learning how to walk again.

Hur man vet att man är långsam:

Du blir omkörd av en gammal dam med rullator.

So this day has finally arrived..!

Men jag går i alla fall, sakta och med ett spjälat knä, men jag går nu. Det är nästan lite spännande det här, kroppen tål så himla mycket ändå. För två veckor sedan var jag helt utslagen och kunde inte göra någonting själv, nu är jag uppe och rör på mig. Jag kan duscha (nästan) själv, hämta vatten och mat, stå ett tag (inte för länge) och så vidare.

Konstigt det där, hur mycket man tar för givet. Om inte annat så har det här fått mig att uppskatta hur härligt det är att vara självständig och kunna ta hand om sig själv.

När jag var yngre brukade jag låna pappas rullstol och åka ner längs sjukhuskorridoren. I snabb fart flög jag förbi sjuksköterskor och andra patienter medan pappa sov på sitt rum.

På ett sätt tror jag att det är tack vare honom som jag inte tar livet för givet. Att vi ska vara glada för den korta tid vi faktiskt har.

Fast det är en helt annan sak att sitta där själv. När man är beroende av den där rullstolen och inte klarar sig utan hjälp från andra. När man inte bara lånar den för att det är kul. Det är svårare att uppskatta livet då.

Men nu är Moa och Johan här från Sverige och hälsar på. Så jag tänkte ta med mitt skadade ben på en liten road trip. Vi får se hur det går. Fast man måste ju ta vara på livet, även om man är skadad. Det har min pappa lärt mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s