I och med allt strul…

I och med allt strul kring nyvalet (som tillslut inte blev av) så har jag funderat mycket på etik och moral. Rika och fattiga, rätt och fel…Och så vidare.

Så kom jag och tänka på en sak som hände för ett par år sedan. Jag var trött, det var tidigt på morgonen och det var fortarande mörkt ute. Jag hade precis köpt en kopp kaffe från pressbyrån och skyndade mig mot Stockholmspendeln.

När jag kom gående mot tåget så ser jag att det står människor och delar ut någonting under stationen. När jag kommer närmare så ser jag vad det är. Bullar!

Lukten av nybakade kanelbullar fyller hela perongen och jag känner hur en värme sprider sig genom mitt inre trots vinterkylan. Underbara människor! Tänk att det kan vara så enkelt att göra någon glad. Med ett stort leende tar jag emot det utsträkta bullfatet, tackar hjärtligt och fortsätter gå mot mitt tåg. Med lätta steg tar jag mig på tåget och sätter mig på en fönsterplats. Vilken dag, tänker jag när jag slår mig ned. Allt är gott med världen och dess invånare. Hallelulia och prisa..! Ja, ni förstår.

Men så ser jag plötsligt en pamflett där under fatet. Förvånad undrar jag vad det är, någon reklam kanske? Försiktigt drar jag fram papperet som placerats under bullen. Med stora bokstäver ser jag en slogan som säger: ”Nya Moderaterna, så gör vi Sverige bättre!” Mitt mod sjönk. Jag förstod ingenting. Visst hade det inte funnits några plancher där på deras bord? Eller jackorna, inte fanns det någonting som tydde på att det var ett politiskt budskap i den där goda bull-hysterin?

Förtvivlad ser jag mig omkring. VAD GÖR JAG NU?! De finns ingen papperskorg i närheten, och precis när jag tänker att jag ska springa ut och slänga bullen och pamfletten på plattformens sopstation – så börjar tåget rulla.

Så sitter jag där. Med en bulle från fienden. Det är klart att jag förstår att det inte är någon fara, rent logiskt så inser jag ju att jag inte kommer att dö om jag äter den där bullen. Det är inte som om jag kommer att förvandlas till en Moderat. Transformers, unite! Men jag känner mig besudlad. Smutsig.

Surmulen sitter jag där, och stirrar på min bulle. Det känns som att det nya arbetarpartiet har nästlat sig in i min vardag, överallt ser jag dem och deras lögner. Plötsligt representerar den där bullen allt som är fel i vårat samhälle. Alla brutna löften och politiska omskrivningar som har uthålkat Sveriges välfärd, de som har sålt ut våra tillgångar och lekt privatisering med vår äldrevård.

Ilsket stirrar jag på fatet. På vårat Allianssamhälle. Beslutar mig för att jag minsan inte ska äta någon Högerbulle här inte! Någon måtta får det väl vara. Jag har väl för sjutton MORAL!

Redan vid Märsta Station så känner jag mig frestad. Vad gör väl en liten bit av bullen ändå? Man kanske kan nalla lite i kanten.

Väl framme vid Stockholm Station är hela bullen borta. Skamset tittar jag på smulorna som ligger kvar på fatet. Så mycket för min politiska ethos.

Lärdom nr 1: Inte mycket i livet är gratis.

Lärdom nr 2: Börjar man nalla lite i kanten så finns det snart inget kvar.

Förtydligande: Bullen representerar våra samhälleliga resurser, och mitt nallande utförsäljandet av dessa.

Just so there is no missunderstandings.