Jag sitter på ett café och äter frukost. Brevid mig sitter en tjej och spelar ukulele. Hon har suttit och spelat olika låtar i nästan 45 minuter nu. Trevligt, kanske ni tänker. Mysigt, till och med!
Bara det att hennes ukulele är ostämd. Väldigt ostämd. Radion står på i bakrunden och två killar sitter på andra sidan rummet och försöker spela gitarr samtidigt. De spelar en helt annan sång än den hon försöker framföra. Hon sjunger dessutom falskt.
Det här är bara för mycket. Jag klarar det inte. Jag vill att hon dör. En långsam, plågsam död där hon inser att man inte kan förstöra människors morgonkaffe på det här sättet. Där hon ångrar sig, inser galenskapen i det hon gör och förtvivlat ber till högre makter om förlåtelse.
Jag skulle göra det själv, bara det att jag känner mig något oroad över att spendera resten av mitt liv i ett Vietnamesiskt fängelse.
Så. Jag kanske ska gå härifrån nu Innan jag gör något jag ångrar. Eller så kanske jag ska börja ta mina pms-piller.
Vi får se.
Majalina 