premenstrual syndrome.

Herregud. The pms has arrived säger jag bara. Hemskt hur arg man kan bli. Och ledsen.

Igår var en uppgiven dag. Först förstod jag ingenting, tänkte att jag nog bara hade lite för mycket att göra. Var för stressad. När jag kom till gymet på morgonen var en dagisgrupp i omklädningsrummet. Barn frågar så mycket och är ofta väldigt ärliga i sin nyfikenhet:

”Vad är det där?” sa dom och pekade på min robocop annordning.

”Varför kan du inte gå ordentligt?” sa en liten blond tjej på 5 år.

”Men om du har hål i sockorna, varför slänger du inte dom då?” Sa en liten kille med snoret hängande ur näsan.

Den sista frågan hade jag inget bra svar på fakriskt.

Deras nyfikna blickar gjorde mig ingenting, dom var väldigt söta faktiskt. Trots min ovilja till att skaffa egna har jag alltid gillat barn. Pratar hellre med småungar än med vuxna ibland. Det finns ingen falskhet där, inget prata om vädret. Jag uppskattar det.

Deras förskolefröken däremot:

”Men gud, vad har hänt med ditt ben?!” ”Jaha, okay..! Men jag har en vän som har gjort samma operation som dig och hon har inte alls så mycket ärr. Det ser ju jättehemskt ut!”

Ni vet hur jag sa att Svenskar inte är lika påträngande med sin medkänsla eller på samma sätt uppmärksammar/är nyfikna när någon är skadad? Jag hade fel. Eller så var den här kvinnan bara lyckligt ovetande om hur det hon säger kan såra andra.

Efter att hon hade gått ut med barnen, som alla vinkade hejdå och var allmänt söta, så satt jag kvar. I 10 minuter satt jag där, febrilt letandes efter ”ärr efter PCL operation” på min smartphone. Tänkar som: tänk om jag gjorde fel val, tänk om det inte hade behövts, tänk om de gör en helt annan sorts operation i Sverige, en som är bättre..! Jag kände mig så ledsen.

Mitt i det frantiska letandet stoppade jag mig själv. Insåg att jag har gjort detta tusen gånger förut och att jag aldrig har hittat några bra svar på mina frågor. Inser också hur dum jag är som sitter och gråter för något som jag inte kan ändra, för något en okännslig lärare påstår. Man kan ju faktikst inte göra om sina val. Det enda man kan göra är att försöka förändra det som ligger frammåt i tiden.

Efter det kände jag mig bättre och gjorde mina sjukgymnastövningar tillslut. Gick hem tidigt från biblioteket och kände mig bara allmänt less och hängig. Satte mig i soffan och grät så fort jag kom innanför dörrarna.

Sakta kommer jag att tänka på det här med pms. Jag har inte riktigt hållit koll på sistonde på grund av allt skrivande, dagarna går liksom in i varandra just nu. Och det var väldigt längesedan jag kände så här, just på grund av att jag har haft så bra koll, så jag kände inte igen den totala hopplösheten längre.

Snabbt får jag fram min kalender, ha! Triumf. Springer in i sovrummet för att leta fram mina pms-piller, kastar ut alla böcker ur ryggsäcken, sliter täcket av sängen – var ÄR dom?! Börjar få lite smått panik när jag tillslut ser asken och slänger mig över tabletterna.

Men jag inser snabbt att jag har ett problem. Det finns bara fyra stycken kvar. Och för er som inte har pms, samt för er män, så kan jag tala om att dessa piller skall intagas under två veckor innan lingonveckan (som vi så fint kan kalla det för att inte göra någon obekväm) för att motverka pms-besvär. Jag behöver alltså MINST 14 stycken per månad.

Ringer i panik till min nya vårdcentral som säger att de inte kan hjälpa mig eftersom de inte kan skriva ut ett recept till någon de aldrig träffat. Får sedan en tid tre veckor senare.

Efter att hon har lagt på börjar jag så klart nästan gråta, men tar mig i kragen och ringer upp min gamla vårdcentral. Förklarar situationen, och medans jag förbereder mig för en nej så hör jag:

”Men absolut! Du ska ju inte bli lidande för att du har flyttat och behövt byta vårdcentral. Jag fixar det, vet själv hur det är!”

Systerskap. Har aldrig riktigt känt av det, men nu förstår jag vad som menas. Tack underbara kvinna för att du räddade de här veckorna. Tusen tack.

Idag är det i alla fall bättre, men tabletterna har inte hunnit verka ännu och ledsamheten jag kände igår har övergått till irritation och irationellt hat.

Sitter just nu på tåget och mannen framför mig klickar med sin penna, om och om igen.

Har sekundsnabba fantasier gällande hur en viss penna kastas ut genom ett tågfönster av en haltande tjej, samtidigt som denna anonyma kvinna slår vederbörande man med en krycka. Hårt. I ansiktet.

Men ni kan vara lugna. Det går snart över. Så snart mina tabletter har börjat verka igen vill säga.

Med vänliga hälsningar,

//Maja – The Druggy.

Ps. Jag förstår inte varför det är så tyst kring pms, verkar vara skamligt att prata om det på något sätt. Käns fruktansvärt att så många lider av det när man kan få hjälp.

Så om någon har liknande problem – gå till husläkaren och säg att du vill ha hjälp.

It’s worth it. Ds.