training and other stuffs.

Igår gick jag på mitt första träningspass sedan operationen. Eller ja, träningspass kanske är att ta i, men jag gjorde några övningar där jag inte behövde använda benen samt boxade på en säck.

Känner mig som en ny människa idag på grund av detta. Har till och med träningsvärk!

Annars försöker jag mest göra sjukgymnastiken i poolen, men det är lite läskigt att göra det själv – tänk om jag skulle göra illa mig och inte kan komma upp? Katastroftänk igen, jag veeeet – men det är faktiskt svårt nog att bara komma i poolen… Detta är vad jag föreställer mig:

Jag ser mig själv glatt hoppa (läs, halta) ner i poolen. Plötsligt tappar jag fotfästet och faller handlöst baklänges. I panik försöker jag sträcka mig efter kanten, men misslyckas och slår istället i mitt opererade knä. Förblindad av smärta faller jag ner djupare, samtidigt som mitt ben på ett obegripligt sätt fastnar i slangen till poolpumpen. Frustande försöker jag ta mig upp, klöser med fingrarna längs kanten likt en katt i dödsögonblicket – men ju mer jag kämpar, desto hårdare dras slangen åt kring mitt onda knä.

Tillslut orkar jag inte mer. Utmattad ligger jag där, oförmögen att ta mig upp. Flyter på rygg medan poolpumpens vibrerande rörelser sakta drar mig runt i cirklar. Ovan ser jag hur rovfåglarna flockas, samtidigt som solens obenhörliga strålar blir allt starkare. Det är fortfarande tidigt på morgonen och sakta inser jag att ingen kommer att sakna mig idag. Ingen kommer att komma hem i tid. Jag hör rovfåglarnas läten komma närmare. Hör hur de väntar. Solen bränner min hud hårt och skoningslöst, mina ögon vattnas av det bländande ljuset. Stilla tittar jag upp mot den vackra Afrikanska himlen. Tänker på allt jag borde ha gjort annorlunda i livet. Tillslut sluter jag ögonen mot den heta solen och drar en sista djup suck.

———————-

Så, inte helt troligt att detta sker kanske ni tänker nu. Inte troligt alls. Men det SKULLE kunna hända!

Faktiskt.

Så, poolen? Nej, jag väntar nog hellre tills ikväll.

Just in case.

Bifogar en bild på mig, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

Annonser

the psycho.

Gick till sjukgymnasten för mitt tredje besök idag. Han är väldigt speciell, mumlar mycket för sig själv och ser en inte i ögonen särskilt ofta – men förutom det verkar han vara en rätt så trevlig man som vill mig väl.

Eller ja, det var i alla fall det jag trodde.

Jag går in i undersökningsrummet och sätter mig ner. Min sjukgymnast vänder sig om med ett leende och får sedan syn på mitt knä. Plötsligt ser han allvarlig ut samtidigt som han mumlar något ohörbart:

– Your…knee..!

Säger han och kliar sig förvirrat på hakan.

– I’m sorry?

– Eh, I just want you to lie down so we can messure how far you can bend your knee,

Säger han och fortsätter intensivt att stirra på mitt knä med ett oroligt uttryck i ansiktet.

Jag börjar känna mig illa till mods men gör som han säger. Han fortsätter titta på knät och petar sedan lite tveksamt på det.

– Try bend it for me please,

Fortsätter han samtidigt som han går runt sängen och sätter sig bredvid mig. Han ropar in en av hans kvinnliga kollegor som kommer in och även hon börjar undersöka mitt knä. Oroliga blickar utbyts och tystnaden som följer blir öronbedövande. I en rörelse som jag tror är menat som betryggande, lägger sjukgymnasten sin hand på min axel och säger: 

– You know, somethimes you have to go in to surgery to get back the mobility in the knee.

Jag stirrar skräckslaget på sjukgymnasten och börjar kallsvettas av nervositet.

– …Another surgery…?! Får jag stammande fram.

– Not really, but they sedate you and forse the knee to bend a few times, to get the scarr tissue in your knee to rip apart.

Vid det här laget är min enda tanke att jag måste ta mig ut ur det här rummet, ja kanske till och med det här himla landet – inte en chans att de får göra så med mitt knä. Inte efter allt det här. Så jag vänder mig om till den kvinnliga sjukgymnasten, tar tag i hennes rockärm och viskar desperat:

– Take me out of here..!

De tror att jag skämtar, men sjukgymnasten ser mig äntligen i ögonen, upptäcker min förtvivlan, skrattar till och säger:

– Oh no no no, not with you! You are doing just fine dear, I just wanted you to know that they do that with other people sometimes.

Säger han och ler samtidigt som han skakar på huvudet åt hur jag kunde tro något så dumt. Den andra sjukgymnasten skrattar hon också, säger tack för att hon fick titta på mitt ben och går ut ur rummet.

Jag vet inte om det är jag som håller på att bli galen? Ser jag helt enkelt potentiella katastrofsituationer överallt nu? Det fanns ju tydligen ingenting att oroa sig för. Herregud. 

Fem minuter senare gick jag där ifrån på darrande ben och med ytterligare beröm för hur bra allt ser ut. Det känns oavsett som att det är dags att skaffa en ny sjukgymnast. Inte riktigt okay att skrämma slag på sina patienter på det där sättet.

Även om det är jag som är galen. 

new beginnings..?

