a gigantic chicken.

Just nu har jag en enorm kyckling i kylen. Den är stor och blöt och jag har ingen aning om hur man tillagar en hel kyckling. Måste jag skära upp den? Ska den kokas först? Jag tittar på den med avsky i blicken, den är alldeles mjuk och slemmig. Skinnet är knottrigt där fjädrarna har suttit och jag frågar mig själv varför jag fortfarande äter kött. Varför jag bidrar till att döda djur. Eller ja, det kanske inte är så mycket själva dödandet som jag förfasas över, men allt det lidande som ofta följer med djuruppfödning. Bilden av lyckliga söta höns som sprätter på en åker utanför ladugården är oftast ett minne blott.

När jag stod där i köket så kom jag att tänka på när jag var uppe i Norrland med familjen för en massa år sedan. Vi bodde i en husvagn på en liten ö i skärgården och det var fullt med mygg, så där som det ofta är under de norrländska somrarna. Jag var ganska liten, runt 8 år tror jag. Mina äldre kusiner var i full färd med att hitta på en ny lek: Flest döda myggor vinner.

Jag satte mig snabbt in i den nya leken, viljan att imponera på mina kusiner var stor. Jag måste vinna! Såg en mygga sitta på fönsterblecket och…slog till. Blodet stänkte över hela mitt ansikte och fönstret fylldes med röda små droppar. Jag såg ner på min högra hand som också den vittnade om förödelsen. I chock satte jag mig ner och stirrade ut genom fönstret.

Där utanför fortsatte livet som om inget hade hänt, men jag hade precis dödat någon. Någon som kanske skulle ha levt länge till, någon som kanske hade känslor och var fylld av samma blod som mig.

Det slog mig inte förrens mycket senare att det nog faktiskt VAR mitt blod, eftersom myggan säkerligen hade smakat på både mig och mina kusiner.

Men ändå. Det där ögonblicket formade mig. Har lärt mig att visa hänsyn mot andra varelser, även de allra minsta.

Faktum kvarstår: Jag äter kött.

Men jag försöker åtminstone. Beställer kyckling och ägg från en farm bara några kilometer härifrån, där djuren i alla fall ser ut att ha det så idylliskt som på bilderna bakpå mjölkpaketen.

Fast ändå så står jag här. Tittar på den ekologiska kycklingen. Och önskar att jag inte behövde ta itu med den här verkligheten. Inte behövde se vad det är jag äter. För det är ju så mycket lättare att ignorera när man får hem köttet uppskuret i små filébitar på ett stort svart plast fat.

Om inte annat så kommer bristen på tid göra att jag från och med nu kommer äta mindre kött. Hur skulle jag ha tid att stycka en hel kyckling varje dag?! Skulle jag dessutom vara tvungen att avliva den, slita av fjädrar och kapa av huvud och fötter..? Då skulle jag nog inte äta kött överhuvudtaget.

Men det är det här som ÄR verkligheten. Den är därifrån våra fint upplagda filéer kommer. Och jag tror att vår köttkonsumtion skulle minska drastiskt om man själv var tvungen att hantera allt detta. Eller i alla fall var tvungen att se det. Tänk om bönderna plötsligt skulle vara skyldiga att lägga ut bilder på hur det faktiskt såg ut i hönshusen? Sätta upp riktiga bilder på mjölkpaketen? Lägga ut live streaming av hur korna och de frigående kycklingarna faktiskt har det?

Glappet mellan produktion och konsumtion är helt enkelt för stort.

Så…

Sensmoralen av den här historien?

Ät mindre kött.
Köp ekologiskt.
Sluta porträttera en ladugårdsidyll med lyckliga kycklingar och kor på åkern när det väldigt sällan ser ut så. Ändra på djurhållningen istället.

Och sist men inte minst: Vad sjutton ska jag göra med den här enorma kycklingen?!