När jag vaknade upp imorse kände jag mig glad. Nyfiken på livet och med ett leende på läpparna gick jag upp ur sängen för att göra i ordning dagens första kaffe. Men de senaste dagarna har varit svåra, jag har känt mig nere och tom. Ingen energi, ingen ork, inget driv. Så jag satte mig ner och funderade på varför. PMS? Absolut. Inga rutiner? Javisst. Träning? Inte särskillt mycket. Saker att göra? Massor.
Jag är i ett vakum. Väntar på att min uppsats ska rättas så att jag kan få ut min utbildning, så att jag kan söka jobb. Eller vänta lite nu, det där var inte helt sant. Jag har ju faktiskt inte tänkt att söka något jobb överhuvudtaget. Inte just nu i alla fall. Det är som att jag har två röster i mitt huvud som desperat försöker göra sig hörda. Två viljor som motsäger varandra till den punkt att det inte längre går att lyssna. Den ena vill vara duktig, söka ett riktigt jobb nu nu nu! Den andra vill ta vara på livet, ge sig ut i världen och se sig om – vilket alltid är lättare innan man fastnar i de rutiner ett jobb innebär. Så mitt i alla valmöjligheter, alla alternativ, så fastnar jag. Jag sitter still. Sjunker nedåt istället för att försöka ta mig uppåt eller frammåt. Men varför?
Svaret på den frågan är enkel. Jag måste ta tag i de viktiga beslut och uppgifter jag skjuter framför mig. Varje gång jag stöter på ett vägskäl i livet är det som att jag stannar upp, väntar och försöker till varje pris undvika att ta det avgörande steget som beslutar min framtid. Gör man detta tillräckligt länge så avgörs tillslut valet åt dig. Valmöjligheterna försvinner, deadlines rinner ut och framtiden blir en nutid som fortsätter utan dig.
Denna ständiga flykt gör mig utmattad.
Men vad är själva orsaken till detta beteende? Är det rädslan att misslyckas? Inte riktigt. Snarare att jag skulle misslyckas för att jag är otillräcklig. Det är det som håller mig tillbaka. Hemskt att erkänna, men djupt inom mig så vet jag att jag förstör för mig själv. För om jag inte försöker så är det inte riktigt mitt fel om jag misslyckas. Då var det inte mig det var fel på. Inte mitt nederlag.
Och att inte försöka, mina vänner, är mycket lättare att hantera än att misslyckas för att man är otillräcklig.
Så det är nog inte så konstigt trots allt, att jag beter mig som jag gör vid livets alla vägskäl. Men en sak är säker. Allt blir lättare…när PMS:en avtar.
Så hello world, lets forget yesterday and make the best of today.
Majalina 