Det verkar vara en tradition…

Det verkar vara en tradition att jag råkar ut för en trafikolycka dagen innan nyår. År 2014 var det en buss, i år en lastbil.

Okay då, det kanske inte räknas som en tradition om det händer två gånger, men under 2015 så var jag inte ute på vägen dagen innan nyår, så det var nog tur det.

Jag och Shaun har åkt till Gran Canaria för att se solen under 12 dagar och har därför hyrt en liten bil för att ta oss runt. Vi har undvikit alla turistställen och jag måste säga att jag är positivt överraskad av hur lätt det har varit. Vi har hållit till uppe i bergen och det är så vackert och lugnt här. Och varmt.

En av anledningarna till att vi har hyrt bil är för att jag ska få upp vanan att köra igen, det var 1,5 år sedan jag tog mitt sydafrikanska körkort och jag inte har kört sedan dess. Dessutom måste jag TA OM mitt körkort i Sverige, eftersom det Sydafrikanska bara går att köra på en viss tid, sedan måste jag köra upp igen.

Sagt och gjort, kört omkring här har vi gjort och det har gått bra… Tills igår eftermiddag. Jag körde på en smal bergsväg med många små och snabba svängar. Plötsligt kommer en stor lastbil mot oss mitt i en sväng och jag bromsar in för att ge honom mer utrymme. Han saktar däremot inte in och jag ser hur den bakre delen av hans släp åker över i vår körbana. Det finns ingenstans att svänga eftersom bergsväggen är direkt till höger om oss, så allt jag kan göra är att slänga mig på bromsarna. Vi slungas framåt men eftersom jag körde så pass långsamt snurrande bilen inte runt, utan stannade mitt i vägen… Vilket var tur eftersom det fanns ett stup på andra sidan. Lastbilen fortsätter köra och jag försöker få undan den skadade bilen lite längre fram så att vi inte ska bli påkörda bakifrån. Hela främre delen av bilen är helt intryckt och jag kunde inte sluta skaka.

Men det gick bra. Ingen blev skadad och förhoppningsvis behöver vi inte betala hundratusentals kronor till bilfirman eftersom vi har full försäkring. Men det viktiga är att alla mår bra. Jag vet dock inte hur jag ska våga köra bil igen..! Antar att det är snabbt upp i sadeln som gäller.

Lite jobbigt hade det varit om jag hade råkat döda Shaun. Ser framför mig hur kollegorna på jobbet frågar vad jag gjorde på semestern:

Kollegan: Var det lugnt eller?

Jag: Ja! Väldigt härligt. Det hände inte så mycket… Dödade min sambo i och för sig, så mycket pappersarbete blev det, men annars var det lugnt!

Kollegan: … *Sträcker sig långsamt mot interntelefonen och försöker med uppspärrade ögon och ett tillkämpat leende diskret ringa polisen*

chill
Shaun, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Annonser

Jag har lyckats…

Jag har lyckats få ryggskott, lite lätt komplicerat att…göra saker då. Som gå till jobbet tillexempel.

Annars då? Måste gå och ta en spruta, nått vaccin, hepatit A? B? Kommer inte ihåg. Jag hade tänkt göra det i fredgas, det var bara det att jag inte hade tillräckligt mycket pengar på mitt konto. Eller, jo det hade jag, men jag hade inte tillräckligt för att ta vaccin OCH köpa vin. Det var ju fredag.

Då får man göra ett val. PRIORITERA, som det kallas.

Så jag köpte vin.

And I never looked back.

image
Jag och Shaun vid Berlinmuren. Måste se till att resa mer. Oftare. Alltid. 

Jag gick ner…

Jag gick ner väldigt mycket i vikt när vi var ute och reste i Myanmar. Att mata en massa små hundar som inte får tillräckligt mycket mat tar ganska mycket på krafterna. Att äta så lite som möjligt, bara för att man ska kunna ge dem så mycket som man bara kan..! Då blir det så. Särskilt om de är 6 stycken.

Bra ide inför nästa gång jag ska deffa – placera mig på en strand med en massa utsvultna valpar så går det av sig själv. Stackars sötisarna..! Jag saknar dom orimligt mycket faktiskt. Medans vi var där så döpte jag dom till:

Snuggy, bitey, scary, hairy, scare face och number two.

