Jag har kommit till en punkt i mitt liv där min foto-hoarding inte bara har blivit ett problem, det kan antagligen klassas som någon sorts psykisk sjukdom också. Ett sorts tvång, ett beroende som jag inte kan göra mig av med. Det har gått så långt att jag inte ens orkar kolla igenom bilderna längre. Jag bara laddar upp och sparar ner, kastar omkring och stänger ner – allt medans mapp efter mapp bildas på skrivbordet.
Mina bilder hamnar i ett svart hål som jag aldrig kommer att våga titta ner i igen. Huller om buller ligger dom där och stirrar upp mot mig: ”Men du älskade ju oss, hur kan du bara vända oss ryggen såhär?” Säger deras förebrående små blickar. Men JAG KLARAR INTE AV DET. Vill inte ta itu med det här evighetsgörat. Hur många dagar kan det ta mig att reda ut detta? Hur många veckor?!
Men det ligger alltid i bakhuvet och lurar. Att när jag får tid – då ska jag ta itu med mitt arkiv. Men det kommer aldrig någon tid. Den bara försvinner in i jobb, plugg och resande. Så det där dåliga samvetet gnager på där borta i lill-hjärnan. Detta har även gjort att själva fotandet i sig har dragits ner nämnvärt (vilket kanske kan ses som en bra sidoeffekt i och för sig).
Detta gör dock att jag får existentiell ångest. För om jag inte har ett bildbevis på det jag har gjort, HAR DET VERKLIGEN HÄNT DÅ?! Det är inte så lätt att veta. Särskilt inte med mitt dåliga minne. Var var vi förr förra veckan till exempel? Mitt svar: ”I den där lilla staden, ehm, vad heter den nu igen..!”
Ja, ni ser ju. Katastrof.
Nej, detta måste få ett slut. Jag kan inte vända bort blicken längre. Så, jag vet att jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Jag ska ta itu med mitt arkiv.
Imorgon.
Kväll.
Sådär ja. Nu känns det genast lite bättre.
//Go’natt på er! m.
Majalina 