Jag vet inte vad som har hänt med mig, men på senare tid har jag gått och känt… eller om vi börjar så här, för några år sedan tog jag varje tillfälle i akt till att träffa nya människor och bekanta, stanna upp på stan och prata med pamflett gubbarna/gummorna. Men på sistone har jag bara inte orkat. Så fort jag ser att en människa jag inte känner igen kommer gående mot mig stannar jag upp, tittar mig förtvivlat omkring (är det verkligen mig hon titar på?!) för att sedan raskt gå åt motsatt håll.
Samma sak med stora folksamlingar. Jag går ut för att äta lunch på gården och upptäcker att det överallt finns klungor av människor som värmer sig i vårsolen, varpå jag tvärstannar och går in igen.
Men för att ta ett mer nyligt exempel och förklara den utslagsgivande faktorn till detta inlägg, så stannade jag och en kompis upp för att säga hej till en av hennes bekanta tidigare idag. Samtalet var trevande, det var helt uppenbart att ingen av de inblandade egentligen ville stå där och prata om hur det var med den där brodern ochvilketuniversitet det var han gick på – när min vän plötsligt får ett telefonsamtal och lämnar oss ensamma. Flackande blickar, stammande meningar – så, vad var det nu du sa om din bror?
Jag står där tyst och lyssnar, det riktigt kryper i kroppen av obehag och jag känner hur sekunderna av min lunchrast/mitt liv tickar iväg och blir färre och färre. Vill bara skrika att jag SKITER i vad din bror gör för något, vi KÄNNER ju inte ens varandra!?
Så. Himla. Meningslöst. Om jag kunde räkna ihop hur många veckor av mitt liv jag har stått och hummat och nickat instämmande till någon jag inte känner/någon avlägsen bekant för att vara snäll/trevlig så skulle jag nog lätt kunna få ihop till en två veckors semester.
Men det är slut med det här nu – hör ni det?! No more mr nice…girl.
//Enstörnings maja.
Majalina 