Här kommer ett bildregn:

Snuggles
Snuggles
Scarface
Scarface
Bitey
Bitey
Mys på stranden
Mys på stranden (Bitey och snuggles)

Önskar att dom mår bra. Skulle åka tillbaka och hämta hem dom allihop, om jag bara kunde. Men var är hemma egentligen? Suck. Är lite lätt less på mina egna funderingar just nu. Förhoppningsvis så hinner jag hem till Sverige innan den sommaren tar slut i alla fall, det vore nått!

En mer positiv sak är att jag har hittat KNÄCKEBRÖD här borta i Pretoria!! Herregud så gott det är. Nu är det bara kaviaren som saknas, sen ska det nog bli en skaplig människa av mig också tillslut.

God natt på er! //m.

Myanmar är helt…

Myanmar är helt fantastiskt. Utan tvekan det mest intressanta landet jag någonsin har varit i. Det käns som att vi har rest bakåt i tiden till en annan värld.

Några lite midre roliga insidenter, involverande militärer och deras fångar i handfängsel, har dock uppkommit (och nej, jag var inte en av fångarna – tack för omtanken). Men det ingår ju när man är ute och reser tänker jag. Militärer och handfängsel och sån skit.

Jaha Jaha.

Annars då? Jag har varit så himla upptagen med att söka diverse olika trainee/internship/jobb och liknande de senaste veckorna. Allt i Sydafrika än så länge. Och går inte det, ja då blir det Sverige som gäller igen efter sommaren. Man kan ju inte resa omkring hur länge som helst tänker jag… Eller? KAN MAN DET?! :O

Suck. Livet..! Ska det inte vara lättare än såhär? En massa valmöjligheter och vägskäl hela tiden. Samtidigt som jag kanske ska vara rätt så glad över att jag har dom där ändå, valmöjligheterna alltså.

Här kommer i alla fall lite bilder från de första dagarna i Myanmar:

20150131-000938.jpg
Ett sött hus från den första lilla staden vi åkte in i.

20150130-235152.jpg
Mycket av maten här är indisk, lycka!

20150130-235433.jpg
Vackra solnedgångar.

20150130-235711.jpg
Och sjukt vacker natur.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Vi hörs mer imorgon när jag har sovit ut lite. Kram på er!

En kille kom förbi…

En kille kom förbi och knackade på min dörr igår kväll. Han sa någonting om att han hade glömt kvar sin väska hos en kompis och var tvungen att ta en taxi för att åka dit och hämta den. Hans plånbok ligger kvar i väskan, så han skulle väldigt gärna vilja låna 100Bath.

Sydafrikanen i mig (ja, jag hävdar att jag har en sådan sida nu när jag har bott i landet under mer än två år. Deal with it!) ställde sig tveksam till detta. Talar han sanning? Hur vet jag om jag kommer att få tillbaka pengarna? Hans engelska var inte jättebra, så det var svårt att förstå exakt vad som hade hänt. Mitt första intryck av honom var dessutom tveksamt. Även då han såg presentabel ut och bevisligen bodde på andra sidan korridoren så var det något som kändes fel..! Så jag rafsade lite tafatt i min väska och låtsades leta efter min plånbok. ”I’m sorry, I don’t think I have any cash on me..!” Sa jag och kände mig skyldig. För jag VET ju att jag har pengar.

Så han ursäktar sig och går tillbaka till sitt hotellrum tvärs över hallen. Sekunden efter att jag stängt dörren kom det dåliga samvetet krypandes. Jag tittar på Shaun under lugg och han förstår precis vad jag tänker göra. Snabbt letar jag fram plånboken, rafsar fram en 100lapp och springer ut genom dörren. ”Wait!” ”I have cash!” Säger jag med ett leende och ger honom pengarna. Han tackar översvällande, försäkrar mig om att jag ska få tillbaka pengarna så snabbt som möjligt och springer snabbt ut från rummet för att få tag i en taxi.

Detta var alltså igår kväll. Och Shaun informerade mig precis om att han såg ett äldre par gå ut ur det rum som killen med väskan hade bott i.

