passat i rollen som ”Juristen”, den backslickade, perfekta kostymnissen har helt enkelt inte varit jag. Och det är klart att man inte måste vara så för att arbeta som jurist, det är bara det att jag ibland har känt mig som en rund kloss som försökt pressa ner sig i ett fyrkantigt hål. Hahaha, eh… Ja, ni fattar.

Just nu vill jag inte arbeta mer på kontor med oflexibla tider. Kanske i framtiden, kanske inte. Problemet är bara att det är svårt att arbeta som jurist om man inte… har ett kontor.

Så vad jag ska göra nu? Jag vet faktiskt inte. Och för en gångs skull är det så jävla skönt.

Annonser

Mobilberoende och höns.

Min mobil har gått sönder och jag inser plötsligt att jag inte kan göra någonting utan den. Överföra pengar? Nej. Kolla vad klockan är? Icke. Hålla koll på min ekonomi med appen Tink? Nope.

Så, frågan är vad jag gör nu. Tomheten som infinner sig är brutal. Jag stod på stadsbiblioteket och skulle hämta upp en reserverad bok alleles nyss när jag insåg att jag inte kan kolla upp serienumret, eftersom det står i min mail som jag bara kan kolla via min telefon. Jag är så LÅST (Får be om ursäkt för dåligt skämt då min mobil inte kan låsas upp. Inser när jag skriver detta att endast jag kan förstå detta skämt eftersom att jag inte har berättat att mobilskärmen har fryst i låst läge. Orkar inte ta bort texten. Vad är meningen med livet? Suck).

Annars då? Jomen tackar som frågar, Det ordnar sig nog med mobilen tillslut, killarna på reparationsstället ville ha lika mycket pengar för att fixa den som det kostar att köpa en ny, bättre telefon. Jä*la konsumtionsSAMHÄLLE säger jag bara. Får nog ta att återgå till att ta ut kontanter för att hålla koll på min ekonomi, köpa en klocka för att hålla koll på tiden, samt gräva fram den gamla blå Nordea-dosan för att överföra pengar. Som att plötsligt befinna sig i år 2010 igen.

Jag köpte förresten krav-ägg igår, det gör jag i och för sig alltid men varje gång gör texten mig så konfunderad. De frigående hönsen har TILLGÅNG till utevistelse. Vad betyder det? JAG FÖRSTÅR INTE.

Betyder det att de får gå ut en gång i veckan, att de får gå ut genom en liten hunddörr men för höns så att de själva får bestämma när de vill ut, att de kan säga till personalen på bondgården när de vill ut genom att vifta med vit flagg, att de får ringa till en växel och tala med en receptionist och sen vänta i telefonkö till trist hissmusik innan de i vrede slänger på den lilla telefonen med dödsångest inför detta evinnerliga väntan när de ändå aldrig kommer att få ett svar eftersom höns inte kan tala i telefon?! JAG VET INTE.

Och det gör mig galen. Så snälla, någon där ute, vet ni vad det innebär? Varför står det tillgång till och inte bara att de får vara ute? SNÄLLA SVARA MIG!

Så. Nu hoppas jag bara att jag hittar min blå Nordea-dosa, håll tummarna.

Norrlands

Jag sitter på Norrlands café och jobbar, ingen överraskning i och för sig eftersom jag alltid sitter här nuförtiden. Så från och med nu kan ni utgå att det är här jag befinner mig om jag inte säger något annat.

Men det jag ville berätta om är att mittemot mig sitter två tjejer som verkar studera inför en tenta. Den ena verkar inte kunna sluta prata om ovidkommande saker, så som hur hemskt det är att studera inför ovan nämnda tenta, vilket dåligt väder det är och hur hemskt livet i övrigt är. Allt är negativt med andra ord. Jag kan på riktigt se hur ångesten sakta kväver tjej nummer två som inte verkar vilja gör något annat än att fortsätta plugga, men hon kan inte undkomma sin klagande vän.

Jag LIDER med henne. Sådana som hennes ”vänner” borde alla avrättas och hängas upp utanför stadsbiblioteket som varnande exempel. Skojar. Eller? Herreguuud kan hon inte sluta?! Tur att jag kan lyssna på musik iaf.

Men detta har alltså pågått de senaste två timmarna, så det börjar bli svårt att undvika. Kanske ska jag starta en krisgrupp för tjej nummer två och bjuda in henne till ett ”study protection programme”, där hon kan få tillgång till undangömda studieplatser så att denna ”vän” inte kan hitta henne och fortsätta förstöra hennes liv.

Kanske läser jag in lite för mycket i detta. Antagligen. Men som sagt, något kommer att ske snart.

Frågan är bara vad.

När jag försöker ta en bild av mig själv. Varje gång.

