Jaha. Så kom han förbi ändå. Och LÄMNADE TILLBAKA PENGARNA. Det visade sig att det VAR hans föräldrar som gick ur rummet. Vem reser med sina föräldrar när man är över 30? Och sover i samma rum?! Så himla galet. Luften gick ur en kan man ju säga.
Det är skönt att känna sig arg och rättfärdigad ibland. En av de lättare känslorna helt klart. För man har ju rätt. Vet inte riktigt vad jag ska känna nu faktiskt. Glädje? Lycka över att allt är gott med mänskligheten och världen? Eller så kanske jag ska börja oroa mig för mina uppenbara aggressionsproblem istället.
Ja herre min ge, som min mormor brukade säga.
*Suckar och lutar mig tillbaka i fåtöljen, samtidigt som en gammal katt stryker sig mot mina ben.*
Eller vad då katt förresten? INGA KATTER HÄR INTE! Nej då.
Varje gång jag ser en katt (eller annan valfritt djur) så brukar jag böja mig ner, föra min hand mot katten och säga: ”Naaaw, gullewullisnulli..!” för att sedan inse vad jag är på väg att göra och i affekt skrika: ”Neeej!!!” Medan jag snabbt drar tillbaka handen och ramlar bakåt av denna plötsliga rörelse. Med dunkande hjärta och svettiga handflator tar jag mig sedan upp från marken och stirrar på djuret. Snabbt ser mig om kring efter närmaste flyktväg, samtidigt som jag början springa därifrån och med armarna i luften skrika: ”RABIES!!” till alla som går förbi.
Så ja, folk kanske tror att man är lite galen. Men hellre det än rabies, som jag brukar säga.
Majalina 