Författare: majalina

One in, one out.

Okay, detta har gått för långt. Jag har så sjukt mycket saker. Eller ja, det beror väll på vem man jämför med (som student har jag inte samlat på mig mer möbler än en säng och en gammal fotölj) – men efter att ha flyttat 3ggr på 6 månader har jag insett att det inte är värt att spara på saker. Inte alls.

Så jag har bestämt mig för att börja med en ny princip: ”en sak in, en sak ut.” Köper jag en ny tröja, kastas en annan. Ny mobil? Släng den gamla, osv.

Men jag undrar om jag inte långsamt håller på att förvandlas till en riktig hippie tant. Kanske har jag alltid varit det, bara att det inte har varit så tydligt förut. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte vill ha en massa saker som tynger ner mig. Man blir ju inte lycklig av saker. Jag har inte köpt en enda ny sak på över …vad kan det vara… 1 år tror jag. Allt har jag handlat har varit från second hand (läs: blocket).

Jo, okay. Köpte en kavaj till jobbet (man måste ju iaf se proffsig ut där, vad skulle dom annars tro?), men det är allt.

Är bara allmänt less på all hets, allting ska vara större och bättre. ”Jag måste ha en större/snyggare dator/bil/lägenhet.” Förstår inte folk att det alltid kommer att finnas bättre saker? Att det alltid kommer att finnas något nytt att konsumera? Detta innebär ju i realiteten att man aldrig kan bli nöjd. Man strävar alltså efter något som är omöjligt att uppnå.

Som sagt. Hippietant. Sorry.

Förlorade tråden lite här känner jag nu… Jo. Allstå. Jag städar ut mitt förråd den närmaste veckan. Så känner ni ett akut behov av saker… Ring mig.

1a

I couldn’t even begin to think about knowing how to answer that question.

Att pendla är lite av en lektion i socialt beteende. Om jag har lärt mig något under dessa månader så är det att människor är flockdjur. Springer en, springer alla. Står någon upp, står alla upp och så vidare.

Här om dagen skulle jag gå på tåget, ser att just den vagnen är överfylld men har inte tid att springa till nästa – så jag går på med tanken att jag kan gå vidare för att hitta en plats. Det är ju ändå ett av de största pendeltågen i Sverige, chansen är att det finns sittplatser längre bort. Så jag går på – stannar upp – dörren bakom mig stängs och tåget börjar rulla. Människorna som just gick på framför mig tittar sig förtvivlat omkring, inser att det inte finns några platser i denna vagn och – eftersom ingen rör på sig – suckar högt och ställer sig mot en vägg.

Det är här jag blir så konfunderad. Vad är problemet? Det FINNS platser, bara inte just precis HÄR. Så jag börjar ursäkta mig för att ta mig bakåt. Plötsligt blir det liv i dom som nyss sett så uppgivna ut. Någon rör på sig! Hon verkar tro att det finns FLER platser! Tumult uppstår och vissa försöker tränga sig i sin iver att hitta en sittplats.

Så. Himla. Konstigt.

En annan sak är att man, trots flockbeteendet, helst inte vill låtsas om att det är andra människor på tåget. För visst är det väl lite obehagligt med folk? Man sätter sig ner, ställer sin väska på platsen bredvid som för att markera att man inte vill att någon ska komma för nära, tar upp sin iphone/ipad/teknisk apparat och sätter hörlurar i öronen.

Detta resulterar även i att alla sätter sig på varannan plats, varpå det alltid kommer någon stackare som måste tränga sig in till mittenplatsen – vilket gör att personen i fråga riskerar att spilla ut sin grannes kaffe/riva ner deras tidning/kliva på dennes fot (jag kan ha gjort detta ett antal ggr) varpå man själv får en väska på foten/armbåge i ryggen eller helt enkelt en lång arg blick.

Men visst, det är tidigt. Och absolut, man kanske inte är på så himla bra humör en måndagsmorgon.

Jag blir bara så förvirrad.

Och ledssen. Vad hände med att vara trevlig? Att hjälpa varandra, le, ge upp din plats till någon som går med krycka – eller att bara vara lite medmänsklig?

Så snälla, för min skull, nästa gång ni går på ett tåg, sätt inte upp väskan brevid er om ni märker att det börjar bli fullt. Gå bakåt i tåget och för guds skull, varför inte försöka er på att…le..?

//uppgiven pendlare.

To have as much fun as possible

Hejhej!

Ville bara säga hej. Och skjuta på det faktum att jag måste plugga. Har en tenta den 18 januari – den sista någonsin? Kanske det. Hihi.

Annars då..? Jag hade en väldigt mysig Jul tillslut, sötare familj och vänner får man leta efter. Men det var kallt, den saken är klar. Börjar äntligen bli frisk också, så nu startar träääningen igen!! Ska bli så härligt!

Nä, nu ska jag sätta mig o plugga. Nyårslöfte: Sluta skjuta på saker. Eller nej, så var det ju faktiskt inte.. Mitt nyårslöfte är: Att ha så mycket roligt som möjligt. Sådeså.

Puss på er! m.

God Jul and all that

Är just nu på ett övergivet vandrarhem i Luleå. Det är -28°C kallt och jag sitter  inomhus med täckbyxor samt två varma tröjor. Det är lite kallt om man säger så.

Känner mig så ledssen för en himla massa saker. Allt som jag har haft, allt som jag vill få och allt som jag inte har. Typ så. Jag älskar Julen, men allt är inte alltid så underbart som det ser ut på ytan.

Fast jag blir fortfarande rätt så lycklig av Frank Sinatra och ett glas glögg. Och så pepparkakor så klart. Och snö. Så himla illa är väl inte allt. Inte alls.

Det verkar bara vara så tabu att inte vara lycklig på Julen. Så för att väga upp lite bifogar jag några fina bilder från när jag var i Fjällnora för ett par veckor sedan. Fina bilder är alltid bra.

Annars ville jag bara säga God Jul – Hoppas att alla fina där ute har det bra, mer än bara på ytan. Puss, m.