”when life gives you lemons, grab tequila and salt.”

Jaha. Så sitter man här, i Sydafrika med ett trasigt ben. Vad skulle det vara bra för egentligen.

Lyckades skada mig en vecka innan min första BJJ tävling. Precis när det har blivit riktigt varmt här nere och allt jag ville göra var att bada i havet. (Jag kanske, eventuellt, MÖJLIGTVIS är lite deppad över detta. Men bara lite).

Alla andra problem jag har haft känns så obetydliga, vad är väl lite stress över en Magisteruppsats mot att inte kunna gå? Att bara ta tag i att ringa det där samtalet jag hade sån ångest för, vad spelade det egentligen för roll? Varför passade jag inte på medans jag kunde..?

Alltså, jag kommer ju inte att dö av det här (även om det låter så) och jag siktar ju på att bli helt återställd (förhoppningsvis).

Men för någon som mig, som alltid försöker vara positiv, var det plötsligt väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna när:

Läkare: This is very serious.

Jag: Okay..! But maybe it was good that this hapened, I mean I have always had problems with this knee, so now there is a chanse to fix it!

Tittar upp mot läkaren i ett tappert försök att behålla lugnet och ler uppmuntrande mot honom. Kanske kan det komma något bra ur allt det här?

Läkaren: No. There is nothing good about this.

Jag sänker huvudet mot bröstet och blinkar tyst bort tårarna. Fan, jag vill ju inte gråta nu. Försöker rycka upp mig och frågar igen:

But…It can be fixed, right?

Läkare: Yes, but this will always be your weak knee.

Vid det här laget går det inte längre och tårarna rinner ner för mina kinder. Kryckorna jag håller i handen blir alldeles blöta och jag försöker ta mig samman för att kunna gå ut i väntrummet igen.

Så. Han krossade mitt hopp kan man väl säga. Så borde det väl ändå inte vara? Borde man inte försöka vara lite stöttande som läkare, säga att visst, det är allvarligt och det knät kommer att vara svagare än det andra – men kämpa på!

Säga någonting.

Något för att stoppa mig från att falla ner i en svart tunnel av sorg.

Jag älskar min träning. Älskar att vara aktiv. Kan jag inte vara det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Tack vare fina vänner har jag börjat ta mig samman igen. Han visste nog inte riktigt vad han gjorde där i läkarummet när han dödade mitt hopp. Han såg nog bara en tjej som helst av allt vill börja träna imorgon igen och försökte att få henne att inse allvaret så att hon skulle ta det lugnt. Jag hoppas det i alla fall.

Det är alltså mitt inre ledband (MLC) samt det bakre korsbandet (PLC) som helt har slitits av. Två kraftiga smällar och en extrem smärta senare kändes det som att knät hängde på en lös tråd. Har aldrig upplevt en sådan smärta tidigare och jag är bara glad att knät hoppade i led igen.

Och mötet med den Sydafrikanska sjukvården. Herregud vilken tur att jag har en bra sjukförsäkring säger jag bara. HERREGUD. Hade annars åkt härifrån med ett ben mindre än när jag kom hit. Eller med diverse obotliga sjukdomar.

Så nu återstår de stora besluten, försäkringsbolag som vill flyga hem mig till Sverige och motstridiga läkaruppgifter.

Är det något som jag har lärt mig i det här livet så är det att man måste ta reda på allt i en sådan här situation. Veta exakt vilka metoder som finns för att laga korsband och ledband, samt försöka ha koll på de olika för och nackdelar som finns med respektive metod. Kunskap är makt som jag brukar säga.

(Obs – det KAN vara så att jag är lite av ett kontrollfreak, kaaaanske, kanske).

So, best regards,

//Maja Sköld, Swedish Expert in Orthopedic Surgery and Athlete Injuries to the knee.

Annonser

En reaktion till “”when life gives you lemons, grab tequila and salt.”

  1. Men så rätt du har Maja. Du når dina mål det har du visat många gånger.
    Här kan det ju kanske vara rätt att ta omvägen via Uppsala och jobba färdigt med din
    uppsats och ta ut din examen efter specialistoperation och mellan rehab-passen.

    Vad du än väljer så har du vårt fulla stöd!

    Livet är skört ibland och benen också.
    En bekant till oss stod och pratade med en vän. Hon skulle flytta foten
    ett par decimeter och bröt fotleden :/

    Se framåt som vanligt :). Livet är ganska bra iaf…

    Kramar i massor till dig kära Maja (och till Shaun)
    Anita & Benny.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s