Jag brottades med mig själv i flera minuter efter det. Kanske hade någonting hänt? Kanske var det hans gamla föräldrar som gick ut ur rummet? Eller kanske kommer han att komma förbi hotellet senare ikväll för att förtvivlat be om ursäkt, men han kunde tyvärr inte komma tidigare då hans katt (som han har med sig på resan) slet sig igår kväll och föll ner i en flod, för att sedan..!

Eller så kanske han bara lurade av mig 100Bath. När jag tillslut tvingades inse detta träffade saningen mig som ett slag i ansiktet.

Jag känner mig så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vad har HÄNT med världen egentligen? Varför beter sig människor som små svin för? VARFÖR?! Så himla onödigt. Jävla skit också.

Typiskt mig att lystna till min inre röst som alltid säger att: ”människor är ju goda innerst inne” och ”de flesta vill dig väl!” Jäkla hippie. Man kan ju säga att min Svenska ”lita på dina medmänniskor” sida körde över mig rätt rejält i det här fallet. Och låt mig bara förtydliga att är inte pengarna det handlar om. Hade någon stulit min plånbok hade jag i alla fall kunnat utgå från att de antagligen behövde pengarna mer än mig. Det är själva FÖRÖDMJUKELSEN över att folk kan trampa på en på det här sättet som bränner i mitt ansikte. Utnyttja ens goda sidor, komma och förstöra någons tro på mänskligheten för lite extra fickpengar.

Och jag tror att det egentligen är därför jag är så upprörd. Insikten av att min tro på ”den goda människan” är så skör. Ju äldre man blir, desto fler motgångar och ”tveksamt snälla” människor träffar man på. Och jag vill ju gärna behålla min tro på mänskligheten.

För om man inte ens har den, vad finns det då kvar? Vad är det då för mening med att vara människa? Då är vi ju bara ohyra ändå. Som utnyttjar varandra och förstör våran jord.

Nej fy sjutton.

Jag hoppas han skäms…

…Eller så kanske jag bara ska sluta vara så arg och använda min tid till viktigare saker istället. Som att kramas tillexempel.

Det kanske finns lite kvar av den där gamla hippietanten i mig ändå. Tur det.

>

20150119-220736.jpg

Nu är vi i Thailand…

Nu är vi i Thailand igen. Det blev en liten evakueringsmanöver tillslut. De har den bästa sjukvården här och eftersom jag behöver tre efterföljande rabiessprutor över de nästkommande två veckorna, var det ingen ide att försöka ta sig tillbaka mot norra Laos.

Just nu sitter jag på en busstation och väntar på en buss som ska ta oss till Chang Mai (långt norrut). Jag har hållit mig till mitt löfte om att bara åka till avlägsna och ”o-turistiska” ställen, vilket har resulterat i en mycket mer äventyrsfylld och spännande resa (rabiesbettet inräknat). Dessutom är folk, som inte är vara vid turister, mycket vänligare. De har även mer tålamod med de charad-liknande konversationer som måste ske för att man till exempel ska kunna beställa mat.

Något som är mindre roligt när det kommer till just charader, var det första sjukhusbesöket i Laos (efter mötet med ”döds-katten” som jag numera kallar den). Testa själva att gå in i vad som ser ut som ett nedgånget skjul och försök leta efter en läkare. Fråga sedan den gamla dementa mannen som ligger på en bänk med sin skjorta upprullad över magen, var sjukhuspersonalen är…för att sedan få reda på att han ÄR en av läkarna.

Bli efter detta införd till ett litet rum för att försöka berätta vad som har hänt för (vad jag tror var) en sjuksköterska. Som inte kunde ett ord engelska.

Jag visar alltså upp min tumme. Pekar på nämnda kroppsdel och säger: ”Bite, of cat.” Hon tittar på mig med ett oförstående uttryck och en rynka mellan ögonbrynen. Jag försöker igen: ”Small cat,” säger jag och visar att den är liten med hjälp av handgester. ”Bite thumb!” fortsätter jag och gör en ankliknande rörelse med pekfingret och tummen. Hon fortsätter stirra på mig med tom blick. Funderar antagligen på hur hon lättast ska kunna ringa psyk-avdelningen så att den här stackars sjuka flickan kan få rätt sorts vård. I desperation börjar jag utstöta ljud, så som: ”miaaaaaooo, chhhh, chhhh, aj aj aj..!” samtidigt som jag vilt börjar attackbita min egen tumme.

