pain is just weekness leaving the body.

Jag sitter i ett nedsläckt rum med fördragna gardiner. Kan höra fåglarna kvittra där ute, men det känns som att ljudet kommer från en annan värld. Några solstrålar letar sig in genom fönstret och träffar min kritvita hud. Jag rycker till, stapplar upp från datorn och rätar på ryggen samtidigt som jag med all kraft drar för persiennerna. Mörker. Orkar inte med solen längre.

Jag är en skugga av mitt forna jag. Har förvandlats till en åldrande gammal dam med nackspärr som bara sover 6 timmar per natt. Går upp mitt i natten och kissar varannan timme för att jag dricker för mycket kaffe. Är konstant skakig av samma anledning. Har även börjat halta igen, säkert på grund av att jag sitter och skriver i sängen hela dagarna.

Jag var nyss på väg till köket för att göra i ordning en till kopp snabbkaffe, när jag träffar på några av Gregs vänner i hallen. De tystnar när jag går förbi. Jag ser hur de stirrar till. Ser oroliga ut. De undrar säkert varför det bor en hemlös gammal tant i Gregs kök.

Men jag orkar inte ens bli arg. Jag förstår. Och förlåter. Det är kanske inte så konstigt att de reagerar som de gör. Här går jag omkring insvept i en filt, smutsigt hår och uppspärrade röda ögon. Klamrande vid min kaffekopp som om den gällde livet självt, samtidigt som jag haltande och med huvudet lätt på sned går förbi dom utan att säga ett ord.

Ni tror kanske att jag skämtar nu? Men nej. Tyvärr inte.

T minus 4 dagar.

//En skugga.