Merry merry.

Sitter på en strand i Kambodja och översätter diverse dokument för en översättningsbyrå. Det spelas Julmusik i högtalarna:

”…Last Christmas, I gave you my heart..!”

Jag kan inte annat än le. Vad då Jul? Det finns ju ingen snö?! Nej herregud, någon måtta får det vara.

Ingen Jul i år heller alltså. Lite tråkigt är det ändå. Okay, väldigt tråkigt då. Jag älskar Julen..! Men jag gillar värme också så klart. Svårt det där. Nej, om man kanske skulle gå och fråga efter en till Kokosnöt..? Ja, jag tror faktiskt att jag gör det.

Det kanske inte är så illa det här i alla fall.

Attitude problems.

Okay, jag inser att jag måste ändra attityd. Kan inte sitta och klaga för att det är så jobbigt att resa, någon måtta får det vara.

Nu känns det i alla fall bättre. Jag har tagit tag i det som jag kände mig så stressad över och som alltid var det den bästa lösningen. Så klart.

Men kanske är det här freelance-livet inget för mig trots allt..? För stressigt, för mycket ansvar, för… mycket kontroll över mitt eget liv, för mycket roliga projekt, för mycket fritid… Nej, det är nog inte det. Jag har en känsla av att jag har för höga krav på mig själv.

Som exempel kan jag ju räkna upp vad jag har att göra under den här resan:

– Jobba med översättningar/skrivuppdrag för att få in pengar,

– Plugga journalistik (studier på 100%),

– Lära mig franska (fråga mig inte hur det gick till).

…Och så själva resandet i sig.

Förstår verkligen inte hur människor bara kan ta det lugnt när de är ute och reser?! Helt sjukt.

Eller så är det bara jag som behöver lugna ner mig lite och försöka uppskatta var jag är och vad jag gör (istället för att fokusera på allt som jag inte gör). Antagligen är det så.

Så, från och med nu påbörjas mitt mer avslappnande, lugna och njutningsfulla liv – där jag gör bättre prioriteringar och ser allting från den ljusa sidan.

Bring it.

Cabin fever? No. Danger.

Två veckor senare. Jag sitter vid en reception på ett vandrarhem i Bangkok. Det är kvävande hett,  solen ligger på, flugorna surrar runt min dator och fläkten har slutat fungera. Jag ger ifrån mig en djup suck. Undrar om saker och ting hade kunnat vara annorlunda, om jag hade kunnat hantera situationen på ett annat sätt? Antagligen. Ilska löser sällan några problem.

Rastafari-killen från receptionen kommer fram till mig med kaffe. Sweet sweet relief..! Mitt beroende har slagit ut i full blom efter den senaste veckans stressfyllda händelser. Jag inser att det är dags att försöka trappa ner. Bara en till, sen ska jag sluta igen. Kanske. Lika bra att passa på nu när man är i Bangkok ändå.

Så, båten var det ja. Allt började bra, över förväntan till och med. Vacker båt, fin hytt, trevlig kapten och hans flickvän var helt underbar. Efter några dagar började jag märka att han hade ett rätt så hett temperament, han tog aldrig ut det på mig, men hans flickvän var ständigt ”in truble”. Efter en vecka och några dagars segling upptäckte jag dessutom att han omöjligen kunde ha så mycket erfarenhet av segling som han påstod. Några påkörda korallrev, en ”run a ground on a sandbank” incident och en överkörd (och förstörd) ankarplats senare inser jag att jag inte litar på honom som kapten. Saker kan så klart alltid hända, men det är hur man hanterar det som i slutändan är det viktigaste. Att skylla på sin flickvän är till exempel inte särskilt förtroendeingivande eller en bra strategi i en nödsituation.

Rule #1 at sea: Keep calm.

Tillslut inser jag att vi måste av båten, så Shaun och jag sätter igång mission ”Prison Break.” Eftersom vi bor på deras båt (i deras hem) så är det ganska svårt att hoppa av bara så där. Om kaptenen hade varit en person som man kunnat resonera med, hade det så klart varit det bästa alternativet. Diskutera saker och ting lugnt som vuxna människor. Ibland fungerar det helt enkelt inte, det behöver inte vara värre än så. Vi hade dessutom kommit överens om en prov-månad för att se hur allt skulle fungera.

