Okay, detta har gått för långt. Jag har så sjukt mycket saker. Eller ja, det beror väll på vem man jämför med (som student har jag inte samlat på mig mer möbler än en säng och en gammal fotölj) – men efter att ha flyttat 3ggr på 6 månader har jag insett att det inte är värt att spara på saker. Inte alls.
Så jag har bestämt mig för att börja med en ny princip: ”en sak in, en sak ut.” Köper jag en ny tröja, kastas en annan. Ny mobil? Släng den gamla, osv.
Men jag undrar om jag inte långsamt håller på att förvandlas till en riktig hippie tant. Kanske har jag alltid varit det, bara att det inte har varit så tydligt förut. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte vill ha en massa saker som tynger ner mig. Man blir ju inte lycklig av saker. Jag har inte köpt en enda ny sak på över …vad kan det vara… 1 år tror jag. Allt har jag handlat har varit från second hand (läs: blocket).
Jo, okay. Köpte en kavaj till jobbet (man måste ju iaf se proffsig ut där, vad skulle dom annars tro?), men det är allt.
Är bara allmänt less på all hets, allting ska vara större och bättre. ”Jag måste ha en större/snyggare dator/bil/lägenhet.” Förstår inte folk att det alltid kommer att finnas bättre saker? Att det alltid kommer att finnas något nytt att konsumera? Detta innebär ju i realiteten att man aldrig kan bli nöjd. Man strävar alltså efter något som är omöjligt att uppnå.
Som sagt. Hippietant. Sorry.
Förlorade tråden lite här känner jag nu… Jo. Allstå. Jag städar ut mitt förråd den närmaste veckan. Så känner ni ett akut behov av saker… Ring mig.
Majalina 