När man jobbar för…

När man jobbar för en enormt stor organisation så är det lätt att känna sig maktlös ibland. Känna sig låst av alla förhållningsregler och standardiserade svarsmallar.

Förra veckan besvarade jag ett mail från någon som verkligen behövde hjälp, någon som var desperat och inte kände att de hade någon annanstans att vända sig. Efter mycket rådfrågande och efter att ha uttömt alla andra möjligheter (som vi kunde erbjuda), så var jag tvungen att ge personen ett nekande besked.

Tung i hjärtat tar jag fram den färdigskrivna svarsmallen för avslag, gjorde några små ändringar och precis innan jag tryckte på skicka hindrade jag mig plötsligt. Jag tittade en extra gång över slutet av mitt mail och såg något, något som jag faktiskt hade makt över. Jag drog ett djup andetag och gjorde en sista ändring i mitt svar.

Istället för ‘Regards’ så står det nu ‘Best Regards’ längst ner på sidan. Det var det enda jag kunde göra. En liten tyst protest mot byråkratin och dess ogenomträngliga regler.

Sedan tryckte jag på ‘send’.

Annonser

Jag är så…

Herregud. Jag är så trött. Trött och eländig. Eller ja, så hemskt kanske det inte är. Pretoria är mycket mysigare än vad jag någonsin hade trott! Mycket marknader och hemlagad mat, grillkvällar och joggingturer i parken. Bra så.

Det känns inte så farligt heller måste jag säga, själv tar jag mig fram med minibussar (taxis) och går omkring på stan obehindrat. Så klart att jag inte går med mobiltelefonen i högsta hugg eller visar upp min klocka, men jag känner mig ganska så trygg i alla fall. Kanske inte det bästa att ta sig runt som jag gör, men vad gör man när man inte har råd med en bil? Då är det bara till att knata på. Och faktiskt så är det inte så stor skilnad, Pretoria är ju lika fullt av fina mäniskor som Port Elizabeth, så det ska nog gå bra det här.

Hoppas jag.

Men det är roligt det där hur folk stirrar på mig ibland – lite ”white woman valking” hysteri. Men på ett trevligt sätt! Människor kommer fram och pratar, en gammal mama’ kommer fram och frågar om jag har gått vilse..! Jag har ju blivit så van vid det där nu, men idag tänkte jag faktiskt på det när den tredje kvinnan sneglade till på mig där jag gick hem från jobbet. Att det ses som någonting konstigt att jag som vit kvinna går omkring själv på stan. Eller ja, går någonstans överhuvudtaget.

Klart att jag är försiktig, jag har till och med ett system för hur jag ”av-kittar” (egenpåhittat ord) mig själv varje dag kl.17.00 innan jag går hem från jobbet. Av åker alla ringar, min klocka och det blå passerkortet som jag alltid har om halsen. Min kontorsjacka åker ner i min ryggsäck (som blev ett substitut till min alldeles för ”fancy looking” datorväska) och istället drar jag på mig en blå skrynklig regnjacka från Mr Price (värde caR90/30kr).

Så kom inte och säg att jag inte är försiktig! Jag vet nog hur man tar hand om brottslingar serru..!

Eller ja, jag gör mitt bästa i alla fall.

Och i sann Sydafrikansk anda har min chef frågat oss om vi inte vill ta och jobba extra på lördag. För det är ju HELT FRIVILLIGT så klart!! Ingen press här inte. Nej då. Inte alls.

Inte. Alls.

Suck. Ibland saknar jag Sverige och mina rättigheter som kommer med att bo i ett land där det finns… Nej, jag är för trött för att komma på ett bra slut på den där meningen.

Måste sova nu så att jag kan vara pigg på lördag.

God natt på er!

20150409-235041.jpg

Bifogar en bild från världens bästa marknad. Bee yourself.

Det känns nu…

Det känns nu, att vi börjar närma oss verkligheten igen. Stressen pockar på, även utan WiFi och mobilteckning så viste vi att den närmade sig. Tillbaka till Sydafrika, jobba nio till fem.

Även om jag verkligen tror (och hoppas) att det här jobbet (vilket det nu blir) kommer att bli bra. Att det kommer bli spännande och intressant, jobba med något som jag brinner för. Men ändå. Måsten kommer att visa sig på ett annat sätt, rutiner kommer att ticka igång, förr eller senare.

