Jag har inte tittat in här på ett tag, får skylla på att det nya jobbet har tagit upp all tid. Men jag trivs! Det är ju det viktigaste. Eller så kanske jag inte har tittat in här på grund av att jag för några veckor sedan hällde ett stort glas vatten över min dator så att den tvärdog. Det kan ju också vara en bidragande faktor tänker jag.

Hur som helst så har jag de senaste veckorna insett att jag besitter det man i folkmun kallar för: Super powers. Helt otroligt är det.

Så fort jag öppnar dörren och går ut från våran lägenhet så stänger grannarna under sin dörr. Det slår aldrig fel! Tro mig, jag har experimenterat med detta. Dessutom så har jag upptäckt att sekunden efter att jag har öppnat ytterdörren längst ner i trapphuset och ska ut på gården, så öppnas deras dörr igen. Utan undantag. Så har ni stökiga grannar? Någon ni önskar att inte springa på i trapphuset? Bjud in mig! Jag erbjuder mina tjänster måndagar till fredagar mellan 17.00 till 21.30. Detaljer för betalning och autogiro finns numera under fliken ”om mig”.

Jaha jaha. Denna ovanstående kraft kan i och för sig komma från att jag har haft något så urbota svenskt som en sms:fejd med samma granne. Jag gjorde misstaget att ge ut mitt nummer till mannen i familjen när vi flyttade in, om ”det skulle vara något han ville.”

Det visade sig vara rätt så mycket.

Exempel på grannarna under oss och deras önskemål, i den ordning de har framförts:

1. Om vi skulle kunna tänka oss att inte släpa möbler över golvet då det låter i deras lägenhet?

– Javisst! Svarade jag glatt och slutade med det samt köpte in sådana där vita ”tussar” som jag klistrade fast under stolar och bord.

2. Om vi också kunde tänka oss att sluta springa i trappan på morgonen? Det låter så mycket och deras dotter vaknar ofta av det.

– …Okay..! Svarade jag och slutade med det också.

3. Om vi kan sluta gå tungt på golvet under morgnar och kvällar (inte med hälarna), då deras dotter ofta vaknar av det?

Ungefär här började jag tappa tålamodet men svarade ändå, med ett visst mått av irritation, att vi absolut kunde försöka vara tystare men att det kan vara svårt att ”gå mjukare” på ett golv.

När vi anlänt från Arlanda efter en sen hemkomst från Berlinför några veckor sedan, får jag följande sms kl.00.30 på natten:

– ”Ni måste gå tystare! Det är långt efter kl.22.00”.

Detta har sedan eskalerat. Själv anser jag att dessa människor kanske kunde ha någonting bättre för sig än att klaga på hur vi går.

Men nej, det har de alltså inte.

Man hade dessutom kunnat tänka sig att det hade varit mer förklarligt om flickan de talar om hade varit en sex månaders bäbis och deras föräldrar led av konstant sömnbrist samt suidisidala tankar, men även där: Nej. Hon är, så vitt jag kan se, runt 8 år. Det roliga i allt detta är dessutom att de bor i en stor femrumslägenhet, så om det är så jobbit har de faktiskt, inte ett, inte två, utan TRE andra sovrum att sova i. Man kan dessutom använda öronproppar, om det nu skulle vara så känsligt.

Det konstiga är också att jag och Shaun är världens lugnaste, går upp efter kl.07.00 och går väldigt sällan och lägger oss efter kl.23.00. Nu lät vi ju supertråkiga, men det är sant. Jag har aldrig gillat att festa utan går mer på middagar/förfester/alternativt tar ett tält och bosätter mig i skogen några dagar.

Så. Vad ska vi göra? Ettan vi nu bor i har stått tom i flera år, så de är antagligen vana att vara själva.

Denna ”konflikt” nådde sin absoluta höjdpunkt för två veckor sedan när den gick från att vara virtuell till IRL (”In Real Life” för er som inte har koll på sånna förkortningar). Vi hade ett par kompisar från England på besök och gick och lade oss sent en söndag, kl.00.00 för att vara exakt.

Plötsligt hör jag hur någon bankar högt på dörren. Shaun öppnar och jag hör från badrummet hur mannen i familjen säger:

– Ni MÅSTE sluta gå hårt på golvet! Det här går inte.

