Klockan är 00.20, det är mötkt ute och jag ska upp tidigt imorgon..! Men jag kan inte sova. Känner en inre oro, en rastlöshet som är svår att ta på. Ligger vaken och stirrar upp i taket. Är jag lycklig? Lever jag det liv jag vill leva?
Det var lättare förr, allt var så bekymmerslöst. Kändes rent och okomplicerat. Ju äldre man blir desto svårare verkar det vara att upprätthålla någon sorts inre balans. Eller så är det bara så att minnen är lättare att försköna än nuet.
Jag borde inte överanalysera mitt liv på det här sättet. Jag är frisk, jag kan träna någorlunda normalt med mitt knä igen och jag har människor omkring mig som vill mig väl.
Jag vet inte. Har en känsla av att det är hedelig gammal stress som får mig att känna såhär. Och all elektronik. Kommer ihåg hur jag tyckte det var så tragiskt det här med alla människor i tunnelbanan som ignorerade varandra. Som hellre ville vara i en låtsasvärld istället för att ta del av det som händer i nuet. Sedan blev jag likadan. Det tog mig bara ett par månader så hade jag också en iphone, lyssnade på nyheterna, kollade facebook och läste bloggar varje morgon på väg till jobbet.
Men nu har det gått för långt. Varje kväll innan jag somnar tittar jag in på de sociala forum jag är med i, dubbelkollar om jag inte har fått något nytt intressant mail eller läser om någons liv tills jag är för trött för att hålla mig vaken. Inte för att jag egentligen känner mig särskilt stressad och vill koppla av, utan för att jag vill vara uppdaterad.
Jag tror att det är dags för mig att ändra mina vanor, lägga bort telefonen och ha fasta tider då jag sitter och jobbar framför datorn. Leva i nuet igen. Här och nu, i min varma säng, brevid min fina pojkvän som skulle göra allt för mig. Som gör allt för mig. Dags att börja omprioritera helt enkelt.
God natt,
//Lägger ifrån sig datorn och försöker slappna av.
Majalina 