Jag är nästan färdig med min uppsats och snart väntar det nya livet. Leta efter jobb, hitta en egen lägenhet och antagligen börja pendla igen. Jag har alltid varit så driven. Jag ÄR väldigt driven. Saker måste alltid följa en plan, se bra och ambitiöst ut. För jag vet var jag vill. Vet vad jag vill göra med mitt liv.
Karriärmässigt alltså.
Med övriga livet…är det lite mer osäkert.
Efter olyckan så har jag (om möjligt) haft ännu mer existentiella funderingar kring hur vi lever våra liv. Jag ifrågasätter mitt eget mer och mer och vad det är jag kämpar så hårt för att uppnå. Att få ett bra jobb. Ett jobb där jag kan förändra något. Göra skillnad. Även om det bara är för några få personer, en liten förändring på något sätt och på något plan, så vill jag verkligen försöka göra världen lite bättre.
Men vad händer om jag inte har samma tur nästa gång jag skadar mig, om jag blir förlamad eller till och med…dör? Jag VET att jag alltid skulle ångra mig. Ångra att jag inte tog fler chanser och reste mer. Att jag inte gjorde det jag ville här i livet och istället oroade mig för vad jag BORDE göra.
Okay, om jag DÖR så är det väl svårt att ångra någonting överhuvudtaget. Och eftersom jag inte tror på Gud så är det även omöjligt för mig att säga vad som händer efter döden. Antagligen ingenting. Kan dra min teori om stjärnstoft någon annan gång.
But you get my point.
Därför har jag beslutat mig för att hoppa allt det där. Försöka komma bort från stress, förväntningar och mitt ”duktighetssyndrom”. Jag ska ge mig ut och resa. Så fort jag har tagit ut min examen ska jag ge mig ut i världen, med minimala inkomster och besparingar tänker jag slänga mig ut och uppleva vad livet egentligen handlar om. Ett tag i alla fall. Under 208 dagar närmare bestämt.
Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå till och om jag gör det störta misstaget i mitt liv. Alla har alltid sagt till mig att så fort du är klar med din utbildning måste du ut och arbeta. Göra hundjobb ett par år tills du har arbetat dig upp och hittat ett fast jobb. Tills du får tillräckligt med ansvar och pengar. Sedan kan du slappna av, då du är etablerad på arbetsmarknaden och vet att du har ett jobb som du kan falla tillbaka på.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag faktiskt rätt så orolig. Vad händer om ingen vill ha mig efteråt? Om jag faktiskt försitter min chans att ta mig ut i arbetslivet och åstadkomma allt det där som jag har kämpat så hårt för att uppnå?
Men motargumentet väger tyngre för mig, i alla fall just nu. Det kanske låter annorlunda när jag kommer hem till Sverige om ett år och finner mig själv utan jobb eller inkomst. Men nu, när jag sitter här med ett trasigt ben och varken kan gå eller träna ordentligt, när varje vardaglig syssla kräver enormt mycket planering och tålamod, så önskar jag mig bara bort. Önskar att jag kunde få vara fri, ge mig ut och resa och leva mitt liv som jag vill.
Så det är precis det jag tänker göra.
Hoppas att ni vill följa med.