Eftersom jag på det stora hela har ett ganska stort behov av att vara runt människor, kan det också vara väldigt skönt att få vara ensam ibland. På senare tid har jag varit runt folk hela tiden och jag tror att det är därför jag har varit så less..
MEN! Så igår hände det.
Jag kom hem. Och det var ingen där. Jag trode nästan inte att det är sant, det måste vara någonting fel. Jag tar ett varv runt lägenheten för att vara säker. Ropar ett försiktigt, hallå? En gång till, hörge nu, Hallå?!
Jag slänger mina saker på sängen och rusar ut till kylskåpet, vad har vi här då? Lite gammalt segt bröd med sylt kanse? Fil till middag? Hell yes! Och så den obligatoriska mjölken så klart, eller nej, kaffe! Tyst skrattar jag för mig själv. Allt känns så förbjudet.
Jag tar ett varv runt lägenheten, gläntar på dörren till min lägenhetkompis rum för att vara helt säker på att hon inte är hemma. Strosar runt i vardagsrummet och njuter av tystnaden. Skrattar lite till. Går sedan tillbaka till köket för att bre de rostade mackorna. Häller upp kaffet och går in till sovrummet där jag drar fram en stol, sätter mig på sängen och ställer ner maten på sängbordet. Sen tar jag fram den sista komponenten för att skapa en perfekt kväll, ställer upp den på stolen, och sätter på en film.
Filmen tar snart slut och efter ytterligare några timmar börjar det inte finnas något mer som intresserar mig. Jag börjar pilla på naglarna, titta under sängen efter den där bollen som Jazza brukade leka med… Och så känner jag det där suget. Jag vill ha sällskap.
Kanske är jag rätt social av mig, trots allt.
Majalina 