Sitter på stadsbiblioteket

Sitter på stadsbiblioteket och jobbar.

Det är så himla härligt, blir alltid sjukt effektiv när jag sitter och arbetar såhär. Älskar bibliotek överlag faktiskt.

Alldeles nyss hände dock något fruktansvärt.

Jag tog fram resemuggen av metall där jag hade hällt i min goda proteinshake. Alldeles lugn och lycklig i själen tittade jag på behållaren som innehåller dagens vikigaste mål. Jag kände hur ljudet av viskande människor och smygande bibliotekarier som försiktigt stryker längs väggarna fyllde mig med ett lugn som jag inte har känt på mycket länge.

Killen som sitter bredvid mig tittar åt mitt håll och jag föreställer mig att han ser på min mat med avund i blicken. Ha! Tänker jag och lägger ifrån mig datorn. Här delar man inte med sig serru. Tyvärr, lägger jag till och känner ett visst medlidande för mannen som inte har något eget mellanmål.

Så börjar jag försöka få upp locket. Det tar emot. Jag tar i lite till och ser mig frustrerat omkring. Försöker att lägga tjöjärmen mellan min hand och locket. Tar i ännu mer. Tillslut frustar jag som en brunstig älg och ger ifrån mig små kvidande ljud. Svett bryter ut på min panna. Detta kan inte vara sant. Förtvivlat ser jag mig omkring, men det finns inget jag kan göra. Killen intill låtsas som att han inte ser. Men jag vet att han gör det. Jag vet att han nu sitter där i triumf och hånar mig, straffar mig för den belåtenhet jag alldeles nyss känt.

Så nu sitter jag här. Ledsen, besviken. Och väldigt, väldigt hungrig.

En bild från när jag sedan kom hem och tänkte göra en knäckemacka med kalles istället. Så skar jag mig på tuben. Det blev helt enkelt en dag i matrevolutionens tecken.

För att avsluta det här inlägget på ett mer positivt sätt så kan jag dela med mig av en bild på världens mest gosiga hund.

Jag och Shaun var hundvakter för några dagar sedan och hon är så sjukt söt. Och, likt mig, alltid väldigt väldigt hungrig.

Att vara med henne.

Jag träffade Alex Schulman igår. Det var en intervju med honom på Uppsala stadsbibliotek och jag satt med i publiken. Efteråt så blev det signering och jag hade tagit med mitt gamla tummade exemplar av ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. Det här är en beskrivning av vad som hände, vi tar det i nutid:

Jag är där med en vän och vi ställer oss näst sist i kön. Minuterna släpar sig fram, men vi står och talar om annat och jag lyckas fokusera på henne och vår diskussion. Kön rör sig långsamt framåt, men när det bara är några personer kvar framför mig så inser jag plötsligt att alla står med ett nytt exemplar av hans senaste bok i handen. Jag tittar mig runt. Herregud. Det isar till i mig. Här står jag med ett fallfärdigt exemplar av en gammal bok och vill att han signerar den, vad ska han tro? Jag inser att jag måste ge honom en förklaring så att han förstår. Tillslut är jag framme och likt en liten tonårsflicka i mellanstadiet räcker jag blygt fram hans bok och säger:

– Hej, kan du signera den här..?

Han tar emot boken och jag ser hur han tittar till, boken håller på att falla isär i hans händer och vissa delar av bokens rygg har lossnat från inbindningen.

– Alltså, den är väldigt sliten men det finns en förklaring! Säger jag och sätter upp händerna i försvarsställning luften, så där som man gör när man förskräkt försöker skydda sig från en oförberedd passning av en basketboll som kommer farande igenom luften.

– Ja den ser ju väldigt…tummad ut, säger han och tittar fundersamt på boken.

Ja precis, alltså, jag var ute och reste runt i Asien, som översättare, och hittade den här boken långt uppe i norra Thailand. Den fanns längst in i en liten bokandel. Och tanken när man reser omkring sådär är att man ska byta böcker med varandra. Men jag kunde inte byta bort den här. Så den fick följa med mig.

Han hummar och nickar hela tiden och när jag är klar säger han:

– Vilken fin historia. Vad heter du?

– Maja.

Han böjer sig ner för att signera boken.

– Jag har säkert läst den säkert åtta, nio gånger.

– Nej, är det sant?

Han fortsätter signera boken och jag berättar hur jag älskar sättet han uttrycker sig på, att det inte nödvändigtvis är själva berättelsen, det han skriver om som fångar mig, även om det är fantastiskt, utan att det är sättet han skriver på, hur han använder det svenska språket, att det är det som har gjort ett så stort intryck på mig.

– Det är den finaste komplimangen jag kan få, säger han och tittar upp mot mig och ler. Jag kommer ihåg hur det var när jag var yngre, det var de som kunde göra de vassa formuleringarna, de som kunde uttrycka sig, det var de som var de stora hjältarna!

