Att vara med henne.

Jag träffade Alex Schulman igår. Det var en intervju med honom på Uppsala stadsbibliotek och jag satt med i publiken. Efteråt så blev det signering och jag hade tagit med mitt gamla tummade exemplar av ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. Det här är en beskrivning av vad som hände, vi tar det i nutid:

Jag är där med en vän och vi ställer oss näst sist i kön. Minuterna släpar sig fram, men vi står och talar om annat och jag lyckas fokusera på henne och vår diskussion. Kön rör sig långsamt framåt, men när det bara är några personer kvar framför mig så inser jag plötsligt att alla står med ett nytt exemplar av hans senaste bok i handen. Jag tittar mig runt. Herregud. Det isar till i mig. Här står jag med ett fallfärdigt exemplar av en gammal bok och vill att han signerar den, vad ska han tro? Jag inser att jag måste ge honom en förklaring så att han förstår. Tillslut är jag framme och likt en liten tonårsflicka i mellanstadiet räcker jag blygt fram hans bok och säger:

– Hej, kan du signera den här..?

Han tar emot boken och jag ser hur han tittar till, boken håller på att falla isär i hans händer och vissa delar av bokens rygg har lossnat från inbindningen.

– Alltså, den är väldigt sliten men det finns en förklaring! Säger jag och sätter upp händerna i försvarsställning luften, så där som man gör när man förskräkt försöker skydda sig från en oförberedd passning av en basketboll som kommer farande igenom luften.

– Ja den ser ju väldigt…tummad ut, säger han och tittar fundersamt på boken.

Ja precis, alltså, jag var ute och reste runt i Asien, som översättare, och hittade den här boken långt uppe i norra Thailand. Den fanns längst in i en liten bokandel. Och tanken när man reser omkring sådär är att man ska byta böcker med varandra. Men jag kunde inte byta bort den här. Så den fick följa med mig.

Han hummar och nickar hela tiden och när jag är klar säger han:

– Vilken fin historia. Vad heter du?

– Maja.

Han böjer sig ner för att signera boken.

– Jag har säkert läst den säkert åtta, nio gånger.

– Nej, är det sant?

Han fortsätter signera boken och jag berättar hur jag älskar sättet han uttrycker sig på, att det inte nödvändigtvis är själva berättelsen, det han skriver om som fångar mig, även om det är fantastiskt, utan att det är sättet han skriver på, hur han använder det svenska språket, att det är det som har gjort ett så stort intryck på mig.

– Det är den finaste komplimangen jag kan få, säger han och tittar upp mot mig och ler. Jag kommer ihåg hur det var när jag var yngre, det var de som kunde göra de vassa formuleringarna, de som kunde uttrycka sig, det var de som var de stora hjältarna!

– Ja precis! Säger jag och ler tillbaka.

Han ger tillbaka boken som han har skrivit i och jag tackar.

Tack själv! Säger han, vi ses!

Jag förstår att för er så är detta ingen stor grej. Ni kanske undrar varför jag skriver om det här. Men för mig så är det stort. Särskilt eftersom jag verkligen beundrar hans arbete. Och för mig har det alltid varit så jobbigt att utelämna mig själv på det här sättet, jag skulle ALDRIG i mitt liv gå fram till någon på stan och säga något. Någon jag ser upp till alltså. Herregud.

Det var också en revansch från förra gången jag träffade honom, DET ska vi verkligen inte prata om här. Eller? Nej, lets not.

Men jag är så glad att jag fick träffa honom igen. Och kanske kommer han att komma ihåg den knäppa tjejen med den trasiga boken. I alla fall ett litet tag.

hundvakt
Bifogar en obefogad bild från när jag var hundvakt här om dagen… Fast när är en bild på en hund någonsin obefogad egentligen? Nej, just det.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s