the psycho.

Gick till sjukgymnasten för mitt tredje besök idag. Han är väldigt speciell, mumlar mycket för sig själv och ser en inte i ögonen särskilt ofta – men förutom det verkar han vara en rätt så trevlig man som vill mig väl.

Eller ja, det var i alla fall det jag trodde.

Jag går in i undersökningsrummet och sätter mig ner. Min sjukgymnast vänder sig om med ett leende och får sedan syn på mitt knä. Plötsligt ser han allvarlig ut samtidigt som han mumlar något ohörbart:

– Your…knee..!

Säger han och kliar sig förvirrat på hakan.

– I’m sorry?

– Eh, I just want you to lie down so we can messure how far you can bend your knee,

Säger han och fortsätter intensivt att stirra på mitt knä med ett oroligt uttryck i ansiktet.

Jag börjar känna mig illa till mods men gör som han säger. Han fortsätter titta på knät och petar sedan lite tveksamt på det.

– Try bend it for me please,

Fortsätter han samtidigt som han går runt sängen och sätter sig bredvid mig. Han ropar in en av hans kvinnliga kollegor som kommer in och även hon börjar undersöka mitt knä. Oroliga blickar utbyts och tystnaden som följer blir öronbedövande. I en rörelse som jag tror är menat som betryggande, lägger sjukgymnasten sin hand på min axel och säger: 

– You know, somethimes you have to go in to surgery to get back the mobility in the knee.

Jag stirrar skräckslaget på sjukgymnasten och börjar kallsvettas av nervositet.

– …Another surgery…?! Får jag stammande fram.

– Not really, but they sedate you and forse the knee to bend a few times, to get the scarr tissue in your knee to rip apart.

Vid det här laget är min enda tanke att jag måste ta mig ut ur det här rummet, ja kanske till och med det här himla landet – inte en chans att de får göra så med mitt knä. Inte efter allt det här. Så jag vänder mig om till den kvinnliga sjukgymnasten, tar tag i hennes rockärm och viskar desperat:

– Take me out of here..!

De tror att jag skämtar, men sjukgymnasten ser mig äntligen i ögonen, upptäcker min förtvivlan, skrattar till och säger:

– Oh no no no, not with you! You are doing just fine dear, I just wanted you to know that they do that with other people sometimes.

Säger han och ler samtidigt som han skakar på huvudet åt hur jag kunde tro något så dumt. Den andra sjukgymnasten skrattar hon också, säger tack för att hon fick titta på mitt ben och går ut ur rummet.

Jag vet inte om det är jag som håller på att bli galen? Ser jag helt enkelt potentiella katastrofsituationer överallt nu? Det fanns ju tydligen ingenting att oroa sig för. Herregud. 

Fem minuter senare gick jag där ifrån på darrande ben och med ytterligare beröm för hur bra allt ser ut. Det känns oavsett som att det är dags att skaffa en ny sjukgymnast. Inte riktigt okay att skrämma slag på sina patienter på det där sättet.

Även om det är jag som är galen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s