Vi har blivit med katt. Katter rättare sagt. Det är två små saker av rasen ragdolls (om jag har förstått det rätt) och dom är extremt gosiga. Väldigt härligt!
Om det inte vore för att en av dom gillar att prata.
Högt.
På natten.
Det är som att våran lilla lägenhet har blivit belägrad av en hårig fångvaktare som noga övervakar varje steg vi tar. Vill du vända dig om i sängen? Dra täcket över huvudet? Gäspa? Inget är längre tillåtet i detta fängelse vi förut kallade vårat hem.
Som i Guantanamo utför hon den värsta tortyr och precis när man tror att hon har slutat så startar det igen.
Repetitiva ljud som tilltar i styrka desto längre man försöker ignorera det. Mellan klockan ett och fem i natt har detta hållit på.
Ni kanske tror att jag överdriver? Tänker att den där Maja är allt bra på att skämta hon. Men nej. Jag är nu på väg till jobbet och för första gången i mitt liv ger denna resa mig en känsla av lättnad och lycka. Ett andhål från den tortyr som sker i vårat hem. Stackars Shaun är kvar där borta, men jag måste tänka på mig själv nu. Kvinnor och barn först som det heter.
There is no looking back.
Majalina 