Men som sagt, det blev väldigt fort tydligt att detta inte var ett alternativ. Efter en diskussion (som enbart handlade om hur vi skulle ta oss till Andaman öarna), var det uppenbart att han inte var intresserad av diskussioner. Han hade inte heller koll på visum eller förhållningsregler gällande seglingen dit.

Mitt i den lugna diskussionen reser han sig upp och går iväg. Utan ett ord. Jag inser att detta är en ohållbar situation och går till ett närliggande kaffe för att försöka ta reda på hur vi kan ta oss bort från båten på bästa sätt (hitta ett ställe att sova på, bussar etc). Några minuter senare kommer hans flickvän för att prata med mig, då de har förstått att vi funderar på att hoppa av. Hon är hur lugn och trevlig som helst och övertygar mig om att stanna tills vi når Thailand i alla fall.

Sagt och gjort. Vi beslutar oss för att stanna tills vi anländer i Thailand, mestadels för att det är sent på kvällen och vi inte har någonstans att ta vägen. Jag gör det klart för kvinnan att vi stannar på prov och hon förstår. När jag senare på kvällen träffar kaptenen i baren på marinan, så har han redan fått i sig några öl. Han förklarar att han hemskt gärna vill att vi stannar, men avslutar med att säga: ”But if you can’t take it, don’t dish it!” Jag ställde mig frågande till vad exakt det var som jag hade ”Dish-at” till honom, men log och höll tyst, väl medveten om att jag var beroende av den här människan två dagar till.

Så började seglingen, om möjligt värre än de två föregående dagarna – och vi kommer äntligen fram till Thailand. Det visar sig att våran Kapten inte vill åka till Immigrations Myndigheten och tycker att det är slöseri med tid. Efter mycket övertalande från min sida (särskilt med fokus på säkerhet) så går han med på att åka in till stan nästa morgon. Jag inser vad vi har gjort. Vi har satt oss i en situation där vi är helt beroende av en galen mans nycker. Mina tankar går tillbaka till diverse gisslansituationer och människosmugglings konspirationer jag hade innan vi åkte, även om jag inser att det inte är så illa. Han är bara en bitter gammal man, tänkte jag.

Nästa dag åker vi mot marinans Immigration Station.

På vägen dit hinner han bli stoppad av polisen, få böter för att han körde i fel fil, skrika på samma polis och få sitt pass konfiskerat.

Tillslut kommer vi fram. Vi går in i ett litet rum. Tar fram våra pass och väntar. Plötsligt ser jag ett plakat som lyder:

– All crew entering in to Thailand by boat, must leave the kingdom with the same vessel. If this is not obeyed, the crew will be fined 20.000 Baht and will be black listed from Thailand.

Skräcken. Förnedringen. Hur hade jag kunnat lita på honom? Han försäkrade oss att han hade koll på reglerna. Att det inte skulle vara några problem. Jag, färdigutbildad jurist – kollade inte upp detta. För att jag litade på min Kapten. 

I Sydafrika har vi ett talesätt när det gäller segling: ”If your Captain sais jump, you jump.” Det handlar alltså om 100% tillit. Respekt. Havet kan vara ett extremt farligt ställe att färdas på, därför måste du lyssna till den som vet bättre än dig.

Jag sjönk ihop där jag satt. Kunde inte få fram ett ord. I tystnad såg jag på när Immigrations Officerarna sätter stämplar i våra pass. De ger oss papper att skriva under. Jag ser hur våran kapten läser det jag precis har förstått. På papperet står det med stora svarta bokstäver:

– The Captain is strictly responsible to inform his crew about the above mentioned rules.

Han tittar på papperet, visar inga tecken på tvekan. Och skriver på.

Jag förstår att jag måste konfrontera honom, men vet inte hur. Inser att jag inte kan fråga – och ännu värre – jag skulle inte lita på hans svar.

Han går vidare till ett annat rum för att skriva in båten och jag passar på att i smyg gå tillbaka till Immigrations Officerarna.

Ställer frågor. På knackig Engelska säger de att det inte är några problem. Vi måste gå till ett annat Immigrations Office i en annan stad om vi vill hoppa av båten. Men vi måste betala för det.

Jag är inte helt säker på att de förstod vad jag försökte fråga om. Orolig går jag tillbaka till Kaptenen som är upptagen med att signera fler papper. Sätter mig ner. Börjar tyst försöka förklara för Shaun vad jag har fått reda på. Ser i ögonvrån hur samma Immigrations Officer som jag precis har talat med kommer in i rummet. Vinkar till sig Kaptenen. Ställer frågor.

