Jag önskar att jag kunde… 

Jag önskar att jag kunde vara rolig igen, känna att det finns en mening med livet, vara spontan och känna äkta glädje. Det var ett tag sedan helt enkelt. Flera månader sedan. Det har känts som att jag har stått bakom en fasad, satt på mig en dräkt av lycka och fullkomlighet. Jag KAN det här, det här som kallas livet. Jag FIXAR det. Har allt under kontroll. Vaknar på morgonen och vill inte gå upp. Kommer mer och mer sent till jobbet. Men allt är BRA. Klart att det är det. Vad är fel? Jag har inget att klaga på. Alla jag känner mår bra. Ingen har dött. Inget stort har hänt. Men ändå. Känslan av meningslöshet har ständigt varit närvarande. Varför finns vi här egentligen? Vad är meningen med livet? Varför måste jag ta mig upp ur sängen när det är så jä*la kallt i rummet?

Känslan att det snart är Jul har också varit närvarande. I Sverige är det sommar, i Sydafrika vinter och i mitt huvud borde tomten snart komma och jag borde äta julgröt och få julklappar och kolla på Kalles Julafton med farmor och farfar samtidigt som Frank Sinatra sjunger varma julsånger på radion. Förvirringen är total.

Klart att jag har haft glada stunder. Men på det stora hela har de senaste månaderna haft ett filter över sig, inget sånt där vackert instagramfilter som får allt att se så fint ut utan ett sånt där klibbigt mörkt kaffefilter som har stått i kaffemaskinen för länge och istället för god kaffelukt så har mögellukten börjat ta över i rummet. Typ så.

Jag har inte heller haft lust att skriva, vilket alltid är ett dåligt tecken. Så jag antar att detta livstecken i så fall är ett GOTT tecken..? Hur stavas tecken egentligen – täcken? tecken? teken?

Förbannar mina stavningsproblem. Mina ynkliga, obetydliga problem som är helt meningslösa för världen. Det finns människor där ute med RIKTIGA problem. Människor som har flytt, som fortfarande flyr, människor som har blivit misshandlade, våldtagna och innebrända i sina hem. Människor som jag med nöd och näppe KANSKE kunde hjälpa LITE ibland. Man kanske skulle ha gått och pratat med någon i alla fall. Kanske att det behövs när man inte har någon bakgrund i att hantera eller trösta gråtande och chockade människor. Kanske hade det varit bra att veta att de erbjöd, nej, att det var OBLIGATORISKT för oss att gå och prata med någon när man jobbar med utsatta människor. Det hade nog varit bra. Men jag tror att jag gjorde ett bra jobb. Nej, jag vet att jag gjorde det. Jag tog mig tid att lyssna lite extra, även då det betydde att jag alltid jobbade över lunchen och inte åt fören klockan tre på eftermiddagen. Att jag visade empati och medkänsla. Det är ju något litet i alla fall.

Men det börjar bli bättre. Idag vaknade jag upp och kände mig lättare. Bestämde mig för att vara lycklig igen. För det finns ju ingen mening med att gräva ner sig själv, ingen mår bättre för att jag mår dåligt.

Nu längtar jag till Sverige, till sommar och hundbadet, till lennakatten och jordgubbar med grädde och socker.

Och det, DET…Ska bli alldeles, alldeles underbart.

Glad midsommar på er, hoppas att ni har det bra där ute och tar hand om varandra. För vi har ingen aning om hur bra vi har det.

Ingen aning alls.

Puss, m.