I början avskydde jag kaffet i Thailand. För starkt och för beskt, för lite mjölk och för mycket socker. Man kan ju säga att jag tyckte det var rätt så…äckligt, helt enkelt.
De få gånger jag kunde kosta på mig ”riktigt” (eller snarare västerländskt) kaffe på något snofsigt cafe, njöt jag med hela själen. Jag förbannade landet för dess ofullkomlighet med en av de viktigaste sakerna i mitt liv.
Men nu.
Nu har något hänt. Den mörka drycken med den starka sötman. Den tjocka konsistensen som gör att man mer äter än dricker kaffet..! Jag är fast. Jag fullkomligt älskar Thailändskt kaffe. Det har gått så långt att jag vill gå och lägga mig tidigt på kvällen, bara för att jag inte ska behöva vänta så länge tills jag vaknar upp och kan köpa dagens första kopp.
Damerna som kokar denna underbara bryggd är ”the keepers of life”. Utan dessa människor hade min dag inte startat, och Gud Vare Nådig om jag inte kan hitta en av dessa gamla damer innan frukost. En gång hände detta onämnbara och hela dagen slutade i total katastrof.
Efter lokaliseringen av ovan nämnda dam börjar jag rastlöst vanka av och an utanför hennes lilla ”affär” som provisoriskt har ställts upp vid sidan av vägen. Nervöst överser jag hur hon häller i oidentifierbara beståndsdelar i en kanna och rör runt.
Sen. Den doften, den smaken..! Det är inget annat än ren och skär lycka.
…Yes, I know I have a problem.
Jag bifogar även en bild av den beroendeframkallande Guda-drycken. Avskräckande konsumentinformation om ni så vill:
Be aware. Stay safe.
Majalina 