living-on-the-edge

Annonser

Vi har blivit med… 

Vi har blivit med katt. Katter rättare sagt. Det är två små saker av rasen ragdolls (om jag har förstått det rätt) och dom är extremt gosiga. Väldigt härligt! 

Om det inte vore för att en av dom gillar att prata. 

Högt. 

På natten. 

Det är som att våran lilla lägenhet har blivit belägrad av en hårig fångvaktare som noga övervakar varje steg vi tar. Vill du vända dig om i sängen? Dra täcket över huvudet? Gäspa? Inget är längre tillåtet i detta fängelse vi förut kallade vårat hem. 

Som i Guantanamo utför hon den värsta tortyr och precis när man tror att hon har slutat så startar det igen. 

Repetitiva ljud som tilltar i styrka desto längre man försöker ignorera det. Mellan klockan ett och fem i natt har detta hållit på. 

Ni kanske tror att jag överdriver? Tänker att den där Maja är allt bra på att skämta hon. Men nej. Jag är nu på väg till jobbet och för första gången i mitt liv ger denna resa mig en känsla av lättnad och lycka. Ett andhål från den tortyr som sker i vårat hem. Stackars Shaun är kvar där borta, men jag måste tänka på mig själv nu. Kvinnor och barn först som det heter. 

There is no looking back. 

Jag saknade verkligen…

Jag saknade verkligen mina svenska vänner när jag bodde utomlands, såg fram emot att träffa dem, umgås, göra någonting tillsammans när jag flyttade hem igen. Så har det inte blivit. Visst förstår jag att det kan vara svårt att träffas när man bor långt ifrån varandra, men om man inte kan prioritera att ses – är man verkligen vänner då? Betyder man verkligen något för varandra?

Att i början av november med ett leende på läpparna säga: ”Jag har inte tid att ses förrns i januari, eller vänta, kanske helst i februari om det funkar för dig?” är inte att vara en vän. Om man är vänner, om man verkligen bryr sig om varandra, då ses man. Man tar sig tid. Jag är så jäkla trött på svenskar, generellt. ”Nej vi kan inte ses för att vi jobbar för mycket, för att vi pendlar för långt, på grund av vädret, vi har barn, vi mår dåligt, vi orkar inte.” Jag är själv skyldig till detta (okay, förutom ”vi har barn” ursäkten då), men är det verkligen meningen att vi ska stänga in oss i våra lägenheter under vintern med våran sambo/partner/katt och stanna där?

Jag sa till Shaun att jag var så besviken på svenskar och deras oförmåga att ses. Att jag kanske behövde träffa fler vänner. Att jag kanske inte har så många vänner nära till hands längre. Han svarade:

– Nej men det är väl ingen fara, du kan ju alltid träffa nya vänner!

– Nej det kan vi inte, vi bor i Sverige.

Han tog bekymrat in det jag sagt, funderade en stund och utbrast sedan med ett leende:

– Men det finns ju i alla fall invandrare!

…Och det är ju sant. Av de få nya bekantskaper jag har gjort under dessa fem månader som jag har bott i Uppsala så är en från Frankrike, en annan från Turkiet och den tredje från Syrien. Så ja, nog är det så alltid.

För att belysa detta deprimerande problem så kan jag ta berätta om en sak som hände precis när vi hade flyttat tillbaka till Uppsala:

Jag var ensam hemma en kväll, hade på radion på högsta volym, drack te och var allmänt glad när någon knackade på dörren. Jag antog att det var min mamma (som är den enda som kommer förbi oannonserad ibland) och öppnade glatt dörren i mina smutsiga träningskläder.

Till min förvåning stod det en tjej där utanför, hon var i min ålder och hade någon sorts hippie utstyrsel på sig och jag tänker på en gång att detta är någon jag skulle kunna bli vän med. Hon frågar lite förläget om hon kan få låna en vinöppnare, säger att hon är nyinflyttad och att de inte har någon hemma ännu. Jag skiner upp, säger javisst! och går in för att leta. Snart inser jag att vi inte heller äger någon öppnare (av samma anledning) och ler ursäktande mot den okända tjejen. Hon säger ingen fara och gör sig redo att gå och precis som jag ska till och stänga dörren kommer jag på att jag har en vinflaska hemma med skruvkork och att hon skulle kunna få den av mig, bara hon kom tillbaka med en annan vid ett senare tillfälle – men ögonblicket är förbi. Jag hör hur hon tar stora språng ner för trappan och hur ytterdörren slår igen efter henne. Snopen står jag kvar och slås av ett starkt vemod. Hon hade ju varit trevlig. Såg ut som någon man skulle kunna ha format en bekantskap med, kanske en vänskap till och med. Mitt mod rinner av mig som en klump smör i en varm mikro och jag inser att det är för sent, jag vet ju inte ens var hon bor. Shaun kommer hem någon timme senare och jag berättar vad som hände. Han tittar på mig med en förvånad blick och säger:

– Men det är väl ingen fara, bara prata med henne nästa gång ni ses!

Jag skrattar till, höjer ett ögonbryn och förklarar myndigt:

– Älskling, detta är Sverige. Hon är vår granne. Vi kommer ALDRIG att se henne igen.

Och jag fick rätt. Fem månader har gått och inte ett spår av den trevliga tjejen ”next door”.

Så vad är min poäng? Att vi alla borde begå kollektivt självmord och hoppas att det finns något bättre på andra sidan? Nej, även fast jag ofta säger att detta skulle vara ett lockande alternativ för mänskligheten så tror jag att vägen till lycka ligger någon annan stans.

Jag vet bara inte var.

Nyår.
Jag och Cissi på Nyår, vi sket i allt och gick och satte oss vid havet. Bästa Nyåret på länge.

Satan så kallt…

Alltså, satan så kallt det var i morse! Höll på att frysa ihjäl när jag skulle cykla till pendeln. Har i och för sig inte hunnit plocka fram några riktiga vinterkläder ännu, så det kan ju bero på det. Var bara så oförberedd, det har varit så varmt och soligt.

Men herregud, nu börjar jag prata om vädret igen. Måste sluta med detta. Har blivit helt besatt känner jag. Men det blir väl så när man inte är van vid kyla och skiftande väder. I Sydafrika brukade jag irritera mig på att det var så soligt hela tiden. Ung och dum kallas det. Suck.

Men för att prata om något roligare så var jag i Gävle på (en väldigt försenad) kräftskiva! Sjukt kul var det.

Den obligatoriska snapsen (endast för homosapies över 18 år).
Den här stackan drog inte en vinstlott i livet.

Desto mer av ovanstående dryck som intogs, desto lättare blev det att slita dessa stackare i stycken. Eller inte. (Det hela slutade med att jag döpte honom till Per, började gråta och försökte administrera konstgjord andning, samtidigt som jag desperat ropade ut hans namn över middagsbordet).
Tror inte jag är riktigt gjord för att äta på kräftskivor. Något jag däremot är STRÅLANDE på, ja rent av GENEALISK, är tillverkandet av kräfthattar:

Moa och jag, i den ordningen.

Beställningar börjar mottagas inom en vecka, principen först till kvarn och/eller högstbjudande kommer att tillämpas.

Nej, nu ska jag hoppa av tåget och ta bussen till bygnaden där dom som betalar ut min lön finns, så att jag kan äta och betala hyran och slippa bo på gatan där katterna är mitt enda sälskap i det lilla papp-skjulet jag skulle vara tvungen att kalla mitt hem.

Kram på er! m.