Jag tar ett djupt andetag, spottar ut tandkrämen i handfatet och går ut i hallen. Han fortsätter:

– Och ni drar möbler över golvet också!

Ungefär här så får jag en utom kroppslig upplevelse och, ja, det slår lite slint kan man säga. Jag sa saker som tillexempel att detta är löjligt, vi har inte dragit några stolar, vi har aldrig haft besök här förut, vi har till och med sagt till våra gäster att vara försiktiga och inte dra möbler, vi har inte fester, spelar inte musik, vi har gjort allt som ni har velat men ni kan inte be oss att smyga omkring på tårna i våran egen lägenhet! Typ så.

När mannen, som även råkar vara ordförande i bostadsrättsföreningen, börjar tala om att ”vi har regler i det här huset” så lägger jag armarna i kors samtidigt som jag höjer ögonbrynen. Reger? Säger jag. REGLER?

Här tystnar mannen och ser rädd ut. Samtidigt som jag börjar tycka synd om honom och Shaun säger något om att vi försöker så gott vi kan så börjar hans fru tala till oss från våningen under (bara det är märkligt) och säger urskuldande: Ojdå, har ni besök? Ja det visste ju inte vi! Klart att ni måste få ha det!

Jamen ursäkta mig för ironin men TACK så mycket för att vi får ha besök! Det är ju underbara nyheter! Stort tack, verkligen! Det visste jag inte att ni tillät o du överklasskvinna i 40årsåldern vars största problem verkar vara vilken färg ni ska måla erat nyrenoverade lyxkök i.

Tack.

Så, nu kanske jag ska sluta vara så negativ. Tänker ofta på vad som hände med den där söta lilla hippietjejen som älskade allt och alla? Hon kanske växte upp, tänker ni nu. Men nej, hon började nog bara jobba på kontor.

Det är så härligt med sol, jag har suttit ute på gården hela dagen och druckit kaffe, sen tagit en påtår och druckit lite till. Jag dricker i och för sig fortfarande kaffe men funderar starkt på att byta upp mig till vin. För det är ju VÅR! Äntligen.

Annars då?

Jag funderade på att plocka upp en gammal kvarglömd cykelkorg från stationen för några veckor sedan, men Shaun påstår att det är stöld. Och det kan ju jag informera er om att det INTE är. Skulle jag eller någon annan plocka upp ett kvarglömt/borttappat föremål där det inte går att lokalisera ägaren är det (moraliskt sätt) inget fel att ta hem den. Tycker jag alltså. Det kan till och med ses som återvinning! En god gärning till fördel för mänskligheten. Och till mig själv. (Jag behöver verkligen en cykelkorg.)

Men men.

Det är så otroligt härligt att ha fint väder igen, jag vet att jag lovade att sluta prata om det men jag har insett att det är helt omöjligt när man bor i Sverige. Allt beror på vädret. Hur man mår, vad man vill äta, om man vill duscha, gå ut,  leva eller dö.

Igår hade jag förresten en utomkroppslig upplevelse där jag kände mig lite som Jesus, så jag tänkte att jag skulle berätta om det nu när det är Påsk och allt.

Det började med att jag gick ner till tvättstugan, släpades på en tung tvättkorg och var allmänt trött och less på grund av att jag har legat sjuk i sängen ett par dagar. När jag äntligen kommer ner till tvättrummet och ska hänga upp den del av tvätten som redan var klar, ser jag att någon har lämnat all sin tvätt i torkrummet. Och då menar jag ALL tvätt. Överallt hänger halvrena småbarnskläder med spyrester varvade med jeans och underkläder från victoria’s secret. Jag ser rött och min första impuls är att riva ner tvätten i ren frenesi och med en ilska som inte har setts till i den här delen av Uppsala sedan urminnes tider slita isär kläderna med tänderna. Jag skulle stampa, slå vilt omkring mig tills jag trött och flåsande sjönk ner längs med väggen. Tillslut ligger kläderna i slamsor på golvet och i en sista våg av ilska skulle jag ställa mig upp och markera mitt revir som en rättfärdigad hund, allt för att visa dom jä#larna var skåpet ska stå så att dom ALDRIG gör om samma misstag.

Detta var alltså min initiala tanke.

