Det känns nu, att vi börjar närma oss verkligheten igen. Stressen pockar på, även utan WiFi och mobilteckning så viste vi att den närmade sig. Tillbaka till Sydafrika, jobba nio till fem.
Även om jag verkligen tror (och hoppas) att det här jobbet (vilket det nu blir) kommer att bli bra. Att det kommer bli spännande och intressant, jobba med något som jag brinner för. Men ändå. Måsten kommer att visa sig på ett annat sätt, rutiner kommer att ticka igång, förr eller senare.
Inte för att det är något fel med att leva så. Det är ju snarare normen, vad som är normalt. Att livnära sig och resa omkring samtidigt är väl det som är udda. Men ändå, vi har kommit över en gräns nu, med det här resandet. Det är som att vi någonstans slutade resa och började leva istället. Att det liksom slog om. Jag tror inte att man kan ”resa” särskilt länge utan att det blir så, att man formar en tillvaro och vill ha en fast punkt, på ett positivt sätt.
Jag har träffat många som är på en ”round the world trip” och har tagit ”a year off”. Jag tror inte att jag skulle kunna göra något sånt, inte på det sättet. De här mäniskorna verkar så besatta av att GÖRA saker hela tiden. Man kan se stressen i deras ögon: Här ska UPPLEVAS, man ska ORKA så mycket som möjligt och det är som att de går från sin stressiga vardag i europa för att finna någonting nytt, men istället finner de sig i en annan situation (visserligen ny), där de har andra sorters deadlines att klara av. Två veckor i Vietnam följt av ett flyg till Thailand, stanna tre veckor för att flyga vidare till Nya Zeland, snabbt följt av 5 veckor i Australien. Vem orkar med det tempot? Herregud, jag skulle vara sönderstressad efter ett par månader.
Men visst, vi började på det sättet, kastade oss in i detta RESANDE och förväntade oss att bli lyckliga och avslappnade på kuppen. Det var roligt i början, men höll inte i längden – särskilt inte när man arbetar samtidigt.
Jag insåg också att man upplever mer när man saktar in och stannar upp. Det var då jag började känna mig lyckligare och mer tillfreds. Klart att det finns toppar och dalar med det här också, det finns det med allt. Men jag skulle nog kunna leva på det här sättet länge. Känner egentligen ingen längtan efter att åka hem, om det inte vore för det här med jobb, karriär och hitta rätt – och vänner och familj så klart.
Egentligen skulle jag vilja ha allt, fast jag inser att en kringresande jurist-luffare nog skulle få rätt svårt att få jobb/kunna arbeta överhuvudtaget.
Kanske kan man hitta någon kombination? Vi får se.
Men just nu: Suit up.
Kommer sakna färsk frukt. Och stranden.
Majalina 