Det visade sig att Myanmar blev en påtvingad (men välbehövlig) internetdetox. De små byar vi har rest igenom har inte haft el, än mindre WiFi – fast jag såg en skylt om HiFi i och för sig, vad nu det kan tänkas vara.
För några dagar sedan, när jag låg på stranden och lekte med två söta valpar som sprang förbi (ps. INTE katter), så kom jag på en ide’. Kanske kan man anordna WiFi fria zoner för att få folk att stressa ner? Exalterad såg jag detta framför mig, hur föräldrar skulle vallfärda för att lämna av sina små brats vid ”The Gate.” De skulle få lämna all teknologi vid denna ingång, det skulle säkert bildas en svart marknad, där männiksor kan betala dyra pengar för att, exempelvis, få kolla facebook i fem minuter. Men det skulle man nog kunna sätta stopp för. Fixa med sniffar-hundar och sånt där. Poliser med batånger, stängsel och murar. Man måste ju bibehålla någon sorts ORDNING. Någon måtta får det vara, det får ju inte gå till hur som helst. Ja, en riktig avslappnande lyxresort helt enkelt. Vore inte det nåt?
Så när jag äntligen kom tillbaka till en stad som hade WiFi kollade jag upp detta. Och det fanns redan!? Förstå den antiklimax jag kände då.
Alla tankar har ju redan tänkts? Ingen är unik, livet är en illusion av sammanhang och alla är vi breka kopior av varandra.
*Börjar hyperventilera*
Men men, what to do.
Gosa mer med valpar kanske.
Majalina 