Men! Plötsligt händer det. Tanken på att det kanske var en trött småbarnsfamilj som hade glömt sin tvätt och föräldrarna nu låg sovandes där uppe framför teven, matresterna torkandes på tallrikarna samtidigt som deras sex barn länsade kylen på sprit. Något milt och vackert kom över mig och sakta tog jag ner deras kläder och vek försiktigt ihop alla kräktrasor, la stringtrosorna i färgkoordinerade högar och såg till att jeansen var torra innan jag lade dom på bordet bredvid. Med vördnad stod jag och betraktade mitt verk. Må det vara gott, tänkte och och backade långsamt ut från torkrummet.

Ja ni ser, ibland kan det gå bra tillslut. Må Gud vare mer er och låt henne välsigna er. Achmen.

Det går bra med katterna, dom har lugnat sig och är nu mera de gosigaste fluffbollarna någonsin. Dom styr fortfarande vårat hem, men dom gör det med vänlighet och respekt.

För att tala om något annat så viste jag inte att så små varelser kunde producera så enormt mycket bajs. Helt otroligt! Imponerande till och med. Jag hade ingen aning. Varje kväll när jag tömmer sandlådan så förundras jag över deras produktivitet.

Jag kanske skulle tipsa min nya teamledare om att jag har hittat två varelser som vet hur man producerar.

Att PRODUCERA är annars väldigt viktigt på mitt jobb, särskilt sedan ett par månader tillbaka efter att den ovan nämnda teamledaren började, vilket får mig och mina kollegor att känna oss som maskiner. Klart att man ska jobba på hårt, men detta har helt klart fått nya proportioner på sistonde.

I alla fall så har jag fått… Wait for it…

Nytt jobb!!

I…

Waaaait for it…

UPPSALA!!! 😀

Jag kommer att sakna mina kollegor, men annars är jag så himla lycklig över detta! Inget mer pendlande för min del, bara att hoppa på cykeln och vara på jobbet 20 minuter senare. Lycka.

Så hej då stressade människor på perongen, arga tidningskillen vid trappan, signalfel, tågstopp, byten, ersättningsbuss, trängsel, väskor på sätet, busschafören som börjar köra innan man har satt sig och galna produktionstanten på jobbet.

HEJ DÅ!

 

Sitter på pendeln. Det är det större delen av mitt liv handlar om nu. Tåget är sent och det sitter en man brevid mig som pratar med någon som heter Arne. Tydligen har Arne inte skött sig på jobbet och mannen brevid mig har orerat om det i säkert 35 minuter nu. Stackars Arne. 

Jag ska till fina Cissi ikväll på myskväll, så det ska bli väldans roligt! Allt känns lite lättare nu när solen äntligen har flyttat hem till Sverige. När jag var och hälsade på i Sydafrika för några veckor sedan sa jag till alla jag mötte hur fint väder det var, varpå dom stirrade på mig som om jag var dum i huvudet och svarade: ”But it’s allways nice weather here, what do you mean..?” Himla otyg. Man ska vara tacksam!! Suck. 

Annars var jag ute i Hufvudstaden igår med kollegorna. Väldigt trevligt men också: Väldigt. Dyrt. Herregud. Är det såhär det är att bli vuxen?! Det kostade 75 kronor för ett glas vin och 159 kronor för en cesarsallad. Hundrafemtinio kronor!! Jesus så dyrt. Och det absolut roligaste var att servitrisen påpekade att jag kunde få min cesarsallad för 129 kronor, om jag bara valde att ta bort kyckligen. Ha! Hur dum får man bli?! Jag har inget emot att äta vegitariskt men en cesarsallad utan kyckling…är bara grönsallad med ost. 

För 129 kronor. 

Kan inte sluta skratta åt detta, hysteriskt roligt. 

Oj, nu verkar det som att Arne ringer tillbaka! Måste lyssna. You go girl! 

Nu sitter jag på pendeln igen. Färsöker ändra min attityd när det gäller att göra saker jag inte vill. Försöker tänka att jag VÄLJER att pendla. För att jag VILL. På ett sätt är det sant, jag gör ju detta för att jag vill komma någonstans. Någon annanstans, men ändå. 

Hur skriver man det förresten? Någonannanstans? Någon Annan Stans? Någonannan…Stans?! Blir inte klok på detta. 
Jaha jaha. 

