Gunilla.

Jag hade en lärare på gymnasiet, Gunilla hette hon. Som student var jag aldrig särskilt duktig, struntade i läxor och var helt ointresserad av kemi och mattematik. Men svenskan, den gillade jag. Kände att jag kanske inte var helt dålig på vissa saker ändå.

Gunilla var så snäll, hon stöttade mig, sa att jag skulle fortsätta skriva. Att jag skulle skriva varje dag så att jag kanske kunde göra något med allt det där skrivandet tillslut.

Jag kommer särskilt ihåg ett samtal vi hade. Vi gick i mörkret på en grusväg någonstans, antagligen på väg till busshållplatsen. Jag berättade att jag nog aldrig ville ha barn. Att det inte intresserade mig. Hon skrattade, men på ett vänligt sätt, och sa att jag skulle ringa henne när jag precis hade fött mitt första barn. Att jag skulle tänka på henne då. Så log hon, klappade mig på armen och så gick vi vidare i höstmörkret.

Jag har ofta tänkt på det samtalet. Hur hon kunde ha varit så säker på sin sak. Och jag sa till mig själv att om jag någon gång föder det där barnet, då ska jag ringa henne. Ringa och säga att hon hade rätt. Och jag kunde se hennes leende framför mig där på andra sidan luren, hur glad hon hade blivit för min skull.

Men så för två år sedan så åkte jag tillbaka till mitt gamla gymnasium. Behövde väl ett intyg tror jag. Hade tänkt att jag skulle hälsa på Gunilla när jag ändå var där. Frågade några av hennes kollegor som besvärat tittade ner i marken, skrapade med foten mot asfalten och sa att hon tyvärr inte var där. Att hon hade dött.

En hjärntumör. Flera år tidigare hade det hänt, men jag visste inte. Ingen hade sagt något till mig och vi hade inte hållit kontakten, man gör ju sällan det.

Men jag tänker ofta på henne. Även om jag kanske inte kommer att få några barn så kommer jag alltid att komma ihåg hur fin hon var mot mig.

Livet, så himla ömtåligt det är ändå.