Jag var så himla stressad igår, hade väldigt svårt att skaka av mig pressen att skriva när jag kom hem. Så jag bestämde mig för att storstäda. (läs: prokrastinera).
I alla fall så tänkte jag springa ut med soporna, så jag drog på mig ett par skor och struntade i jackan – tänkte att jag ska ju bara springa ut lite snabbt.
Går ut, inser att det är lite för kallt för att vara ute så här lättklädd, när jag plötsligt ser någonting röra sig i buskarna. Jag stannar upp. Tittar förvånat på den lilla vita pricken som allvarligt sitter och stirrar på mig. Det var en katt. Han såg så rädd och övergiven ut där han satt i mörkret och iaktog mog. Så jag satte mig ner och ropade på honom. Några sekunders tvekande tystnad följde.
Sedan hör jag ett: Miaaaaaaooooo!!! Samtidigt som katten lyckligt springer fram till mig och kastar sig upp i mitt knä.
I säkert fem minuter satt jag där, klappandes på den fina katten som kurrade så gott i min famn. Detta fortsatte fram tills en granne kom och skulle slänga soporna, hon måste ju ha trott att jag var lite knäpp där jag satt ute i kylan – utan jacka eller strumpbyxor, i tjol, med en katt i knät.
Så fort han såg den andra damen spärrade han förfärat upp ögonen och försvann in i mörkret.
Men dom fem minuterna i kylan med en lycklig katt, gjorde att jag glömde min stress över uppsatsen. Han gjorde mig helt enkelt lugn och…lycklig.
Majalina 