Inte för att det är något fel med att leva så. Det är ju snarare normen, vad som är normalt. Att livnära sig och resa omkring samtidigt är väl det som är udda. Men ändå, vi har kommit över en gräns nu, med det här resandet. Det är som att vi någonstans slutade resa och började leva istället. Att det liksom slog om. Jag tror inte att man kan ”resa” särskilt länge utan att det blir så, att man formar en tillvaro och vill ha en fast punkt, på ett positivt sätt.

Jag har träffat många som är på en ”round the world trip” och har tagit ”a year off”. Jag tror inte att jag skulle kunna göra något sånt, inte på det sättet. De här mäniskorna verkar så besatta av att GÖRA saker hela tiden. Man kan se stressen i deras ögon: Här ska UPPLEVAS, man ska ORKA så mycket som möjligt och det är som att de går från sin stressiga vardag i europa för att finna någonting nytt, men istället finner de sig i en annan situation (visserligen ny), där de har andra sorters deadlines att klara av. Två veckor i Vietnam följt av ett flyg till Thailand, stanna tre veckor för att flyga vidare till Nya Zeland, snabbt följt av 5 veckor i Australien. Vem orkar med det tempot? Herregud, jag skulle vara sönderstressad efter ett par månader.

Men visst, vi började på det sättet, kastade oss in i detta RESANDE och förväntade oss att bli lyckliga och avslappnade på kuppen. Det var roligt i början, men höll inte i längden – särskilt inte när man arbetar samtidigt.

Jag insåg också att man upplever mer när man saktar in och stannar upp. Det var då jag började känna mig lyckligare och mer tillfreds. Klart att det finns toppar och dalar med det här också, det finns det med allt. Men jag skulle nog kunna leva på det här sättet länge. Känner egentligen ingen längtan efter att åka hem, om det inte vore för det här med jobb, karriär och hitta rätt – och vänner och familj så klart.

Egentligen skulle jag vilja ha allt, fast jag inser att en kringresande jurist-luffare nog skulle få rätt svårt att få jobb/kunna arbeta överhuvudtaget.

Kanske kan man hitta någon kombination? Vi får se.

Men just nu: Suit up.

20150222-114839.jpg
Kommer sakna färsk frukt. Och stranden.

last minute things.

Packar som en galning – allt ska med men inte för mycket. Det får inte vara för tungt, för stort, för litet eller något onödigt..! Ja ni hör ju, lite panikläge här helt enkelt.

Skulle väldigt gärna vilja packa ner den här sötnosen dock:

20140912-132331.jpg

Okay, måste fortsätta. Imorgon bär det av till Thailand, sen vidare mot båten..! Berättar mer när det har lugnat ner sig lite. Kram på er!

puppies and plans.

Imorgon flyttar jag ut de sista sakerna ur Gregs lägenhet och blir officiellt bostadslös. Eller ja, jag får bo hos Jacky ett par veckor medans jag packar ihop mina tillgångar (som ska magasineras hos Shauns föräldrar).

Och vet ni vad..? Vi har hittat en båt!!

Den går från Malaysia till Sri lanka med en hel del stopp på vägen. Jag. Är. Så. Pepp.

Något oroad för tropiska cykloner och diverse historier om meterhöga vågor vid stormar där uppe, men det löser sig nog. Får surra fast mig vid båten i värsta fall.

”Var är Maja?!”

”Jag vet inte, hon…Hon verkar ha surrat fast sig själv vid masten!! Men det är nog bäst att vi låter henne stanna där..! Galna kvinna…”

De jag ska åka med verkar vara lika oroade över att jag ska vara yxmördare som jag är…att dom ska vara det. Ja, ni förstår vad jag menar. Så det är ju bra! Hade dom varit människosmugglare hade dom ju inte brytt sig så mycket känns det som. Jag tar det som ett bra tecken i alla fall.