Tystnad.

Efter ett tag kommer han tillbaka. Säger aggressivt till sin flickvän:

– ”It seems Maja wants off the boat.”

Han sätter sig trotsigt ner på en stol på andra sidan rummet.

Jag säger:

– ”I just asked about those rules on the big board, I saw you read them too. Apparently you can get in big trouble if you jump of a boat here?”

– ”Absolutely!” Säger han argt och höjer rösten.

Jag bara tittar på honom. Stum. Känner hur ilskan stiger upp till ytan, bränner mitt bröst. Jag stormar ut ur byggnaden.

Andas.

Vi går tillbaka till bilen i tystnad. Jag kan inte titta på honom. De andra låtsas som ingenting. Jag inser återigen att vi är beroende av den här personen för att komma tillbaka till båten. Till våra saker. Våra pengar.

Bilfärden tar två timmar, Shaun pratar på och försöker avleda spänningen. Jag inser att det här är en ohållbar situation. Det börjar bli mörkt och Marinan ligger långt från staden. Inga bussar, ingen taxi. Det enda jag vet är att jag ska av båten ikväll. Sova vid vägen, vad som helst, jag måste bort från den här människan.

När jag lugnat mig tänker jag att vi ändå är skyldiga den söta flickvännen en förklaring. Hon vet ju ingenting. Så vi spenderar ytterligare en natt på båten. Ytterligare en natt i vårat fängelse.

Nästa dag får jag äntligen ett tillfälle att prata med henne. Vi går mot toaletterna. Hon förstår, säger att hon är ledsen och vill att vi ska stanna. Att hon kan prata med honom. Om det blir problem med reglerna, kanske kan vi ändå åka med dem tillbaka in i Malaysia?

Hon går iväg för att försöka lugna honom så att han inte ska explodera. Fem minuter senare ser jag att det inte har fungerat. Han kommer stormande ned för kajen. Jag gör mig beredd.

Han sätter sig ned, drar demonstrativt ut stolen och försöker göra så mycket väsen av sig som möjligt.

– ”So, I hear we have a problem?” Säger han och jag kan se ilskan i hans ögon.

Han var inte ute efter en diskussion. Jag frågade om han visste om reglerna? Varför han i så fall inte talade om det för oss när han visste att vi var där på prov? Han intog försvarsställning och försökte leka offer:

– ”I have put 6 million USD down for your good behaviour!”

Jag exploderade. Förklarade för honom hur oansvarigt och farligt detta var. Det var en utomkropslig upplevese, mina ådror kokade av ilska när jag förstod att han inte tänkte ta ansvar för situationen.

Likt en tvååring som går igenom trotsåldern sa han till sist:

– ”Okay, FINE! I did one misstake, ONE!”

A fucking big mistake.

Om jag har lärt mig något av detta så är det att det här talesättet är väldigt sant när det kommer till mig som person:

Vi kan ju säga att han och jag inte skildes som vänner i alla fall. Jag har aldrig varit med om något så oansvarigt i hela mitt liv. ”Live and learn” antar jag.

Confusion.

I en klädaffär någonstans i Malaysia:

– ”Excuse me!” Ropar den välsminkade lilla kvinnan bakom den provisoriska kassan.

– ”Yes?” Svarar jag vänligt och vänder mig om.

– ”I have to ask you… Mix?” Säger hon och ser förväntansfull ut.

– ”I’m sorry?” Svarar jag och känner mig förvirrad. ”Mix what?”

– ”You mix?” fortsätter hon och vänder sig till sina kollegor för att få hjälp med översättingen.

– ”Ehm, not pure?” Säger hon tillslut med ett lika förväntansfullt leende.

Jag förstår ingenting och står kvar och stirrar mot hennes nyfikna uppsyn.

– ”I don’t understand, I’m sorry.” Säger jag tillslut och vänder mig om för att gå vidare.

– ”No, wait!” Ropar den lilla kvinnan och springer ifatt mig. Desperat tar hon tag i min arm.

– ”I mean, are you half, half? Ehm, fifty fifty? Or…pure race!?” Säger hon stolt då hon äntligen har fått fram vad hon ville säga.

Vad svarar man på något sådant egentligen? Hon menade inget illa tror jag, utan var bara uppriktigt nyfiken.

Så då ser man halvt kinesisk ut alltså. Spännande. Kan ju tala om att det inte finns särskilt mycket någonting alls annat än svenskt härstammade människor i min familj tyvärr, jag är något ointressant på det området.