Livet, vad händer egentligen? Jag åkte bort i 9 dagar till Sydafrika, det var härligt. Spenderade all tid vid havet med vänner och familj. Känner nu mer tilltro till livet. Såg solen, sa hej. Kom hem till Uppsala, där var det också sol. Härligt det med. 

Vet dock fortfrande inte vad jag ska göra med livet. Vet någon det? Tala gärna om vad ni vill göra med erat liv och upplys mig, kanske kan det ge någon ledning. Behöver sluta pendla i alla fall, det vet jag. Hoppas på ett jobb i Uppsala, men sen då? Det är ju själva KONTORET jag inte tycker om. Att sitta och knappra på tangenter och fatta beslut. Vem blir glad för det? Inte jag i alla fall. 

Jaha jaha. 

Men vad händer där ute då? SNÄLLA SVARA MIG!! Det vore så roligt att få skapa kontakt med människor igen. Jag har ju mina kollegor men dom umgås man inte med på fritiden, mest för att dom bor i Sthlm, men ändå. 

Vad skulle ni göra om ni vann 30 miljoner? Såg en man på morgontrisset (heter det så?), som vann 100 000kr i 25 år. Herregud. JAG vill vinna 30 milioner. Vaför köper jag inte lotter för?! Ska börja med det pronto. 

Nu ska jag hoppa av pendeln och gå till träningen. Det är i alla fall nått. Jag tror förövrigt att jag överanvänder uttrycket ”i alla fall”. Ska försöka sluta med det. 

Edit. 

Eller så hoppar jag inte alls av pendeln utan sitter nu fast mellan arlanda och uppsala brevid en skrikande bebis som har kolik. 

End of message. 

Sitter hemma och tar ett glas vin efter jobbet. I myskläder. Tänkte att jag skulle föra in lite ljuspunkter i livet detta år. Även om det kanske innebär att jag kommer överkonsumera vin.

Och ostbågar.

Filosoferar över hur orättvist det är att man måste ha x års betald arbetslivserfarenhet för att få ett intressant jobb. Jag som har volontärarbetat så mycket. Kvinnofälla? Vem vet. Funderar över om det här med kontorsjobb verkligen är något för mig, vuxna människor som behandlas som barn bara för att uppnå produktionsmål.

Annars så måste jag säga att jag har en lite väl avslappnad hållning gentemot mina överordnande, ett tydligt tecken på att jag börjar få en hel del lösa skruvar på äldre dar. Jag stod och pratade med en av mina chefer, som förövrigt är en högst förträfflig och skön person, när jag fick för mig att jag skulle skämta till det lite. Precis när han är på väg att avsluta samtalet slänger jag in en osammanhängande harang om hur jag tycker att det ska bli så härligt när det börjar snöa igen. Han tittar på mig och säger: ”Men det kanske inte börjar snöa igen?” Varpå jag spärrar upp ögonen och svarar:

”Jo då, det kommer att snöa.”

”…In here..!” Lägger jag till med en viskande mördarröst, samtidigt som jag knackar mig själv mot tinningen med pekfingret och sakta går därifrån med släpande zombierörelser.

Ja, ni ser ju. Helgalen.

Ska nog fortsätta dricka vin trots allt.

Trevlig måndag på er hörrni! Nu ska jag fortsätta med mitt. Vinet alltså. Pöss.

  

Min to do list just nu: 

– Engagera dig i röda korset.

– Börja på boxning. 

– Bli lycklig. 

…Köp vin. 

Vaknade upp imorse med en sjuk huvudvärk, tror inte att jag har haft så här ont i huvudet…någonsin..? 

Min lätt hypokondriska sida börjar direkt tänka blodpropp, stroke och hjärntumör, men nu kanske vi inte ska ta det så långt. Jag skulle ju bara kunna ta en värktablett kanske ni tänker nu. Men nej, jag gillar inte sånt för om det nu är så att jag håller på att dö eller något annat farligt (vad som skulle vara farligare än att dö vet jag inte), så gäller det ju att KÄNNA när det händer, vara ”in the now” som man säger. Inte hålla på och lägga en falsk hinna av avslappning över sina smärtor. 

Så därför sitter jag här på pendeln med huvudet i händerna och känner hur min stackars hjärna skvalpar till där inne varje gång tåget kränger åt sidan. 

Ajajaj. 

Nej, nu ska jag försöka döva min huvudvärk med den enda sortens medicin jag regelbundet använder vid liknande problem: Kaffe!