Och vet ni vad vi hittade vid sidan av vägen för några dagar sedan? Den här sötnosen:

Han var alldeles frusen, svag och väldigt smal..! Hade jag inte redan bokat en biljett till Thailand så hade jag stannat och tagit hand om minstingen. Men Jacky har adopterat honom nu, sa bättre familj hade han inte kunnat få. Okay, ska sluta kolla på valpbilder och gå och hjalpa till med middagen. Hoppas att ni har en härlig tisdagskvall där ute! Kram, m.

Madagaskar

Just nu rullar allt på i full fart; sötaste svenskarna har flugit hem, jag och Shaun flyttar ut ur Gregs lägenhet i slutet av den här månaden (vilket innebär att det bara är 14 dagar kvar tills vi inte har någonstans att bo) och vi ska ge oss ut o backpacka i Sydafrika tills vi hittar en båt som går…ja, vart som helst egentligen.

Fram till den 3e september måste vi alltså ha gjort oss av med de mesta av våra saker och fått ihop en hållbar budget samt plan för vår resa. Det känns lite läskigt att bara kasta sig ut från tryggheten utan att ha allting klart för sig, men samtidigt blir man något mer produktiv när pressen (läs: paniken) ligger på.

Tanken är att vi ska frilansa och göra översättningar för att få in pengar, samtidigt som vi reser runt och upplever nya platser i världen. Söker SCN gör jag också, ska hoppa på en journalistkurs på distans tänkte jag. Kan ju inte skada att plugga lite mer…

…Eller så kanske jag kommer att sitta där, 11 års studier senare, utan jobb, utblottad och ensam. Endast katterna håller mig sällskap i den papperslåda som jag kallar mitt hem, placerad utanför ICA-butiken i en utav Stockholms förorter. Förbipasserande kommer att titta ner på min handskrivna skylt där jag erbjuder mina juristkunskaper i utbyte mot bröd och vatten. De kommer att stanna till, skaka på huvudet och sedan fortsätta gå, övertygade om att den där stackars tanten har så kallade ”mental issues”. Självklart har hon aldrig studerat något.

Okay, sidospår.

Det jag egentligen tänkte berätta är att jag för två dagar sedan fick kontakt med en båt som seglar mot Madagaskar. Och har två platser över. Hur härligt hade inte det varit då?! Men vi hade för lite tid på oss, hade aldrig hunnit flytta ut från lägenheten och sedan åka från Port Elisabeth enda upp till Durban på två dagar..!

Dessutom hade vi behövt hoppa på en båt med en besättning som vi aldrig tidigare har träffat. Jag menar, dom hade ju kunnat vara helt galna?! Det vet man aldrig serru. Ser framför mig hur en gisslansituation utspelas där jag förtvivlat försöker få tag på Greg och säger åt honom att sälja mina icke-existerande tillgångar för att få ihop pengar.

Men förhoppningsvis kommer det fler chanser. Det måste det göra. Så tills vi hittar en annan båt så jobbar vi på, registrerar oss på seglings-sidor och uppdaterar våra couchsurfings profiler.

Så håll tummarna nu så får vi se hur det går! Allting löser sig alltid tillslut, även om jag är lite lätt nervös just nu.

Kram, m.

Travels and crazy Swedes.

Nu har jag dragit med svenskarna upp längs the Wild Coast. I en och en halv vecka har vi åkt igenom skabbiga storstäder, vackra byar, vilda marknader och orörda landskap.

Jag har blivit utsedd till The Befriender of all Things and Minister of Food Supplies. Sju mailadresser och en hel del telefonnummer senare (samt otaliga mack-förberedelser under resans gång) så måste jag säga att detta är en välförtjänt utmärkelse. Cissi å anda sidan är the Haver of All Things (har med alla små gadgets som vi kan tänkas behöva), Shaun är the Minister of Transport (kör och planerar rutten) och Kristina…Kristina är the Minister of Defence. Om ni någonsin träffar henne så kommer ni att förstå varför. Respekt.

Ja, man kan ju säga att vi roar oss själva helt enkelt.

Nu åker vi i alla fall tillbaka mot civilisationen…och internet. Det har varit rätt så skönt att slippa vara uppkopplad hela tiden. Har tagit ledigt från alla översättningsjobb och skrivuppgifter under den här resan, behövde verkligen det kände jag.

Okay, nu måste jag sluta – vi ska stanna till i East London för lunch. Kram på er! m.

20140805-112245.jpg