Läste precis igenom vad jag skrev tidigare idag. Herregud. Har jag blivit så bitter? Måste ta tag i mig själv och min attityd nu känner jag. Gå tillbaka till positiva maja som ser möjligheter istället för problem. Så får det bli helt enkelt. Imorgon får bli första dagen på min nya…liv. Eller min nya attityd angående mitt knä kanske.

Så…en kväll till att vara bitter på alltså..! Några förslag på aktiviteter? Mina innefattar hitintills:

– Gå till affären och köpa vin samt tonvis med choklad samtidigt som man blänger surt på kassörskan för att hon kommenterar ovan nämnda mängd av choklad,

– Komma hem och dricka vinet samtidigt som man sitter på golvet i ett nedsläkt rum och högt sjunger med till All By My Self,

– Dunka i väggen som hänger ihop med grannens lägenhet och skrika: ”YOU shut up!!”

– Och sist men inte minst gå in på sin egen blogg och inse att man inte bara har blivit en hippietant, man är bitter också. *skammen smyger sig på och man inser samtidigt att en förändring måste ske men att man måste få en sista kväll i bitterhetens tecken.*

Nejdå. Så var det ju inte. Inte alls. Skämtade bara lite med er.

Eller?

MvH //måstebörjaomigen

20140113-191024.jpg
Bifogar ny målbild av framtida humör samt inställning. Nivå: HappyHamster.

random people.

Jag vet att man kanske inte kan tro det, men normalt sett så är jag en ganska privat person. Tycker inte om för mycket uppmärksamhet och vill helst inte stå i centrum.

Däremot är jag rätt så social av mig, men sedan olyckan har det ändrats lite. Jag har dragit mig undan och känner att det är jobbigt med för stora folksamlingar.

Hela tiden har jag en känsla av att människor ser mig som ett offer. Någon som de tycker synd om. Att de på någon nivå känner en lättnad över att det i alla fall inte är dom som har blivit skadade. De kanske till och med tycker att det är rätt åt mig, jag menar – hon håller ju faktisk på med såndär kampsport – då får hon skylla sig själv.

Jag vet inte hur många kommentarer jag har fått i stil med: ”ja men nu ska du väl sluta med den där sporten i alla fall?”

Jag vet att det faktum att jag själv inte mår så bra gör att jag projicerar mina egna känslor på de jag möter. Att de antagligen bara vill mig väl.

Men jag har så svårt för den Sydafrikanska mentaliteten just nu. I sverige ser människor åt ett annat håll om de ser att någon gråter. Här går de fram och försöker trösta. Och det är ju fint, men i längden blir det mest bara jobbigt. Låt mig förklara:

Precis innan Jul var jag tvungen att ta mig till ett shopping mall för att handla julklappar. Jag var fortfarande för svag för att gå runt själv på kryckor, så Jacky var snäll och ordnade en rullstol som hon kunde skjutsa mig i.

Det här var under samma period som läkaren hade sagt åt mig att jag på inga vilkor fick täcka över mina operationsärr då de kunde bli infekterade. Det såg ganska illa ut med andra ord. Det ser fortfarande illa ut, men inte så där frankenstein/blod/kanintetitta-illa.

I alla fall så hinner vi inte mer än ett par meter in i affären, förren vi blir stoppade:

– Oh my, what hapened to you?!

Varpå jag berättar hela historien, får medömkan och tillslut en lyckoönskan om att bli bättre.

Låter ju trevligt, ellerhur?

Men efter att den 9e personen kommit fram och frågat (jag överdriver allstå inte här), ville jag bara därifrån. Trött på folks medlidande blickar, trött på att återberätta samma historia om och om igen.

Jag har alltså blivit ett offer i andras ögon. Någon vars enda intressanta egenskap är att hon är skadad. Och för någon som är så pass självständig och dessutom har väldigt svårt att ta emot hjälp i vanliga fall, blir detta otroligt jobbigt. Vart jag än går blir det samma sak.

Missförstå mig inte nu, när människor jag känner frågar mig hur det är så uppskattas det så klart.

Men till alla andra: JAG KÄNNER INTE ER. Låt mig vara. Det är så innerligt utmattande att behöva vara ett bollplank för främmande människors funderingar kring MINA skador.

En kvinna gick till och med så långt att hon stoppade mig på stan, tittade på mitt bandagerade knä, pekade och sa:

– Can I look?

Vissa är dessutom så otroligt klumpiga att man faktiskt undrar om de vill en väl:

Okänd man vid affären: ”What hapened? It looks bad!”

Jag svarar: ”No its fine, its getting better and better by the day.” Och avslutar med ett leende samtidigt som jag fortsätter att gå ut ur affären.

Okänd man: ”Well, it looks really bad – did you have a knee replacement?”

Jag: ”No its not That bad.” Fortsätter jag med ett lite mer osäkert leende.

Okänd idiot: ”Okay, but it sure looks really bad..! I mean, you will probably never be the same again, hey?”

Jag: …

Går sedan tyst och ledsen därifrån.

Nej, det får vara nog nu. Som tur är så blir jag hela tiden bättre och jag täcker över mina ärr så att det inte ska bli lika tydligt att jag är skadad.

Men hur gör man om man inte skulle ha något alternativ? Om man var tvungen att gå på kryckor eller sitta i en rullstol hela tiden och inte kan ”täcka över” nått. Eller om man helt enkelt inte vill.

Låt folk vara sig själva för guds skull.
Och snälla okända människor på stan:

Butt. Out.

20140113-113120.jpg