Jag har inte tittat in här på ett tag, får skylla på att det nya jobbet har tagit upp all tid. Men jag trivs! Det är ju det viktigaste. Eller så kanske jag inte har tittat in här på grund av att jag för några veckor sedan hällde ett stort glas vatten över min dator så att den tvärdog. Det kan ju också vara en bidragande faktor tänker jag.
Hur som helst så har jag de senaste veckorna insett att jag besitter det man i folkmun kallar för: Super powers. Helt otroligt är det.
Så fort jag öppnar dörren och går ut från våran lägenhet så stänger grannarna under sin dörr. Det slår aldrig fel! Tro mig, jag har experimenterat med detta. Dessutom så har jag upptäckt att sekunden efter att jag har öppnat ytterdörren längst ner i trapphuset och ska ut på gården, så öppnas deras dörr igen. Utan undantag. Så har ni stökiga grannar? Någon ni önskar att inte springa på i trapphuset? Bjud in mig! Jag erbjuder mina tjänster måndagar till fredagar mellan 17.00 till 21.30. Detaljer för betalning och autogiro finns numera under fliken ”om mig”.
Jaha jaha. Denna ovanstående kraft kan i och för sig komma från att jag har haft något så urbota svenskt som en sms:fejd med samma granne. Jag gjorde misstaget att ge ut mitt nummer till mannen i familjen när vi flyttade in, om ”det skulle vara något han ville.”
Det visade sig vara rätt så mycket.
Exempel på grannarna under oss och deras önskemål, i den ordning de har framförts:
1. Om vi skulle kunna tänka oss att inte släpa möbler över golvet då det låter i deras lägenhet?
– Javisst! Svarade jag glatt och slutade med det samt köpte in sådana där vita ”tussar” som jag klistrade fast under stolar och bord.
2. Om vi också kunde tänka oss att sluta springa i trappan på morgonen? Det låter så mycket och deras dotter vaknar ofta av det.
– …Okay..! Svarade jag och slutade med det också.
3. Om vi kan sluta gå tungt på golvet under morgnar och kvällar (inte med hälarna), då deras dotter ofta vaknar av det?
Ungefär här började jag tappa tålamodet men svarade ändå, med ett visst mått av irritation, att vi absolut kunde försöka vara tystare men att det kan vara svårt att ”gå mjukare” på ett golv.
När vi anlänt från Arlanda efter en sen hemkomst från Berlinför några veckor sedan, får jag följande sms kl.00.30 på natten:
– ”Ni måste gå tystare! Det är långt efter kl.22.00”.
Detta har sedan eskalerat. Själv anser jag att dessa människor kanske kunde ha någonting bättre för sig än att klaga på hur vi går.
Men nej, det har de alltså inte.
Man hade dessutom kunnat tänka sig att det hade varit mer förklarligt om flickan de talar om hade varit en sex månaders bäbis och deras föräldrar led av konstant sömnbrist samt suidisidala tankar, men även där: Nej. Hon är, så vitt jag kan se, runt 8 år. Det roliga i allt detta är dessutom att de bor i en stor femrumslägenhet, så om det är så jobbit har de faktiskt, inte ett, inte två, utan TRE andra sovrum att sova i. Man kan dessutom använda öronproppar, om det nu skulle vara så känsligt.
Det konstiga är också att jag och Shaun är världens lugnaste, går upp efter kl.07.00 och går väldigt sällan och lägger oss efter kl.23.00. Nu lät vi ju supertråkiga, men det är sant. Jag har aldrig gillat att festa utan går mer på middagar/förfester/alternativt tar ett tält och bosätter mig i skogen några dagar.
Så. Vad ska vi göra? Ettan vi nu bor i har stått tom i flera år, så de är antagligen vana att vara själva.
Denna ”konflikt” nådde sin absoluta höjdpunkt för två veckor sedan när den gick från att vara virtuell till IRL (”In Real Life” för er som inte har koll på sånna förkortningar). Vi hade ett par kompisar från England på besök och gick och lade oss sent en söndag, kl.00.00 för att vara exakt.
Plötsligt hör jag hur någon bankar högt på dörren. Shaun öppnar och jag hör från badrummet hur mannen i familjen säger:
– Ni MÅSTE sluta gå hårt på golvet! Det här går inte.
Jag tar ett djupt andetag, spottar ut tandkrämen i handfatet och går ut i hallen. Han fortsätter:
– Och ni drar möbler över golvet också!
Ungefär här så får jag en utom kroppslig upplevelse och, ja, det slår lite slint kan man säga. Jag sa saker som tillexempel att detta är löjligt, vi har inte dragit några stolar, vi har aldrig haft besök här förut, vi har till och med sagt till våra gäster att vara försiktiga och inte dra möbler, vi har inte fester, spelar inte musik, vi har gjort allt som ni har velat men ni kan inte be oss att smyga omkring på tårna i våran egen lägenhet! Typ så.
När mannen, som även råkar vara ordförande i bostadsrättsföreningen, börjar tala om att ”vi har regler i det här huset” så lägger jag armarna i kors samtidigt som jag höjer ögonbrynen. Reger? Säger jag. REGLER?
Här tystnar mannen och ser rädd ut. Samtidigt som jag börjar tycka synd om honom och Shaun säger något om att vi försöker så gott vi kan så börjar hans fru tala till oss från våningen under (bara det är märkligt) och säger urskuldande: Ojdå, har ni besök? Ja det visste ju inte vi! Klart att ni måste få ha det!
Jamen ursäkta mig för ironin men TACK så mycket för att vi får ha besök! Det är ju underbara nyheter! Stort tack, verkligen! Det visste jag inte att ni tillät o du överklasskvinna i 40årsåldern vars största problem verkar vara vilken färg ni ska måla erat nyrenoverade lyxkök i.
Tack.
Så, nu kanske jag ska sluta vara så negativ. Tänker ofta på vad som hände med den där söta lilla hippietjejen som älskade allt och alla? Hon kanske växte upp, tänker ni nu. Men nej, hon började nog bara jobba på kontor.
Majalina 