Tystnad.

Men plötsligt ser jag hur en glimt av förståelse uppenbarar sig i hennes ögon. ”Aaah, cat!” Utbrister hon glatt och jag börjar frenetiskt nicka med huvudet. ”Rabies!” fortsätter hon ännu lyckligare och ser väldigt stolt ut. ”Yes!” skriker jag till och andas lättat ut. I samförstånd skrattar vi gott i den lilla sjukhussalen. Kanske kommer detta att gå bra i alla fall, tänker jag.

Jag får sedan följa med den snälla sjuksystern till en gård som finns utanför sjukhuset. Konstigt det här, tänker jag men fortsätter lydigt att följa efter henne tills jag ser en liten sjukstation på baksidan av ett hus. Det finns två bänkar och runt omkring dessa sitter ett 10tal människor och väntar på något. Sköterskan säger åt mig att stanna och jag sätter mig ner. Jag sätter mig alltså bänken istället för bredvid den, och får många förvirrade blickar och huvudskakningar från patienterna runt om kring mig. Snabbt säger sköterskan några ord åt en kvinna som står bakom ett litet provisoriskt metallbord och de båda börjar småskratta lite tyst och tittar åt mitt håll. Hon fortsätter att prata med den andra kvinnan en stund och går sedan därifrån, glatt vinkande mot mig. ”Lämna mig inte!” tänker jag i panik, men anstränger mig samtidigt att se lugn ut. Något måste ju göras för att försöka behålla kontrollen över den här situationen. Metallbordet, som inte kan beskrivas som någonting annat än ett gammalt avdankat köksställ för vinflaskor, börjar skramla olycksbådande när kvinna nummer två börjar dra ut diverse lådor för att leta efter vad som ser ut att vara använda medicinflaskor.

Snabbt tänker jag för mig själv: ”Vore det inte säkrare att satsa på det här med rabies ändå?” ”Det kan ju inte vara så farligt egentligen!” Och precis när jag börjar resa på mig för att ursäkta mig och gå därifrån, har kvinnan tydligen hittat vad hon sökte. Hon skiner upp och vinkar åt mig att sitta kvar, samtidigt som hon drar upp en liten brun flaska från en av lådorna. Och en spruta. Jag som fullkomligt HATAR sprutor stelnar till och stirrar på kvinnan. Det känns som att hon kommer gående med min egen död i sin hand.

Med uppspärrande ögon och bultande hjärta försöker jag så lugnt som möjligt säga ”Rabies..?” medans jag pekar på flaskan hon håller i handen. Hon nickar snällt, men det är uppenbart att hon inte har en aning om vad jag har sagt. Precis innan hon börjar dra i min arm säger jag skräckslaget: ”Wait! Ehm, are you sure? Rabies shot..?” Hon måste ha sett på mitt ansiktsuttryck hur orolig jag var, då hon hejdade sig själv och bekymrat skakade på huvudet.

Hon klappar mig på axeln, går tillbaka till den fallfärdiga metallställningen och gräver fram en gammal ask som det står ”Rabies” på. Hon går fram till mig och knackar på den smutsiga gamla asken, samtidigt som hon pakar på sprutan. Det blir nog inte bättre än såhär, tänker jag och nickar tacksamt mot kvinnan. Jag tittar bort och innan jag vet ordet av har hon gett mig injektionen och visar vänligt vart jag ska gå och betala.

Fem dollar fattigare går jag därifrån och blir påhejad av de snälla människorna som sitter runt metallbänkarna på gården. De gör tummen upp mot mig och vinkar, samtidigt som den första sköterskan leende kommer ut och säger de första Engelska ord jag har hört på flera veckor (förutom ”cat” och ”rabies”): ”Bye, bye!”

Så det gick ju bra tillslut. Men jag måste medge att det ska bli skönt att slippa charader ett tag framöver. Det blir något lättare att förklara vad för sorts spruta man behöver då tänker jag.

En bild från Laos: