training and other stuffs.

Igår gick jag på mitt första träningspass sedan operationen. Eller ja, träningspass kanske är att ta i, men jag gjorde några övningar där jag inte behövde använda benen samt boxade på en säck.

Känner mig som en ny människa idag på grund av detta. Har till och med träningsvärk!

Annars försöker jag mest göra sjukgymnastiken i poolen, men det är lite läskigt att göra det själv – tänk om jag skulle göra illa mig och inte kan komma upp? Katastroftänk igen, jag veeeet – men det är faktiskt svårt nog att bara komma i poolen… Detta är vad jag föreställer mig:

Jag ser mig själv glatt hoppa (läs, halta) ner i poolen. Plötsligt tappar jag fotfästet och faller handlöst baklänges. I panik försöker jag sträcka mig efter kanten, men misslyckas och slår istället i mitt opererade knä. Förblindad av smärta faller jag ner djupare, samtidigt som mitt ben på ett obegripligt sätt fastnar i slangen till poolpumpen. Frustande försöker jag ta mig upp, klöser med fingrarna längs kanten likt en katt i dödsögonblicket – men ju mer jag kämpar, desto hårdare dras slangen åt kring mitt onda knä.

Tillslut orkar jag inte mer. Utmattad ligger jag där, oförmögen att ta mig upp. Flyter på rygg medan poolpumpens vibrerande rörelser sakta drar mig runt i cirklar. Ovan ser jag hur rovfåglarna flockas, samtidigt som solens obenhörliga strålar blir allt starkare. Det är fortfarande tidigt på morgonen och sakta inser jag att ingen kommer att sakna mig idag. Ingen kommer att komma hem i tid. Jag hör rovfåglarnas läten komma närmare. Hör hur de väntar. Solen bränner min hud hårt och skoningslöst, mina ögon vattnas av det bländande ljuset. Stilla tittar jag upp mot den vackra Afrikanska himlen. Tänker på allt jag borde ha gjort annorlunda i livet. Tillslut sluter jag ögonen mot den heta solen och drar en sista djup suck.

———————-

Så, inte helt troligt att detta sker kanske ni tänker nu. Inte troligt alls. Men det SKULLE kunna hända!

Faktiskt.

Så, poolen? Nej, jag väntar nog hellre tills ikväll.

Just in case.