Men denhär nyfunna informationen angående mitt utseende ska definitivt utnyttjas. Från och med idag startas alltså operation: ”Going undercover with the locals.”

Weekly updates on my progress will feature here. Stay tuned. 

 

Bangkok

Nu har vi kommit fram till Thailand. Resan började med att jag fick värmeslag mitt ute på en kinesisk marknad. Kanske inte så konstigt eftersom jag hade rest i totalt 20 timmar och bara sovit fyra, men ändå. Har aldrig upplevt något liknande – det var 31 grader varmt och solen låg på, men jag kände mig kall. Det var inte förrens jag upptäckte att jag faktiskt VAR kall som jag belv orolig. Tittade ner på mina armar och ser att dom var alldeles rödflammiga. Svårt att andas. Börjar darra. Försöker hålla mig lugn, tänker att jag måste få i mig vatten. Kallt vatten. Shaun tar mig under armen och leder mig tillbaka till tågstationen.

Väl där får vi tag på något att dricka och sätter mig ner i ett luftkonditionerat rum. Tillslut får jag tillbaka färjen i ansiktet och de rödflammiga fläckarna försvinner. Upptäcker dessutom att mina ben har svullnat upp, men det gick inte tillbaka förrens nästa dag.

Så, en något kaosatard start kanske. Shaun har överhuvudtaget inga problem med hettan – antar att jag blev lite stöddig där ett tag: ”Ja men jag har ju bott i Sydafrika i nästan två år nu då serru. Är van vid allt vid det här laget!” Bevisligen inte.

Men efter det har det mesta gått bra. Vi chekade in hos en Couch Surfing tjej (som inte alls visade sig vara en människosmugglare! Visste ju det. Ju.) Världens sötaste faktiskt. Hon jobbar som lärare i Bangkok och tycker om att människor hälsar på ibland. Bara sådär.

Så vi spenderade ett par fartfyllda dagar i Bangkok och såg oss omkring. Det var kul, men jag är ingen storstadsmänniska precis – så vi bestämde oss för att fortsätta söderut.

Här är några bilder i alla fall (post heat stroke):

20140930-115028.jpg

20140930-115145.jpg

20140930-115218.jpg

Involuntary coffee detox, day 3.

Vaknar upp kallsvettig mitt i natten. Förvirrad, har glömt var jag är. Sedan slår det mig: ön. Vi är fast ute på en ö. En ö…Utan kaffe.

De Thailändska syrsorna sjunger högljutt utanför vår bungalo i den svarta natten. Orörlig ligger jag kvar i sängen. Lyssnar på Shauns andetag. Huvudvärken börjar avta, men jag darrar fortfarande. Det är vackert här, men jag vet inte hur länge jag står ut.

//Maja – drömmarna är ständigt närvarande.

last minute things.

Packar som en galning – allt ska med men inte för mycket. Det får inte vara för tungt, för stort, för litet eller något onödigt..! Ja ni hör ju, lite panikläge här helt enkelt.

Skulle väldigt gärna vilja packa ner den här sötnosen dock:

20140912-132331.jpg

Okay, måste fortsätta. Imorgon bär det av till Thailand, sen vidare mot båten..! Berättar mer när det har lugnat ner sig lite. Kram på er!

puppies and plans.

Imorgon flyttar jag ut de sista sakerna ur Gregs lägenhet och blir officiellt bostadslös. Eller ja, jag får bo hos Jacky ett par veckor medans jag packar ihop mina tillgångar (som ska magasineras hos Shauns föräldrar).

Och vet ni vad..? Vi har hittat en båt!!

Den går från Malaysia till Sri lanka med en hel del stopp på vägen. Jag. Är. Så. Pepp.

Något oroad för tropiska cykloner och diverse historier om meterhöga vågor vid stormar där uppe, men det löser sig nog. Får surra fast mig vid båten i värsta fall.

”Var är Maja?!”

”Jag vet inte, hon…Hon verkar ha surrat fast sig själv vid masten!! Men det är nog bäst att vi låter henne stanna där..! Galna kvinna…”

De jag ska åka med verkar vara lika oroade över att jag ska vara yxmördare som jag är…att dom ska vara det. Ja, ni förstår vad jag menar. Så det är ju bra! Hade dom varit människosmugglare hade dom ju inte brytt sig så mycket känns det som. Jag tar det som ett bra tecken i alla fall.

