Jag har så svårt att anpassa mig till att inte träffa folk. Känner mig trögtänkt och nere. Har även upptäckt att jag numer blir konstig i sociala möten; ler tvångsmässigt hela tiden och vill bara gosa fast jag står två meter bort och stirrar på folk med desperat blick. *GE MIG NÄRHET*
Reagerar dessutom starkt när jag ser på film att folk kramas? Herregud, sånt håller man väl inte på med!? *Kommer sedan ihåg att det inte finns corona i filmen och återgår snabbt till chipspåsen*
Tycker också att det är så ORÄTTVIST att vi har en så liten familj. Har därför valt ut ca.8 vänner som jag får träffa av den enkla anledningen att jag SER dem som min familj. För vi som inte har så stora familjer – varför ska vi bara få umgås med varandra? Har typ EN person att hänga med i så fall? Inte rimligt.
Hade därför haft en (relativt) säker coronafika med vänner förra helgen, vänligen se de åtagna skyddsmetoderna på bilderna nedan.
Har även försökt motverka tristessen genom att träffa folk utomhus, bland annat genom att starta en beachvolleyboll grupp med vänner. Så. Roligt.
Ett annat sätt jag har aktiverat mig själv på är att söka upp grupper på fb, kanske gamla nyheter för vissa – men ”nytt” för mig! Har alltid föredragit att träffas IRL (i verkligheten), men nu när det inte går på samma sätt har det verkligen blivit ett uppsving för diverse fb grupper med olika särintressen. Själv har jag startat upp en skrivgrupp där vi ska stötta varandra i olika projekt. SPÄNNANDE. För mig.
Annars då?
Jo visst, senast träffade jag en ny vän när jag var ute och promenerade i Stabby.
Man får tänka nytt nu helt enkelt. Han heter Steve (fortsättning följer).
Hoppas att det är bra med er där ute i sommarvärmen! (Eller regnet, sommarregnet).
Majalina 