If I was a dog, they would have put me down.

At some point I have to go to the bathroom.

Jag vet det. jag förstår att jag inte kan sitta här med en kateter för alltid. Men det gör så fruktansvärt ont. Hugger som om någon sätter knivar i mitt knä varje gång jag rör mig. Varje gång någon annan rör vid mitt ben.

Jag känner mig så fruktansvärt utlämnad. Jag kan inte göra någonting själv, ingenting kan jag göra.

Jag har åtminstonde lärt mig att sitta upp nu, de satte en epidural i min ryggrad för två dagar sedan – vilket gjorde att jag blev så svag. Minns att jag vaknade upp efter operationen och kände någonting varmt brevid mig i sängen. Först förstod jag inte vad det var, sedan insåg jag att det var mina ben. Efter det rörde jag dem inte mer.

I två dagar har jag varit på intensivårdsavdelningen här på Grean Acres Hospital. Och i två dagar har jag haft så fruktansvärt ont. Värst var den första eftermiddagen. Det som skulle bedöva mina ben och hade satts in i min ryggrad hade gradvis tagits ner i styrka. Det stod på 5 av 10 och tillslut stängdes den av. Jag inser plötsligt att det gör lite väl ont, men dum som jag är så försöker jag vara stark. Tänker att, det ska säkert vara såhär. Jag har ju trots allt precis blivit opererad.

En timme senare inser jag att det här inte kommer att gå i längden, det gör bara mer och mer ont. Så med tårar i ögonen säger jag till en av sköterskorna:

– Please, can I have some more pain medicin? It hurts so bad..!

Nurse: No, I can’t give you anything more then the epidural and its finished now. And the next one I can only give you at 8 a clock this evening.

Jag börjar bli desperat då smärtan bara eskalerar, så jag frågar:

– But can I at least get head phones so that i can listen to the TV? Ijust need to focus on something else then the pain..!

Vid det här laget brister min röst och jag kan inte riktigt fokusera på grund av den vidriga smärtan som strålar upp längs mitt ben. jag hör sjuksköterskans röst:

– Its 15 rand.

Förvånat tittar jag upp på henne och säger:

– But…i don’t have my wallet here..! They said I was not allowed to bring anything with me to the hospital. Can’t you just buy it for me? Then I can pay you in 3 hours when my friends come to visit!

– No, it does not work that way.

…Sa hon och gick iväg.

Så fick jag ligga där. I tre timmar. Med extrem smärta och utan någonting annat att focusera på än mitt onda ben. Inte ens en klocka hade jag.

Tillslut bryter jag ihop, gråter och gråter, försöker att vara tyst för att inte störa de andra patienterna. Sjuksköterskan som skulle ha kollat till mig och varit ”min” sköterska har jag inte sett till sedan jag frågade henne om mina mediciner.

Tillslut efter ca två timmar kommer en annan sjuksköterska fram till mig och klappar mig lugnande över håret.

– Why are you crying? Are you okay?

Jag förklarar hur det känns och vad den andra sjuksköterskan har sagt. Hon får ett bekymrat uttryck över ansiktet och går och tittar till min epidural. Säger:

– But who has shut this off? Wait, I will get the doctor.

Strax efter kommer doktorn springande och frågar upprört vem som har stängt av mitt smärtstillande. Alla sjuksköverskor tittar ner i marken och skakar på huvudet. Hon som gjorde det är också där. Skakar på huvudet gör hon också. Själv är jag för utmattad för att säga någonting. Ligger bara och kvider i sängen.

De sätter på den smärtstillande epidural droppen och det tar en timma för den att börja verka igen.

Jag trode att jag hade känt smärta förut. Men det hade jag inte. Jag trodde att jag hade varit rädd förut, men det hade jag inte heller.

Nu vet jag. Och jag ska f#n ta mig igenom det här. Kämpa som sjutton ska jag göra. Så idag ska jag sätta mig upp, hasa mig fram till kanten av sängen och med kryckorna gå de tio stegen till toaletten.

So mr bathroom, here I come.