idiots

Det har blivit mörkt ute och jag står i kön till en nation. Sommarnatten är varm och runtomkring mig står glada studenter med en öl i handen och väntar på att bli insläppta till klubben.

Så släpps vi tillslut in, musiken strömmar emot oss och mina tjejkompisar kastar sig ut i trängelsen på dansgolvet. Överallt ranglar fulla människor omkring, glada, upprymda…och bedövade.

Det är ungeär här som jag börjar känna tvivel för människan som släkte.

Det är som att titta på 100-tals parningsdanser, någon form av klumpig uppvaktning med ett enda syfte. Allt känns så primalt. Apatiskt. Efter några minuter avtar känslan av att vi alla är idioter, och jag börjar dansa. Den delen kan vara rätt så rolig, det är allt runt om kring som är så…

När man står där och plötsligt inser att man har tappat bort sina vänner tex. I den sekunden blir man fritt villebråd och måste snabbast möjligast ta sig till närmaste utgång, om man inte vill bli uppvaktad av en flock dreggliga vildar vill säga.

Och med det menar jag inte att jag skulle vara speciell på något sätt, i tängseln på en svettig klubb är alla av det motsatta könet något åtråvärt.

Jag blir bara så less. Jag ser inte meningen med det helt enkelt. Vad är meningen?! Suck. Antar att man själv måste dricka en hel del för att vara med på det roliga. Det är bara så tragiskt att detta sker varje gång. Varje gång jag blir medtvingad ut så förlorar jag lite mer respekt för mänskligheten. Folk tar sig rättigheter och tränger sig på. Nej, det är inget för mig.

Det är inte förrens vi kommer ut igen, iväg från musiken, trängseln och de tomma blickarna – som jag börjar må bra igen. Känna mig lite mer hoppfull..!

Kvällen blir plötsligt bättre och jag behöver inte längre oroa mig för borttappade vänner eller fulla idioter. Sommarnatten är fortfarande varm, stämningen på topp och i ett svep har jag glömt hur illa jag tyckte det var. I ett svagt ögonblick går jag även med på att gå ut igen nästa helg.

För visst var det väl rätt så trevligt i alla fall?