När man jobbar för en enormt stor organisation så är det lätt att känna sig maktlös ibland. Känna sig låst av alla förhållningsregler och standardiserade svarsmallar.

Förra veckan besvarade jag ett mail från någon som verkligen behövde hjälp, någon som var desperat och inte kände att de hade någon annanstans att vända sig. Efter mycket rådfrågande och efter att ha uttömt alla andra möjligheter (som vi kunde erbjuda), så var jag tvungen att ge personen ett nekande besked.

Tung i hjärtat tar jag fram den färdigskrivna svarsmallen för avslag, gjorde några små ändringar och precis innan jag tryckte på skicka hindrade jag mig plötsligt. Jag tittade en extra gång över slutet av mitt mail och såg något, något som jag faktiskt hade makt över. Jag drog ett djup andetag och gjorde en sista ändring i mitt svar.

Istället för ‘Regards’ så står det nu ‘Best Regards’ längst ner på sidan. Det var det enda jag kunde göra. En liten tyst protest mot byråkratin och dess ogenomträngliga regler.

Sedan tryckte jag på ‘send’.

Herregud. Jag är så trött. Trött och eländig. Eller ja, så hemskt kanske det inte är. Pretoria är mycket mysigare än vad jag någonsin hade trott! Mycket marknader och hemlagad mat, grillkvällar och joggingturer i parken. Bra så.

Det känns inte så farligt heller måste jag säga, själv tar jag mig fram med minibussar (taxis) och går omkring på stan obehindrat. Så klart att jag inte går med mobiltelefonen i högsta hugg eller visar upp min klocka, men jag känner mig ganska så trygg i alla fall. Kanske inte det bästa att ta sig runt som jag gör, men vad gör man när man inte har råd med en bil? Då är det bara till att knata på. Och faktiskt så är det inte så stor skilnad, Pretoria är ju lika fullt av fina mäniskor som Port Elizabeth, så det ska nog gå bra det här.

Hoppas jag.

Men det är roligt det där hur folk stirrar på mig ibland – lite ”white woman valking” hysteri. Men på ett trevligt sätt! Människor kommer fram och pratar, en gammal mama’ kommer fram och frågar om jag har gått vilse..! Jag har ju blivit så van vid det där nu, men idag tänkte jag faktiskt på det när den tredje kvinnan sneglade till på mig där jag gick hem från jobbet. Att det ses som någonting konstigt att jag som vit kvinna går omkring själv på stan. Eller ja, går någonstans överhuvudtaget.

Klart att jag är försiktig, jag har till och med ett system för hur jag ”av-kittar” (egenpåhittat ord) mig själv varje dag kl.17.00 innan jag går hem från jobbet. Av åker alla ringar, min klocka och det blå passerkortet som jag alltid har om halsen. Min kontorsjacka åker ner i min ryggsäck (som blev ett substitut till min alldeles för ”fancy looking” datorväska) och istället drar jag på mig en blå skrynklig regnjacka från Mr Price (värde caR90/30kr).

Så kom inte och säg att jag inte är försiktig! Jag vet nog hur man tar hand om brottslingar serru..!

Eller ja, jag gör mitt bästa i alla fall.

Och i sann Sydafrikansk anda har min chef frågat oss om vi inte vill ta och jobba extra på lördag. För det är ju HELT FRIVILLIGT så klart!! Ingen press här inte. Nej då. Inte alls.

Inte. Alls.

Suck. Ibland saknar jag Sverige och mina rättigheter som kommer med att bo i ett land där det finns… Nej, jag är för trött för att komma på ett bra slut på den där meningen.

Måste sova nu så att jag kan vara pigg på lördag.

God natt på er!

Bifogar en bild från världens bästa marknad. Bee yourself.

Det känns nu, att vi börjar närma oss verkligheten igen. Stressen pockar på, även utan WiFi och mobilteckning så viste vi att den närmade sig. Tillbaka till Sydafrika, jobba nio till fem.

Även om jag verkligen tror (och hoppas) att det här jobbet (vilket det nu blir) kommer att bli bra. Att det kommer bli spännande och intressant, jobba med något som jag brinner för. Men ändå. Måsten kommer att visa sig på ett annat sätt, rutiner kommer att ticka igång, förr eller senare.

Inte för att det är något fel med att leva så. Det är ju snarare normen, vad som är normalt. Att livnära sig och resa omkring samtidigt är väl det som är udda. Men ändå, vi har kommit över en gräns nu, med det här resandet. Det är som att vi någonstans slutade resa och började leva istället. Att det liksom slog om. Jag tror inte att man kan ”resa” särskilt länge utan att det blir så, att man formar en tillvaro och vill ha en fast punkt, på ett positivt sätt.

Jag har träffat många som är på en ”round the world trip” och har tagit ”a year off”. Jag tror inte att jag skulle kunna göra något sånt, inte på det sättet. De här mäniskorna verkar så besatta av att GÖRA saker hela tiden. Man kan se stressen i deras ögon: Här ska UPPLEVAS, man ska ORKA så mycket som möjligt och det är som att de går från sin stressiga vardag i europa för att finna någonting nytt, men istället finner de sig i en annan situation (visserligen ny), där de har andra sorters deadlines att klara av. Två veckor i Vietnam följt av ett flyg till Thailand, stanna tre veckor för att flyga vidare till Nya Zeland, snabbt följt av 5 veckor i Australien. Vem orkar med det tempot? Herregud, jag skulle vara sönderstressad efter ett par månader.

Men visst, vi började på det sättet, kastade oss in i detta RESANDE och förväntade oss att bli lyckliga och avslappnade på kuppen. Det var roligt i början, men höll inte i längden – särskilt inte när man arbetar samtidigt.

Jag insåg också att man upplever mer när man saktar in och stannar upp. Det var då jag började känna mig lyckligare och mer tillfreds. Klart att det finns toppar och dalar med det här också, det finns det med allt. Men jag skulle nog kunna leva på det här sättet länge. Känner egentligen ingen längtan efter att åka hem, om det inte vore för det här med jobb, karriär och hitta rätt – och vänner och familj så klart.

Egentligen skulle jag vilja ha allt, fast jag inser att en kringresande jurist-luffare nog skulle få rätt svårt att få jobb/kunna arbeta överhuvudtaget.

Kanske kan man hitta någon kombination? Vi får se.

Men just nu: Suit up.

Kommer sakna färsk frukt. Och stranden.

Jag känner mig oövervinnerlig.

Översätta sjukt komplicerade engelska texter? Check.

Skriva artiklar om ämnen du inte kan någonting om? Check.

Fixa någons hemsida som du inte kan komma in på pga att din IP-adress är från Sydafrika och sidan är blockad? VPN Check.

MOHAHAHA. Ha. Jag som vanligtvis är så kass på tekniken och intranätet är numera ett fullfjädrat proffs och problemlösare utan dess like! Så, om det är någon som har något problem med – ja, vad som helst egentligen – tveka inte att kontakta mig,

//Maja, the knower of all things.