– Ja precis! Säger jag och ler tillbaka.

Han ger tillbaka boken som han har skrivit i och jag tackar.

Tack själv! Säger han, vi ses!

Jag förstår att för er så är detta ingen stor grej. Ni kanske undrar varför jag skriver om det här. Men för mig så är det stort. Särskilt eftersom jag verkligen beundrar hans arbete. Och för mig har det alltid varit så jobbigt att utelämna mig själv på det här sättet, jag skulle ALDRIG i mitt liv gå fram till någon på stan och säga något. Någon jag ser upp till alltså. Herregud.

Det var också en revansch från förra gången jag träffade honom, DET ska vi verkligen inte prata om här. Eller? Nej, lets not.

Men jag är så glad att jag fick träffa honom igen. Och kanske kommer han att komma ihåg den knäppa tjejen med den trasiga boken. I alla fall ett litet tag.

hundvakt
Bifogar en obefogad bild från när jag var hundvakt här om dagen… Fast när är en bild på en hund någonsin obefogad egentligen? Nej, just det.

Det verkar vara en tradition…

Det verkar vara en tradition att jag råkar ut för en trafikolycka dagen innan nyår. År 2014 var det en buss, i år en lastbil.

Okay då, det kanske inte räknas som en tradition om det händer två gånger, men under 2015 så var jag inte ute på vägen dagen innan nyår, så det var nog tur det.

Jag och Shaun har åkt till Gran Canaria för att se solen under 12 dagar och har därför hyrt en liten bil för att ta oss runt. Vi har undvikit alla turistställen och jag måste säga att jag är positivt överraskad av hur lätt det har varit. Vi har hållit till uppe i bergen och det är så vackert och lugnt här. Och varmt.

En av anledningarna till att vi har hyrt bil är för att jag ska få upp vanan att köra igen, det var 1,5 år sedan jag tog mitt sydafrikanska körkort och jag inte har kört sedan dess. Dessutom måste jag TA OM mitt körkort i Sverige, eftersom det Sydafrikanska bara går att köra på en viss tid, sedan måste jag köra upp igen.

Sagt och gjort, kört omkring här har vi gjort och det har gått bra… Tills igår eftermiddag. Jag körde på en smal bergsväg med många små och snabba svängar. Plötsligt kommer en stor lastbil mot oss mitt i en sväng och jag bromsar in för att ge honom mer utrymme. Han saktar däremot inte in och jag ser hur den bakre delen av hans släp åker över i vår körbana. Det finns ingenstans att svänga eftersom bergsväggen är direkt till höger om oss, så allt jag kan göra är att slänga mig på bromsarna. Vi slungas framåt men eftersom jag körde så pass långsamt snurrande bilen inte runt, utan stannade mitt i vägen… Vilket var tur eftersom det fanns ett stup på andra sidan. Lastbilen fortsätter köra och jag försöker få undan den skadade bilen lite längre fram så att vi inte ska bli påkörda bakifrån. Hela främre delen av bilen är helt intryckt och jag kunde inte sluta skaka.

Men det gick bra. Ingen blev skadad och förhoppningsvis behöver vi inte betala hundratusentals kronor till bilfirman eftersom vi har full försäkring. Men det viktiga är att alla mår bra. Jag vet dock inte hur jag ska våga köra bil igen..! Antar att det är snabbt upp i sadeln som gäller.

Lite jobbigt hade det varit om jag hade råkat döda Shaun. Ser framför mig hur kollegorna på jobbet frågar vad jag gjorde på semestern:

Kollegan: Var det lugnt eller?

Jag: Ja! Väldigt härligt. Det hände inte så mycket… Dödade min sambo i och för sig, så mycket pappersarbete blev det, men annars var det lugnt!

Kollegan: … *Sträcker sig långsamt mot interntelefonen och försöker med uppspärrade ögon och ett tillkämpat leende diskret ringa polisen*

chill
Shaun, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

Jag har lyckats…

Jag har lyckats få ryggskott, lite lätt komplicerat att…göra saker då. Som gå till jobbet tillexempel.

Annars då? Måste gå och ta en spruta, nått vaccin, hepatit A? B? Kommer inte ihåg. Jag hade tänkt göra det i fredgas, det var bara det att jag inte hade tillräckligt mycket pengar på mitt konto. Eller, jo det hade jag, men jag hade inte tillräckligt för att ta vaccin OCH köpa vin. Det var ju fredag.

Då får man göra ett val. PRIORITERA, som det kallas.

Så jag köpte vin.

And I never looked back.

image
Jag och Shaun vid Berlinmuren. Måste se till att resa mer. Oftare. Alltid.