the sauna

Jag har alltid haft svårt för att basta. Antagligen på grund av att mina första minnen av detta är fruktansvärda. Trött och hungrig har jag satt mig där för att gå ner ett par kilo till  -58 klassen i Taekwon-Do. Sedan fick man uthärda bilresan till tävlingen: trött, hungrig och dessutom törstig – tills man fick väga in.

Så man kan väl säga att jag inte har förknippat bastun med avslappning precis, men de senaste månaderna har jag börjat förstå varför folk uppskattar det så mycket. Efter ett hårt spinningpass är det ganska skönt att få mjuka upp lederna och sitta där i några minuter – för att sedan ställa sig i en sval dusch..!

Jag är annars rätt så ovan vid att ducha på gymet, föredrar att åka hem först – så kan man gå omkring i morgonrock resten av kvällen. Detta har väl gjort att jag inte är särskilt van vid…hur ska jag säga det här…folk. Utan kläder. Dessutom tränar jag oftast ganska sent så det brukar det rätt så tomt i omklädningsrummet och jag har alltid haft min stund i bastun för mig själv. Tills igår.

När jag steg in i bastun fick jag en shock. Tre kvinnor i övre medelåldern satt där inne och handdukarna låg slängda över golvet. Jag tvärstannade i dörren. Tänker att jag kan ju inte vända och gå där ifrån, hur skulle det se ut? Så jag håller min stora handduk hårt runt bröstet och går in. Försiktigt sätter jag mig ner och ser samtidigt till att jag skyler mig från deras blickar. Inte för att dom överhuvudtaget lägger märke till mig. En kvinna ligger ner och nästan som i trans ojjar hon över hur varmt det är. En annan borstar håret. Avslappnat sitter dom där och njuter av värmen. Jag känner mig dum. Ingen skulle bry sig om jag gjorde likadant.

Jag satt där några minuter, tillräckligt länge för att inte väcka några misstankar, sedan skyndade jag mig ut ur bastun. Med handduken uppdragen till hakan.

Det kändes lite som en kulturkrock. Jag pratade med Emelie om det här när jag kom hem, och det är tydligen så man gör i bastun. Det är så man gör helt enkelt. Och visst, det är härligt att se folk vara så bekväma med sig själva. I bastun. Inför totala främlingar. Herregud.

Som sagt, beundransvärt – men kanske inte riktigt min grej. Det ska nog till ganska mycket för att jag ska kunna ”ta seden dit jag kommer” som Emelie sa. Men nästa gång är jag beredd iaf. Eller så ser jag till att undvika bastun när det är mycket folk på gymet.

Vi får se helt enkelt.