Jag vaknar upp och hela min kropp skriker efter att få somna om, träningsvärken från gårdagens träning ligger tungt kvar i kroppen. Tvingar mig själv upp ur sängen och stiger in i duschen. Inget varmvatten idag heller. Drar en djup suck och väljer att köra en minidusch över handfatet istället. 

Tittar på klockan och inser att min skjuts upp till stora vägen snart kommer hit, så jag slänger på mig kläderna och tittar mig i spegeln. Skrattar till och tänker att, jaja – desto skabbigare jag ser ut, desto mindre är risken att jag bli rånad. Så jag struntar i sminket och sätter upp håret i en slarvig knut. En sista titt i spegeln och jag är nu övertygad om att de flesta kommer att tro att jag är en uteliggare. Bra så.

Tar en snabb vända runt lägenheten för att se om jag har glömt något och häller upp en skvätt kaffe i den lilla resemuggen jag har fått av mamma. Det är inte varmt längre, men jag känner att jag borde få i mig lite kaffe om jag överhuvudtaget ska få någonting gjort idag.

Springer in i Gregs rum och sätter på larmet, kastar mig utanför dörren men ångrar mig i sista sekund och innan jag låser ytterdörren låser jag även min egen sovrumsdörr, bara ifall att.

Går ner till stora vägen och blir upplockad av min skjuts. Hoppar ur hennes bil fem minuter senare och ställer mig vid busshållplatsen för att vänta på minitaxin. Värmen är tryckande, det är 21 grader varmt och klockan är bara 8.00 än så länge. Hinner tänka att jag kanske borde ha tagit den där kalla duschen i alla fall. Taxin kommer och jag ser att den enda lediga platsen som finns är längst bak mellan två stora ”mammas.” Är det en sak sydafrikaner inte har svårt med så är det personligt utrymme – man klämmer ner sig där det finns plats.

Jag börjar inse att idén att ta med kaffe i en taxi kanske kanske inte var helt lyckad, den här chauffören verkar ha väldigt bråttom – och kaffet hamnar mest i mitt knä. Tur att det inte var hett då i alla fall.

Jag hoppar av vid terminalen och folk tittar frågande på den där konstiga vita tjejen som är nerspilld med kaffe. Kanske är hon sjuk på något sätt? Lite efterbliven kanske. Bäst att hålla sig på säkert avstånd.

Jag går snabbt förbi en av de stora mammas som tittar på mig och skrattandes skakar på huvudet.

När jag hoppar in i nästa taxi hamnar jag bredvid en äldre indisk herre utan framtänder, som under hela taxifärden försöker övertyga mig till att antingen:

1) gifta mig med honom, eller

2) köpa några av hans varor som han kommer att sälja vid vägen utanför universitetet.

Två frierier och otaliga försäljningsförsök senare kan jag äntligen lämna den stekheta taxin och gå mot Universitetet. Tänker att jag verkligen borde försöka hitta en lägenhet som ligger närmare havet, en 50 minuters resa med tre byten är inte riktigt värt ett större rum eller tillgång till pol. En pol där döda mullvader flyter omkring med jämna mellanrum kan tilläggas.

Väl framme vid biblioteket märker jag att det inte finns några sittplatser kvar, det är examensperiod och plötsligt är Universitetet översvämmat av studenter som har insett att det är dags att börja studera nu.

I sista sekund hittar jag en plats, men inser snabbt att min datorsladd inte kommer att nå fram till det enda eluttag som finns på den här våningen.

Så står jag där, trött, svettig, full med kaffefläckar och smutsigt hår, två sekunder ifrån att få ett mentalt psykbryt på den här värdelösa dagen – när en tjej i min ålder ställer sig upp och säger: ”you can have my seet if you whant, I’m not going to use my computor today anyway.” 

Kanske såg hon hur nära jag var att bryta ihop. Kanske ville hon bara undvika en scen där en blond, förhållandevis smal liten tjej börjar kasta stolar och bord omkring sig och skrika obscena ord på något obegripligt språk. Vad vet jag. Det enda jag vet är att den här tjejen förtjänar en medalj.

Så tack, anonyma underbara tjej för att du räddade min dag och gjorde världen lite, lite bättre för en stund.

//Kännerlitemerhoppförmänskligheten.

Bifogar en orelaterad bild av en fin solnedgång. Cos I can.

Jag blir så ledsen när jag ser hur alla omkring mig (inklusive mig själv) stressar ihjäl sig för att uppnå någonting som potentiellt sätt inte kommer att göra dem lyckliga. Särskilt när man måste göra vissa saker för att passa in i samhället.

Skaffar man inte barn som kvinna så är det något som är fel. Väljer man bort storstadslivet och bilen så måste man vara olycklig, vill man dessutom inte jobba nio till fem varje dag så måste man vara direkt sjuk. 

Men vad är det egentligen vi vill uppnå? Om det verkligen är lycka vi vill ha, så måste vi väl först fråga oss själva vad vi blir lyckliga av.

Jag tror inte att man kan vara lycklig hela tiden, livet fungerar inte så. Däremot så verkar det som att man är så lycklig som man gör sig. Man måste veta vad man vill och sen gå efter det. Uppskatta de små fina sakerna i vardagen.

Misstänker också att vi strävar efter ouppnåeliga ideal när det kommer till lycka. Man kanske ska vara rätt så nöjd med att bara vara lycklig…ibland.

Jag vet inte, jag har inga svar. Ibland vet jag inte vad jag ska göra för att bli lycklig. Fast å andra sidan så är jag inte direkt olycklig. Que sera sera.

Okay, så för att väga upp detta extremt deprimerande inlägg med någonting positivt så tänkte jag presentera en lista på saker som gör mig lycklig:

– Stanna upp och lukta på blommor (ja, jag veeet – men det är faktiskt sant),

– Klappa söta valpar (fungerar dock endast vid direkt tillgång till valpar).

– Träna kampsport (adrenalin är inte att underskatta, däremot att träna någonting tråkigt är SJUKT omotiverade och man vill bara dö istället – så ett tips från coachen är att försöka undvika tråkiga träningsformer),

– Havet,

– Solen,

– Träffa fina vänner och laga middag med lite vin,

– …och det var nog allt. Just nu i alla fall.

Kanske ska sluta fundera så mycket och bara göra saker istället. Tror att mycket fritid ofta skapar problem, man får liksom lite för mycket existentiella funderingar för sig annars.

Eller, ja – man och man. Jag.