Och vet ni vad vi hittade vid sidan av vägen för några dagar sedan? Den här sötnosen:

Han var alldeles frusen, svag och väldigt smal..! Hade jag inte redan bokat en biljett till Thailand så hade jag stannat och tagit hand om minstingen. Men Jacky har adopterat honom nu, sa bättre familj hade han inte kunnat få. Okay, ska sluta kolla på valpbilder och gå och hjalpa till med middagen. Hoppas att ni har en härlig tisdagskvall där ute! Kram, m.

Madagaskar

Just nu rullar allt på i full fart; sötaste svenskarna har flugit hem, jag och Shaun flyttar ut ur Gregs lägenhet i slutet av den här månaden (vilket innebär att det bara är 14 dagar kvar tills vi inte har någonstans att bo) och vi ska ge oss ut o backpacka i Sydafrika tills vi hittar en båt som går…ja, vart som helst egentligen.

Fram till den 3e september måste vi alltså ha gjort oss av med de mesta av våra saker och fått ihop en hållbar budget samt plan för vår resa. Det känns lite läskigt att bara kasta sig ut från tryggheten utan att ha allting klart för sig, men samtidigt blir man något mer produktiv när pressen (läs: paniken) ligger på.

Tanken är att vi ska frilansa och göra översättningar för att få in pengar, samtidigt som vi reser runt och upplever nya platser i världen. Söker SCN gör jag också, ska hoppa på en journalistkurs på distans tänkte jag. Kan ju inte skada att plugga lite mer…

…Eller så kanske jag kommer att sitta där, 11 års studier senare, utan jobb, utblottad och ensam. Endast katterna håller mig sällskap i den papperslåda som jag kallar mitt hem, placerad utanför ICA-butiken i en utav Stockholms förorter. Förbipasserande kommer att titta ner på min handskrivna skylt där jag erbjuder mina juristkunskaper i utbyte mot bröd och vatten. De kommer att stanna till, skaka på huvudet och sedan fortsätta gå, övertygade om att den där stackars tanten har så kallade ”mental issues”. Självklart har hon aldrig studerat något.

Okay, sidospår.

Det jag egentligen tänkte berätta är att jag för två dagar sedan fick kontakt med en båt som seglar mot Madagaskar. Och har två platser över. Hur härligt hade inte det varit då?! Men vi hade för lite tid på oss, hade aldrig hunnit flytta ut från lägenheten och sedan åka från Port Elisabeth enda upp till Durban på två dagar..!

Dessutom hade vi behövt hoppa på en båt med en besättning som vi aldrig tidigare har träffat. Jag menar, dom hade ju kunnat vara helt galna?! Det vet man aldrig serru. Ser framför mig hur en gisslansituation utspelas där jag förtvivlat försöker få tag på Greg och säger åt honom att sälja mina icke-existerande tillgångar för att få ihop pengar.

Men förhoppningsvis kommer det fler chanser. Det måste det göra. Så tills vi hittar en annan båt så jobbar vi på, registrerar oss på seglings-sidor och uppdaterar våra couchsurfings profiler.

Så håll tummarna nu så får vi se hur det går! Allting löser sig alltid tillslut, även om jag är lite lätt nervös just nu.

Kram, m.

Travels and crazy Swedes.

Nu har jag dragit med svenskarna upp längs the Wild Coast. I en och en halv vecka har vi åkt igenom skabbiga storstäder, vackra byar, vilda marknader och orörda landskap.

Jag har blivit utsedd till The Befriender of all Things and Minister of Food Supplies. Sju mailadresser och en hel del telefonnummer senare (samt otaliga mack-förberedelser under resans gång) så måste jag säga att detta är en välförtjänt utmärkelse. Cissi å anda sidan är the Haver of All Things (har med alla små gadgets som vi kan tänkas behöva), Shaun är the Minister of Transport (kör och planerar rutten) och Kristina…Kristina är the Minister of Defence. Om ni någonsin träffar henne så kommer ni att förstå varför. Respekt.

Ja, man kan ju säga att vi roar oss själva helt enkelt.

Nu åker vi i alla fall tillbaka mot civilisationen…och internet. Det har varit rätt så skönt att slippa vara uppkopplad hela tiden. Har tagit ledigt från alla översättningsjobb och skrivuppgifter under den här resan, behövde verkligen det kände jag.

Okay, nu måste jag sluta – vi ska stanna till i East London för lunch. Kram på er! m.

20140805-112245.jpg